Korkad politiker och andra tankar

6 månader som Fru ordförande. 6 Månader av känslan att ha allt för mycket som jag inte har koll på.  6 månader av att vara den där korkade politikern. Dumhuvudet som inte har egna barn, som inte kan något och som enbart sitter på min feta röv och halar in stålarna. Ja, för det är ju så det skrivs i våra sociala medier, i kommentarsfälten till de artiklar där vi finns.  Jag är i mångas ögon fullständigt pantad!
Ändå sitter jag här. Fundersam och med datorn i högsta hugg för att skriva ner mina tankar, mina önskemål, drömmar. I korthet min plan för denna mandatperioden.
För min egen skulle gjorde jag en beräkning. Jag lägger in ALLT i min kalender. Varenda möte jag ska på, annars glömmer jag det. Så för att se hur mycket “stålar jag halar in” i förhållande till nedlagt arbete satte jag mig igår och räknade. Tyvärr är ju inte tid för allt mailande, pratande och inläsning av alla hundratals sidor dokument inför både nämnd och fullmäktige schemalagda i kalendern. Inte heller finns ju tiden för att läsa på om specifika frågor med. Till exempel om fyrverkerier inför vårt beslut om Fyrverkerifestivalen. Inte heller all tid som jag lägger på att svara på kommentarer om diverse olika beslut som tas. Jag försöker svara så gott jag kan i våra sociala kanaler, ibland är det mer, ibland mindre. Men det går fort tid. Men jag prioriterar det. För jag tycker att kommunens invånare ska få så klar bild som möjligt av de beslut som fattats. Att inga beslut bara tas lite på måfå. Att det faktiskt ligger ganska mycket arbete bakom besluten. På dessa första 6 månader har jag alltså räknat ut att jag haft inbokade möten på totalt 193 timmar.  Då är också tiden runt min dotters födsel väldigt tom! För det är omöjligt att gå på möten när jag samtidigt befinner mig på förlossningen eller BB. Om jag sedan uppskattar att jag sitter vid mailboxen 1h i veckan. Det är lågt räknat. Men bättre att räkna lågt. Likaså räknar vi 1h i veckan på att kommentera och delta i diskussioner på sociala medier kring våra politiska beslut. Inläsningen varierar ju kraftigt. Inför Fullmäktige lägger jag många, många timmar dagarna innan. Men och vi slår ut både inläsning till fullmäktige och till nämnden så rör det sig nog om 2h i veckan. Även det är lågt räknat för det är alltid något, men som sagt, bättre att räkna lågt.  Första halvåret, 26 veckor, men jag räknar bara 20v. För säkerhets skull. 80 timmar totalt. Det innebär att jag totalt lagt ner 273 timmar. Förmodligen långt mycket mer. Hur lång tid tar det egentligen att sätta sig in i budgeten? Jag vet inte hur många timmar jag satt med den. Eller planeringsdirektiven, eller min egen förvaltnings verksamhet eller KÖP (kommunens översiktsplan).

Så mycket engagemang, så mycket faktakoll, inläsning av underlag, direktiv, utredningar på vad som är bäst att göra enligt tjänstemännen, enligt mitt parti och till sist mig själv. Ändå är jag allt som oftast totalt korkad i mångas ögon. Det är lite svårt att smälta. Men jag vänjer mig kanske. Eller så får jag hoppas att genom att vara just aktiv i kommentatorsfälten så kanske några ändrar uppfattning. Kanske tycker de att jag fortfarande är dum i huvudet, men för att de tycker att jag valt fel beslut och inte bara för att de tycker att vi bara höftat till lite för att det är “prestige” som någon skrev till mig häromkvällen. Det är ju okej att tycka olika. Det är det som är vår demokrati.

Att vara ny politiker tar tid. Massor av tid. Allt som oftast dyker det upp saker som jag inte hade en aning om. Emellanåt känns det som att du är med och spelar sista avsnittet i en serie av 11 säsonger med 24 avsnitt i varje säsong och för att förstå varför din karaktär gör som den gör måste du läsa igenom alla manuskript från alla tidigare avsnitt. Samtidigt är det du som har ansvaret för att publiken gillar både handling och skådespeleriet. Regissör och författare på samma gång. Fru ordförande.

Så, juli. Sommaruppehåll och som jag inledde denna text med planeringstid. Nu ska jag hinna ikapp allt jag inte hann med i vår. Ja, för jag har fruktansvärt mycket att läsa in. Läsa på, fundera kring. Min politiska plan.  Och timmarna, hur blev det med dem? Min ordförandepost beräknas som en 25% tjänst. Genomsnittet för en heltid är 172 h/månad. 25% av det är 43. För mina 6 månader är det 258 timmar. 273 h hade jag gjort enligt min uträkning ovan, lågt räknat. Så jag räknar inte med de timmar jag lägger nu på planering och läsning. Jag kan behöva dem i höst…

Denhär bilden är på mig och Edith. Dag 2 av kommunfullmäktige nu i juni. Heja Edith. Superrutinerad politikerbebis!

