Jag och teknik alltså!

Det är ingen bra kombination, jag och datorer och sån modern teknik. Ibland känner jag mig verkligen som min mamma och har full förståelse för hennes ibland avighet mot mobiltelefoner. En sak är ju helt säkert. Det har hänt en del med den tekniska utvecklingen sedan jag sist läste på universitetet. I våras ansökte jag till en distanskurs i Statsvetenskap och blev antagen nu under sommaren. Jag köpte hem böcker och lyckades till och med att registrera mig samt vidarebefordrat min nya studentmail till min vanliga mail, för det räcker liksom. En jobbmail och en privatmail är fullt tillräckligt att hålla reda på. Sedan har jag gått här och väntat. Tänkt att det måste ju komma ett mail med ett trevligt välkomnande till kursen och ett “nu kör vi igång”. Men nae… Så ligger det ju inte till. Jag ska logga in i en portal, med ett helt omöjligt lösenord som jag redan har hunnit glömma 3 gånger under samma kväll! DÄR finns all information om föreläsningar, sidhänvisningar till läsningen, extra material att ladda ned och läsa. Samt en inlämningsuppgift som skulle varit inlämnad den 9 september, senast kl 18.00. Hoppla!
Jahopp. Okej, jag ligger lite efter.
Kursen är dessutom på halvfart så jag kan nog lugnt säga att jag har rätt mycket att göra framöver med nytt jobb (på heltid) mitt vanliga extra jobb på helgerna och studera på havltid. Och så all träning, ridning och cykling. Wow vilken höst!
Idag har jag lärt mig något nytt! Assumption is the mother of all fuck-ups!
Fast nej, det visste jag egentligen redan. Nu blir det till att läsa av. Hej och hå!

Tack Annie Lööf och det var bara en muffin

Jag märkte det nästan med en gång. Jag tänkte att jag kunde mysa lite. Fika! Jag är helt ensam hemma ikväll. Det händer inte så ofta och hur mycket jag än älskar mig man, och faktiskt väntar på att han ska komma hem från sitt ordensmöte är det så himla skönt att vara just ensam hemma. SPela den musik jag vill. Sjunga för full hals. Öva stämbanden i det högre registret.
Så jag tog upp en muffins ur frysen. Jag och dottern bakade i helgen. Med topping på.
Det var för mycket. För mycket i volym? För mycket socker? Dumt att ens prova men det satte iallafall fart på mig. Att gå omkring och röra lite på sig hjälper. Efter en stund släpper det. Spänningen i magen, frossan går över och jag blir helt normal igen. Märkligt. Bläh! Som ett linjalrapp på fingrarna á la “hets!” Jag kan se honom framför mig, Stig Järrel, i sin kostym….

Fast idag är jag på så himla bra humör. Vid ett par få tillfällen i livet har jag fått det där telefonsamtalet, det där mailet när jag kommit på tal. När mina kvalifikationer, min person och mina kunskaper diskuterats i positiva ordalag. Jag är stolt, jag sträcker på mig och jag ska minsann bli politiskt aktiv.
Jag blev medlem i centerpartier i vinter. Med tanken på att vara just aktiv. Jag tror på att det är småföretagen som driver Sverige framåt och ja, ni som följt mig i några år vet ju att jag BRINNER för jämställdhet och att utplåna det patriarkaliska, sexistiska samhälle vi lever i idag. Men jag har inte riktigt hunnit ta tag i det ännu.

Nu vill de ha mig. De hann före. Vi undrar om du vill sitta i styrelsen? Jag är glad för att frågan kom per telefon så att han inte kunde se mina försök till hjulningar och dubbla salkovs i soffan. Det hade kunnat se lite dumt ut.

Jag talar ju ofta om drömbilder, så här i min ensamhet ikväll till tonerna av Låpsleys “Love is blind” har jag fuldansat, skrivit protokoll, strukit semesterkläder och sett scenen framför mig när jag tackar Annie för hennes gedigna arbete. En stor kram och hennes stora lyckönskningar till mig på min nya post som Statsminister.

Fast jag kanske ska bli invald först. VI håller tummarna för att det går bra nästa tisdag.
Tillbaks till strykjärnet.