Månad: augusti 2014

Jag känner ofta en stor lust att ta bilder på mina bakverk. Jag tror det är för att det är ganska sällan som jag faktiskt bakar och därför anser det vara lite exeptionellt. Lika ofta, jag skulle vilja säga dagligen, tänker jag att jag ska leta reda på goda recept på nyttiga bröd och ja, nyttiga bakverk i allmänhet, och sätta igång varje kväll. Men sedn händer något. Det där med att baka hamnar av någon anledning tämligen långt ner på min prioriteringslista.
Men så i helgen fick jag en kick. Jag insåg hur mycket godsaker jag vrängt i mig, ja VRÄNGT i mig, den senaste tiden, framför allt den helt underbara drogen Marabou Black. Den är fullständigt oemotståndlig. Jag bestämde mig för att ta tag i träning, motion och att dra ner på sockret igen. Så igår var jag och handlade och satte igång ett brödbak. Ett formbröd åt lchf-hållet. Kanoners tänkte jag. Det blev inte gott. Vi har dessutom väldigt gott om björnbär i trädgården just nu så jag letade fram ett recept på björnbärspaj, som inte innehöll 4 liter socker. Den var inte god. På tok för lite socker i. Ni vet, det blev som att äta björnbär med omslutande mjölblandning.

Till denna mjölblandningspaj hade jag införskaffat vaniljsås på soya. Laktosfri och inte så kolhydratrik som den underbart goda färdiga såsen från ekströms. Den var inte heller god!
Under tiden pajen stod i ugnen rörda jag till något som skulle komma att bli chiapudding. Det hade jag också läst att det skulle vara en väldigt god frukost. Jag funderar på vad den person som tyckte så hade att jämföra med? Cardboard? Frigolit? Havsmanet?
Jag åt halva, sen fick det räcka. Till frukosten på jobbet hade jag tagit med mig fil och nyinskaffad “nyttig” müsli. Den var inte heller god. Jag funderar på vad folk tycker är gott egentligen. För den här müslin var ungefär havregryn med några enstaka stackars torkade frukter och en nöt. Var kom det nyttiga ifrån?
Men jag ger inte upp så lätt. I kylen står nu en ny chiapudding och väntar. Fast med kakao i.  Vi får väl se om den går att äta. Å andra sidan äter jag inte mer än absolut nödvändigt och det kan ju i slutändan ge riktigt bra resultat.

“Farbror Melker, vet du vad?”
Det är nog en replik som de flesta av oss känner igen och kan relatera till. Tjorven, i “Vi på saltkråkan”. För 50 år sedan hade serien premiär på SVT. Igår såg jag en teateruppsättning av just vi på saltkråkan. Jag vet att serien gick på tv när jag var liten. Jag känner igen de flesta av figurerna, Båtsman såklart! Men jag kan inte säga att jag känner igen själva akterna och händelserna i pjäsen. Så mycket såg inte jag på tv när jag var liten. Men de gör det jättebra. De spelar bra, sjunger jättebra. Betydligt över min förväntan. Min 7-åring rör sig knappt på hela föreställningen. Tittar lyssnar och frågar ibland vad som händer när hon inte hänger med. Men inte särskilt ofta. För det mesta kommenterar hon saker som händer på scen som inte jag själv ser. Ber mig uppmärksamma saker som händer i periferin. Så otroligt charmigt. Och hon tycker det är såååå bra. I pausen vill hon så gärna ha popcorn. De flesta som sitter runt omkring oss mumsar på en det ena, än det andra. Såklart tar de inte kort och jag har ju inte ens tänkt tanke att det skulle finnas en stor servering. så vi springer till bilen och letar mynt och hittar tillräckligt för en stor kartong med popcorn.

Vi på saltkråkan. Regi av Kålle Gunnarsson. Lokalkändis kanske. När jag var liten eller från 7 år och uppåt så var det ofta tal om Kålle hemma i källaren. De höll alla på med hästar och tävlade i hoppning i Slöinge, ok inte alla men brorsans tjej och hennes kompisar. Hon red till ridhuset tidigt om morgonen. Jag stod ju såklart alltid och tjuvlyssnade på min bror och hans kompisar när de hängde nere i källaren. Jag minns en gång när de hade varit i Scandinavium på Hästshowen och kom hem och berättade om någon som ropat “andra sidan är ni klara?” Kålle. Bekantas vän, familjens bekant coh vänners vän. Hört historierna och berättelserna och så den där kvinnans utspel för något år sedan. Så igårkväll efter 28 år står han där på scenen och presenterar sin föreställning. Lika glad som jag alltid hört att han är. Jag hade nästan lust att ropa “hej Kålle, kul att se dig” men jag avstod. Han har ju ingen aning om vem jag är!

Men du Kålle (ok jag vet att han inte läser detta) Du gör det otroligt bra och blir det fler teatrar skall vi definitivt gå att se dem också. Min dotter vill helst av allt gå även på söndag och sommarens sista föreställning.

Åh fredag. En sådan där dag när jag kommer hem från jobbet och bara släpper allt jag har i händerna. Inte för att jag egentligen är särkilt trött, mer av lättnad och över vetskapen att det är två långa, helt underbara dagar med familjen. Idag precis som många andra dagar var min man hemma före mig. När det är fint väder, som det var i afton, sitter han ofta och väntar på trappen. Varje gång jag svänger ner för gatan och ser att han sitter där blir jag lika glad. Liksom i ett vingslag försvinner alla tankar som rusat runt i huvudet på vägen hem från jobbet. Tankar på vad som kan ändras, vad som kan göras bättre. Jag känner hur jag skiner upp i ett leende.
Vi la oss på sängen en stund. Hela familjen. Slappnade av. Pratade om helgen och efter en stund ser jag dem. Genom fönstret.

När två katter inte är särkilt lyckliga på varandra låter de som två barn som står och vrålar på varandra. Just detta läte vaknade jag till häromnatten. I vårt vardagsrum. Under en ganska lång tid har jag tänkt “tusan vad Stacey, som vår katt heter, har börjat att äta”. Hon brukar sällan tömma sin matskål me torrfoder som för det mesta är tämligen full. Det visar sig, och jag har sett den här katten förr inne hos oss, att vi får lite oväntat besök. En ganska tanig och mager, rödrandig stackars katt som troligtvis är för himla hungrig. Så den har lärt sig var vår katt har sin matskål och tassar in genom vår öppna altandörr om nätterna för att få lite mat. Tills denna natt då Stacey antagligen var vaken, lite mer på sin vakt. Det blev ett himla liv. Dessutom när en katt blir rädd så kissar den. Jag har sett det en gång förut när min mor och fars gamla katt nästan höll på att ramla ner för källartrappen. Då kissade han. Den nattliga besökaren satte en del spår i hela vardagsrummet faktiskt. När jag då satt där i sängen mitt i natten och efter ett par seklunder förstått vad som var i görningen vaknar så även min sambo. Efter ett par sekunders lägger han av ett vrål som får varenda varelse i huset att hoppa till och skrämmer skiten av oss allihopa. Då äntligen tror jag faktiskt att han vaknar på rikgit och inser att alla andra också blev skiträdda och skrattar lite. Katten ja, den galopperade ut genom altandörren och förhoppningsvis hem.
Jag hoppas inte jämfota av förtjusning direkt av denna nattliga lilla besökare och funderar nu på hur jag ska ta upp detta med min granne. Utan att låta alltför sur, alltför dömmande. Utan faktiskt bara få hen att förstå att hen måste mata sin katt lite mer.