Fullmäktige
Fullmäktige

 

2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

Anna debatterar: Havet och stränderna

Varje lunch har jag förmånen att kunna äta på stranden. Jag jobbar så nära stranden att jag tar min lilla lunchlåda, mitt strandlakan och käkar där, vid vattnets kant. Så även idag.  På med bikinin så fort det går för att få en liten uns av sol, frisk luft och avkoppling.  Jag har gjort så snart hela sommaren. Även om behovet inte längre är lika stort som i maj/juni månad.  Jag hade gladeligen sett fram emot lite regn nu! Men det är ju en annan dikussioin.

Jag tycker det är ganska roligt att lyssna på alla de olika samtal som pågår runt omkring mig där på stranden, för jag är ju trots allt inte ensam.  Jag tjuvlyssnar omedvetet. Ofta om just skräpet, plasten och hur vackert det är! Men varje dag ser jag dem nedstoppade i sanden. Fimparna. Jag svär inombords åt folket som gör så. Varför? Varför kan man inte plocka upp efter sig? Än mer arg blir jag såhär i slutet av sommaren när eldningsförbudet är så hårt att vi inte ens får grilla hemma i våra egna trädgårdar. samtidigt kan en rökare tända en cigarett var som helst.  Centerpartiet vill vi skärpa böterna för nedskräpning och göra det möjligt att bötfällas för att slänga fimpar och snus på marken. Hejja säger jag!

Under tiden svämmar haven över av skräp. Dagligen flimrar klipp förbi från någon exotisk ö där sköldpaddor, valar och andra vattendjur räddas från plast av olika former.  Dykare som filmar under ytan där plaststyckena är så många s du ser inte framför dig. Plastbitar som ser ut som maneter. Inte konstigt att fiskar dör av alltför mycket plast i sina magar. Om utvecklingen fortsätter kommer det att vara mer plast än fisk i haven år 2050. Det är så fruktansvärt! Vi måste agera. Vi måste rädda våra hav, våra djur! Centerpartiets förslag om att fasa ut engångsartiklar i plast som bestick och sugrör är ett steg i rätt riktning. Ändringen där butiker började ta betalt för sina kassar tidigare i år är också ett steg. Själv kan jag banna mig själv när jag lagt min kasse hemma. Jag har fått en väldigt fin ihopvikbar, det blir bara ett litet litet paket av påsen, den fick fick jag av min mamma och har nästan alltid i väskan.  För vi har ju inte behovet av en ny plastkasse vid varje köp. Återvinning, hållbart. Framåt! För ett friskare hav, för ett bättre klimat.

..och så kom en annan Anna

Jag ska inte lämna Falun riktigt ännu. För det bästa är kvar.

Efter den där riktigt tidiga kvällen var det så dags för en ny dag.  Jag funderar på om jag någonsin i mitt liv har haft så ont i min kropp när jag vaknat på morgonen? Hela överkropp, speciellt axelparti, skuldror och triceps var ju totalt döda. Men även skinkorna, lårens baksida, ljumskar… ja, alltså i princip hela kroppen. Stel som en pinne, smidig som ett kylskåp.

Söndag och vi skulle öva backe. Jag var lite tidigare på plats denna dag, valde att åka en sväng först. Insåg att nysnö och min skintec var en ofin kombination och fick ändra position på mina bindningar en bra bit faktiskt för att få lite glid. Sedan var det träning. Hela gruppen gav sig iväg upp för en liten backe där vi sedan kunde välja en annan väg ner, där vi skulle öva på att svänga i nedförsbacke. Jag såg de andra deltagarna kämpa på nedför. De klarade det bra. Blev bättre och bättre, jag var så imponerad! Jag valde att åka tillbaka ner i stadion. Väl därnere blev jag lite sur på min egen feghet och åkte upp igen. Jag stod där och velade. Fan, jag blev rädd. Jag kan inte åka i backar! Samtidigt som jag intalade mig själv, att det var ju dethär jag var här för. Att öva! Jag släppte förbi den ena efter den andra i kön.
Åk, före. Jag behöver förbereda mig lite mentalt sa jag och log glatt. De sa inget, utan kasade förbi och trampade iväg nerför svängen. Jag kände hur mitt hjärta slog. Såhär i efterhand undrar jag om det faktiskt inte syntes utanpå jackan, så som det bultade. Jag kände hur hakan börja darra och jag svor inombords. “Jag är ingen mes!”, under middagen föregående kväll hade just denna mening varit ett samtalsämne som jag kommer att återkomma till. -Jag är ingen mes, sa jag till mig själv där jag stod och tvekade och kände tårarna bränna. Då kom en annan Anna, Anna från Uppsala. -Åk nu, du grejar det!
Så jag klev fram, åkte. Plogade, svängde och klev ihop och gled ned. När jag klarat svängen på stående ben, hör jag hur hela gruppen tjoar och jublar! Mitt ansikte kunde nog inte haft ett större leende när jag gled fram i spåret i vad som känns som 100 km/h. Jag jublade inombords. Överlycklig. Och så kom tårarna. Jag stannade, klev ur spår och börja vända tillbaka upp. Stannade och torkade av mina kinder. Grinade lite till av ren jävla lycka. Känslorna överallt i en enda härlig röra.  Tack Anna, för att du helt omedvetet puttade mig utför backen.
Sedan gjorde jag om det. Igen,  igen och igen. Tillslut så många gånger att jag nästan inte orkade åka tillbaka upp igen. Snacka om intervallträning!

