Vad en kan hinna på 14 dagar

All färg i mitt ansikte hade tydligen försvunnit. Mitt ansikte blänkte av svett. Kallsvett. Jag var tvungen att resa mig upp, sätta mig upp med huvudet svagt nedåt. Andas djupa andetag. Torkade ansiktet med min handduk.
-Nej, vi bryter här.  Din kropp talar tydligt om att detta inte var ok, sa massösen.

Det låter allvarligt. Men jag hade bara försökt att få till en massage då jag haft så väldigt ont i ryggen den senaste veckan. Kanske var jag en aning naiv att tro att det skulle gå att ligga på en hård massagebrits gravid i vecka 29! Eller så var det bara en kombination med att det mesta i livet går i 190km/h just nu.
Jag hade ju en så fin plan några dagar före nyår, att jag skulle börja skriva igen. Det är ju så fantastisk mycket som händer nu. 2019 kommer att bli ett helt makalöst år. Jag bara måste ju dela med mig av allt!
Politiken, ombyggnationen hemma, bebisen. Och vägen tillbaka till min klassikerdröm. Nu har det gått 14 dagar på det nya året och jag har inte producerat en enda rad på denna blogg. Inte ett fniss, inte en eftertanke.
Så vad har jag ockuperat dessa 14 dagar med då tänker ni?

Jag hade en sån fin diskussion med min dotter över middagen idag. Det var bara hon och jag hemma och vi kom in på ämnet karriär, barn och barnuppfostran. Hon undrade om vi skulle fostra bebis likadant? Och vad för bebis vi vill ha? Så enkla frågor i teorin.
Jag berättade hur det var när hon var liten. Jag jobbade mycket redan då och var alltid i farten. Då var jag innebandytränare för två olika pojklag. Vi byggde även då om vårt hus *haha* och att jag inte är den där curlande mamman som talar om vad hon ska göra utan snarare visar spelplanen. Uppmuntrar till eget företagande, egna idéer och att hon ju idag har ganska fritt utrymme under vissa premisser.
-Du har ju jättelivlig fantasi och har aldrig något bekymmer med vad du ska göra!
Jag frågade henne om hon visste vad hon får och inte får göra när hon kommer hem från skolan och ja, hon var ju fullt medveten om att jag skulle bli vansinnigt arg om hon struntade i att gå ut med hunden! Men att jag också skulle bli otroligt glad om hon tömde diskmaskinen eller gjorde någon annan liten hushållssyssla.  Hon får ganska fritt utrymme inom spelplanen. Nuförtiden behöver jag väldigt, väldigt sällan be henne göra något. Hon vet redan.
Går det att göra likadant med nästa? Tja, det återstår att se.

Så vad har jag då gjort dessa 14 dagar? Förutom att vi avslutade vår Sälensemester, där jag också höll på att svimma i Gustavsliften. Det var faktiskt ganska otäckt. Sista dagen och jag åkte själv medan man och dotter packade bilen. Jag älskar verkligen skidor! Jag hade bråttom ner till Gustavsliften och skyndande på lite med stakandet på platten. Inga människor i liften så jag kasade bara rätt in och rätt ner i stolen. Efter bara några hundra meter inser jag att jag flåsar som tusan. Inser att jag har lite svårt att andas. Inser att jag faktiskt inte riktigt ser allt. Små svarta prickar börjar dyka upp i mitt synfält och jag funderar på hur sjutton jag ska lösa denhär situationen utan att skrämma slag på personen bredvid.  Inser att jag ju faktiskt är på väg att svimma 10m upp i luften. Eller är det högre? Känns skithögt i alla fall.
Jag sitter på kanten så jag försöker sträcka ut kroppen så mycket jag bara kan utan att luta mig bakåt för det funkade verkligen inte. Lyckas knäppa upp bältet i byxorna ett snäpp och tvingar ner luft långt ner i magen. (Det hjälper inte att det blåser galet mycket). Jag ser toppen på berget och taket på lilfthuset och tänker att jag behöver bara hålla mig klar dit upp. Ta mig ur liften och sen får jag ju åka ner igen. Fokuserar på liften. Låter de andra lyfta bommen och på något fantastiskt vis lyckas jag ta mig ur, kasar bara rätt fram och stannar när farten tar slut. Spänner av skidor, spänner upp pjäxorna och lutar mig över stavarna. Står där länge och bara andas. Ringer min man för att få lite moraliskt stöd, det han är bäst på, men det är dotter som svarar.

– Hej mamma, hur går det?
Vad svarar jag på det? -Åh det går fint. Men det blåser jättemycket här uppe!
Så vi pratar lite och det hjälper ju det också. Inte själva samtalet i sig kanske men att bara få stå still och andas lugnt ett tag. Så jag tänker att jag åker la ner då. Den sista tokan är ju inte född än!

Jag har hunnit med en internutbildning som ny förtroendevald inom centerpartiet. Jag har hunnit med tre introduktionstillfällen tillsammans med förvaltningschefen rörande kulturförvaltningen. Avlämningsträff med gamle ordförande i nämnden. Jag har hunnit deltaga på en workshop med alla presidier och bolagsordföranden i kommunen om en strategisk plan.  Jag har varit med på ett internt möte för budgetberedning. Mannen och jag har hunnit tömma hela vår vind på grejer, så att ombyggnationen faktiskt kan börja. Vi har hunnit med ett kort möte med vår kontrollansvarige och konstaterat att vi måste skaffa fram ytterligare några papper och ritningar. Jag har hunnit producera inbjudan till årsmöte för den lokala centeravdelningen jag är med i styrelsen för och bokat upp lokalen för densamma. Jag har hunnit bokföra ända fram till 20181231 i vår familjeföretag och så smått påbörjat ett generationsskifte i ägandet av bolaget. Jag har hunnit frisera till hunden så att han faktiskt ser något över huvud taget, nästan läst (lyssnat) klart på boken vi ska ha läst till fredagens bokklubb och laddat ner extremt många dokument (politiska) som jag borde ha hunnit läsa vid detta laget. och tvättat typ 18 maskiner tvätt samtidigt som min bebis försöker att omorganisera mina inre organ. 🙂
Jo, vi har ju hunnit fira bröllopsdag också! 3 år som herr och fru Ginstmark. Och så har jag fixat ny bilruta på bilen för vi fick ett stenskott på vägen hem från sälen som direkt blev sjyssta sprickor i rutan.
Så kanske är det inte så konstigt att jag har lite ont i ryggen…

