Rosabandet-loppet, en racerapport

När jag, som fortfarande har några kilos övervikt, sitter och tittar på de unga 12-14 åringarna som ska springa Lilla Lidingöloppet, kan jag inte annat än förundras över deras redan vältränade kroppar. Även med en viss, fundering över de välmatchade dräkterna, Snygga hotpants, kompressionsstrumpor och tejpade knän och ben. Visste jag ens att det fanns speciella löparkläder när jag var 12? Fanns det speciella löparkläder när jag var 12?
Jag har min egen dotter i ett barnlopp denna dag. Hon börjar morgonen med att fundera på vad hon ska säga, ifall om att hon skulle råka vinna. Fast hon konstaterar också att hon nog kan låta några springa om henne, så slipper hon att bli intervjuad!
Vi för ett samtal om att hon kommer möta flickor som tränar på att springa flera dagar i veckan. Att hon nog kanske ska sänka sitt mål lite, att genomföra loppet på ett bra sätt, springa så gott i livet hon orkar och vara toknöjd när hon kommer i mål! Att seger kanske ligger ganska långt bort, trots allt, eftersom hon just nu inte tränar något alls.  Min dotter kom i mål som 119:e tjej, 2 min 43 sek efter segrarinnan. Vi har ingen aning om hur många som startade. Det är bara jag som vet att det blev just plats 119 och hur lång tid det tog och allt det där, för att jag var nyfiken.  Jag vet även hur fort det gick. Jag hade inte kunnat göra det bättre! Min dotter är jättenöjd. Hon var strålande glad när hon kom ur målfållan med en medalj om halsen och en dricka i handen. Hon hade sprungit jättefort. “Och mamma, där i en av backarna var jag skittrött, men jag sa till mig själv. stanna inte! Stanna inte! Så då sprang jag, HELA vägen in i mål!”

Själv sprang jag en mil igår. Eller nej, jag gjorde inte det. Egentligen. För det var tusan vad det var kuperat. Å andra sidan var det på något vis ganska skönt.  De första 5 km gick fantastiskt bra. Jag hade en väldigt bra tid för att vara jag. Kroppen kändes bra, fast jag var lite hungrig! Note to self: Ta med mat nästa år. Bra mat. Så vi slipper köpa jätteäcklig varmkorv! Och det funkar inte min mage så bra på, just korv! Ladda upp under förmiddagen. Det funar inte att bara äta frukost tidigt på morgonen!  *men det vet jag ju egentligen*
Den böljande slingan gick upp-och ner mest hela tiden i lite lagom sköna backar. Sedan kom abborrbacken. Den beryktade. Den är precis så jobbig som alla säger att den är. Sjukt brant och lång!
Såhär trött ser man ut då! För nej, jag sprang INTE upp för Abborrbacken!

Abborrbacken

Loppet gick vidare och jag drog en mugg med vatten nånstans vid en kontroll. Det skulle jag inte gjort. För jädrans vad det nöp till i magen! Hej och hå. Jag kunde inte springa. Så jag gick. I säkert 1 km. Nånstans mellan 7-8km.  Sen kom Karins backe och jag fick snott åt mig en bulle. Det var en ren chansning. Jag tänkte att antingen så klappar magen ihop helt eller så går det över. I Karins backe kom även lite krampkänningar i låren. Jag måste nog säga att denhär var värre än abborrbacken, inte i branthet och längd, men just för att den kommer så sent i banan! Men magen blev bättre där i backen och när jag väl kom upp så kunde jag sakta men säkert ta tag i mina lufsande löpsteg igen!
I mål, det kom jag på en tid på 1h 26 min. Och med det är jag Supernöjd! och jätteglad och tänker absolut göra om det nästa år!