Grymma människor! Så otroligt öppna och härliga!  Foto:Sofia Bursjöö www.träningsevent.se

När de andra sedan valde att åka ut en 5 km slinga stannade jag kvar i stadion om övade. Ensam med Sofia. Privatlektion. Övade på allt det där jag var riktigt kass på. Byta spår, stanna, och mer utför. Jag valde sedan att åka ut en kort slinga, men jag vände, jag orkade inte. Varken fysiskt, men kanske mest av allt inte mentalt. Jag var färdig. Nu ville jag ta en dusch och åka hem. Dessa dagar växte jag. Som person, som tränande person och som skidåkare. Jag vet inte hur många gånger jag hörde “lite mer pondus, Anna”.  Pondus. Stark, frisk och modig. Några av många saker jag tar med mig från denna helg!

Längdskidläger – eller dagen då jag hittade nya muskler!

Om jag, som inte åkt särskilt mycket skidor förut, står på ett par skidor från kl 09.00-16.30, är det stor risk att nya muskelgrupper upptäcks!

Jag har i helgen varit på längdläger för skidor. Tidigare i mitt liv har jag åkt skidor 5 gånger. TOTALT på 38 år. Ja, snart 39 faktiskt.
Jag bokade detta läger i höstas redan. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig. Få lite tips. Föga anade jag vad jag skulle växa denna helg!

Det tog mig lite drygt 7 timmar att köra till Falun. Jag parkerade, checkade in och la mig på hotellrummet för att vila lite. Vi skulle samlas någon timme senare för ett gemensamt styrkepass. Jag var lugn hela vägen till Falun, men denna sista timme. Jag ber lite om ursäkt till den stackars receptionisten som försökte prata med mig i hissen. -Vad roligt ni kommer att ha!? -Ja, jo.. ska bli kul.
Öh, allvarligt, jag brukar vara mycket mer verbal än sådär. Men jag blev näst-intill skräckslagen. Plötsligt slog tanken mig. Gemensamt styrkepass i sal. Många ögon, undra hur många, skulle kunna stirra på mig. Den där brutala obekväm-känslan sköljde över mig, jag mådde nästan lite illa. Och detta hade jag betalt för!
Jag bytte om, jag hade tagit med mig kläder jag visste att jag kände mig bekväm i. Tassade ner i receptionen, några var redan där. Jag hälsade och kollade av om vi skulle duscha där eller här på hotellet. Där. Skulle springa upp och hämta min väska igen. Mötte Helena Ekholm på väg ut från hissen och hejade glatt på det bekanta ansiktet. -Hej hej!
(men Anna, hon har ju ingen aning om vem du är!! Jag suckade lie trött i hissen) Bad om ursäkt när jag kom ner igen och runt mig samlades glada och öppna människor och stämningen byttes från skräck till förväntan.

Efter ett 30 min styrkepass med rörlighetsövningar, kan jag bara erkänna att jag har en hel del att jobba med. Stel är inte längre rätta benämningen, men det tänker jag ta i ett annat inlägg. Jag var dock försiktig, ville inte dra på mig träningsvärk.
Lördagens övningar bestod i stakning, stakning på ett ben (herre gud vad svårt), stakning med enbart magen, stakning med frånskjut. LUNCH. Diagonalåkning och diagonalåkning utan stavar. Jag valde sedan att åka en sväng. Ramlade 4 gånger vilket resulterade i en något blåslagen högersidan av kroppen. Det jag kan fundera på är varför jag envisas med att slänga mig på samma sida varje gång. Det gör ju inte mindre ont att ramla på en redan blåslagen armbåge. Och för alla i min omgivning som hävdar att riktig snö gör mindre ont att ramla i – ni har sjukt mycket fel! Just sayin.
Den smärta jag senare på kvällen upplever i min kropp är nästintill obeskrivlig. Axlar, nacke, skuldror och under armhålorna! Här har jag aldrig någonsin haft ont förut! Det är liksoom träningvärk, fast tidigare, detta är liksom fortfarande samma dag? Hur är det ens möjligt liksom. Efter en fantastiskt givande middag, med så otroligt givande samtal, en frågestund med min anya husgurus Helena och Sofia, ja, de är kanske inte så medvetna om det, men wow, hade jag bott närmare stockholm hade jag också tränat med Sofia 3 dagar i veckan. Vilken boost den kvinnan ger!
Jag somnar gott den kvällen. Men jag sover oroligt. Det är för mycket info i min skalle att processa helt enkelt.

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se