Foto: Julia Brännmark
Foto:Julia Brännmark

2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

När känslan växlar från Skräck till förtjusning under loppet av ett par minuter

När jag svängde runt hörnet och såg parkeringen och alla bilar som stod där tänkte jag att det var en himla massa folk. Jag blev lite pirrig. Men jag klev ur bilen och släntrade bort till entrédörren. Där inne var det ett myller av folk, säljare från alla kända skidmärken som stod och pratade ett avancerat språk med skidkunniga åkfantaster. Sportiga människor vars ögon glödde av alla nymodigheter. Själv kände jag mig som elefanten i rummet. Även om jag tappat en ansenlig mängd kilon de sista 2 åren så vad jag fortfarande bredast om baken i denna affär. Och jag kunde ingenting!
Jag var där för att köpa min allra första längdskidor! För att få riktigt bra hjälp med att fundera ut vad jag skall ha. Vad just jag behöver. Jag tassade runt en stund. Fingrade lite nervöst på snygga kolorerade skidor, såna jag sett på tv, som Kalla och Haag susar runt med. Förundrad och förvånad på samma gång. Tillslut kom en herre och frågade om han kunde hjälpa mig?
-Jaa, sa jag lite tveksamt. Jag skulle behöva ett par skidor, tror jag.
(Tror jag? Varför la jag ens till ett tror jag?)
Detta var starten på en dag som jag nog kommer att minnas ganska länge. Med ett myller av frågor om hur mycket jag åkt, hur mycket jag tänker att åka, hur jag vill använda dem, vad min plan är och vad som är målet. Att vara helt novis, nybörjare och köpa skidor med siktet mot vasaloppet var visst inte alls något konstigt. Det var jättevanligt. Även med skidor för min tyngd. Inget ovanligt alls. Jag var… ja, helt normal!
Efter en timme i skidbutiken, kanske ännu mer, och ett gäng skidor i en maskin som visade otroligt fina tal och kurvor som jag egentligen inte la någon större vikt vid att förstå, men nöjde mig med förklaring valde jag ett par sjysste skinskidor från Rossignol. Med Rottefella-bindning, som jag kan justera om jag 1: tappar i vikt fram till mitt mål i februari. 2: Justera glid/fäste alldeles själv.
Hur coolt som helst.
Det blev även pjäxor och stavar, ett superflott och mysigt ull-underställ från Kari Traa, som jag trånat efter i flera år (men alltid valt bort för jag tyckt de varit för dyra)  samt en snygg skidjacka för längdåkning.
Ut kånkade jag på många härliga prylar. Lycklig, taggad, helt normal och väldigt mycket fattigare!

Tack Pölder sport för otroligt proffsig och välkomnande personal. Både ni och säljarna från alla märken! (och nej, det där hade jag inte betalt för att säga, det är jag alldeles för liten bloggare för. Men de ska verkligen ha beröm! Ni gjorde min dag och förmodligen en rejäl skjuts i min skidåkarkarriär!)

Följ mig gärna på Instagram @annaginstmark för att följa med lite närmare på min tokiga vardag från 135 kg överviktig, och trasig till mitt första delmål, Tjejklassikern.

Om snö, skidor och sånt

Jag har i alla år trott att jag hatar snö. I den delen av landet där vi bor hör det mer till vanligheten. Att inte tycka om snö. Vi suckar när det blir minusgrader och svär lite lätt när det någon gång emellanåt snöar. Svär över att behöva skrapa rutorna på bilen.

Men jag har ändå ett skönt minne av slalom. Jag var i Hemsedal när jag var 14 år och jag minns än idag den där gröna backen. Hur jag i slutet av veckan kunde snyggt glida ner för det där flacka partiet. Jag har riktigt bra minnen från den där skidresan. 1998 gjorde jag om den. Eller nästan, jag tillbringade en helg i Åre. Samma sak där. Vansinnigt roligt!
Men sedan dess har det varit dåligt med skidåkning. Tills nu. Jag övertalade min familj om att vi skulle prova. Jag kollade vad en långhelg i Sälen skulle kosta och det var brutalt dyrt. I alla fall när vi faktiskt inte vet om vi tycker det är roligt eller ej. Så vi valde en lite billigare variant, fast väldigt mycket längre bort. Vi valde att åka till svärföräldrarna i Töre, Kalix och åka i de lokala backarna där liftkort kostar 40kr/dag.

Såhär efter två dagar i backen kan vi konstatera att vi alla tre tycker det är helt galet roligt. Detta är något vi ska göra igen. Känslan när skidorna kasar iväg och att jag faktiskt har kontroll, grejar att svänga och stanna utan problem. Gapflabbet när jag trillar i liften och bara inte kommer upp!

Fikorna i toppstugan och premiärtur på skoter. Jag måste ändra uppfattning. Jag älskar snö! Trötta, ömma kroppar som somnar tidigt. Allt i skenet av dansande norrsken över himmelen.