Ja, för den som känt mig i 10 års tid vet att jag en gång startade att skriva lite humoristiska inlägg om hur det är att var tjock och försöka gå ner i vikt. Fettvardag hade jag döpt bloggen till och jag minns hur jag skrattade själv när jag både skrev och kom på händelser at skriva om. En del av inläggen ligger länkade under “best of”-sidan.
10 år senare är jag i klart bättre form än jag var då, men dras nu av postgravidkilon (kan man kalla det postgravidkilon efter 3,5 år?). Träning har varit lite av och till men jag lyckades ju ändå genomföra några stora mål i livet. En tjejklassiker och två vändor cykelvasan. Men sen tog det liksom stopp. Politikerlivet jag levt de senaste 4 åren satte verkligen käppar i hjulet för att hinna träna. Nej, jag vet att man kan prioritera men inte helt enkelt med ingen fritid och ett väldigt litet barn.
MEN nu har jag ju sagt upp mig från politiken och tänkt ett litet tag att det vore lite skoj att börja igen. Börja om. För jag har ju hittat en träningsform som är helt galet roligt. Step up -dance!
Det kör jag sedan några veckor tillbaka på tisdagarna och mina tisdagar är näst intill heliga. 60 min total eufori, trötthet och en maxpuls runt 185 slag/min. Imponerande för en kontorsråtta som jag!
Step up- dance är stegrörelser i takt med musik, på en bräda. Upp och ner, upp och ner, upp och ner tills benen sprutar mjölksyra och hjärtat håller på att lämna kroppen. Lite snurrar, lite klapp och en del hejjarrop. Jag har absolut ingen koordination längre, så jag avstår armrörelserna. Armrörelserna i sig är inte särskilt komplicerade alls, men minsta försök att enbart lyfta armarna över huvudet så tappar jag tydligen min förmåga att gå. Så jag flaxar mest. Den stora fördelen med att ha passerat 40 är ju ändå att jag skiter fullständigt i hur jag ser ut när jag tränar och hur jag utför min träning. Jag ska ha roligt, jag skrattar och svetten droppar.

Nu sitter jag här i soffan efter just ett sådant pass, efter att det lilla barnet somnat och snarkar som sin far. Jag är trött i ben, trött i kropp men oerhört lycklig i huvud och sinne. 1 november och jag skakar helt enkelt liv i blogandet igen. Med glimten i ögat och någon räv bakom örat, några extra kilon och med ett leende på läpparna. Häng med, så får vi se var det slutar denna gång!

En såndär bra dag på et fält någonstans i min närhet.
Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *