Tusen anfall och en natt

Jag vaknar med ett ryck. Klockan är 02.08. Jag hör det där skriket, vrålet, väsandet som kännetecknar att han skall få ett epilepsianfall. På ingen tid alls är min kropp fullpumpad av adrenalin. Jag viskar nej, nej, nej och slänger mig över på hans sida sängen. Kör in en arm under hans kudde och viker den om hans huvud. Jag halvligger på honom för att han inte ska ramla ur sängen. Jag mumlar och talar långsamt. Lugnande fraser precis som jag gör vid dotterns krampanfall. Jag är här. Jag håller dig. Jag har dig. Det är snart över. Älskade, älskade hjärtat. Jag är här, lugn, bara lugn. Jag intalar mig att han hör mig, att det hjälper att stilla denna hjärna i brand. Hjärtat slår vilt. Han slutar att andas och paniken bubblar under ytan. Ögonen är vidöppna och hans ansikte är vitt som ett lakan. Skägget är dränkt i en sörja av saliv och blod. Lättnaden är enorm vid det djupa, men ändå kippande andetaget och det känns som om en liter vätska fyller hans lungor och jag borrar ner ansiktet i kudden. Kudden som nu är röd av blod och alldeles våt. Hela hans kropp är dränkt i svett och han börjar bli hal. När anfallet klingar över börjar nästa fas. 20, kanske 30 minuter av brottningsmatch med en man som är så mycket längre än jag. Armar och ben viftar och sparkar. Han försöker klia sig i ansiktet. Det kliar såklart med all vätska som klibbar. Alla vändningar i sängen och jag tänker “han kommer falla ur och dra huvudet i sängbordet, jag orkar inte hålla honom kvar”. Jag börjar bli trött och svettig även jag. Önskade att jag hade bättre kondition. Varit bättre förberedd. Så lugnar det sig. Han somnar i ett rosslande. Kinder och tunga är slappa och det stänker lite mer för varje andetag. Jag går upp och runt sängen. Ställer mig på hans sida och försöker få kontakt. I sömnen kliar han sig i skägget. Hostar, frustar och stönar. Jag hämtar en varm, våt trasa och torkar av honom försiktigt. Han tittar på mig med en blick som är skrämmande. Han vet inte vem jag är, han vet inte vad jag gör där. Han surnar till och viftar bort mig. Jag fortsätter att mumla hans namn för att få kontakt. När han börjar svara på tilltal och kan nicka ett -jag är ok. Då rasar min effektivitet och jag bryter ihop. Tårarna rasar och jag kramar honom tills han själv kan vingla ut i badrummet och tvätta av sig. Jag slänger kudde i tvätten och vakar, hög av adrenalin, tills hans somnar igen. 03.13 skickar jag ett sms till min chef, talar om att jag kommer lite sent, jag måste stanna kvar hemma och möta dottern vid bussen. Det tar ett tag innan jag lugnat mig och kan somna om, men jag gör det. Jag somnar om.
Efter ungefär en timme vaknar jag igen. Av samma vrål, samma väsande och vi tar om alltihop en gång till. Just där och just då är det som om det är någon annan som arbetar i min kropp. Sista gången jag tittar på klockan är den 05.45. Om en timme ringer klockan och jag måste gå upp. En natt med en epileptiker är över. Otroligt trött, otroligt sliten och otroligt känslosam.
Jag är så tacksam för att han är ok. Jag är så innerligt tacksam för att han nu varit anfallsfri i många, många månader. Jag önskar att medicineringen är rätt. Jag önskar att livsstilen är den rätta. Jag hoppas att jag aldrig får uppleva en sådan natt igen.

Steninge strand, jag och mannen

Euforisk lycka och svampjävlar!

När jag var i yngre tonåren gick det en radioshow som hette P3 Mega show. Jag och brorsan kunde citera långa, långa sketcher. Speciellt om Lille Bosse. Kan ni hitta P3 Mega Show någonstans på internet så leta reda på dem. Fantastiskt roligt. Det fanns en kort sketch om svampar. Speciellt om kantareller. “jag ska inte plocka svaamp” har jag nog trallat hur många gånger som helst. Och fortfarande kan jag tycka att de är lika roliga! P3 Mega Show.

 

Vi har de senaste dagarna själva fastnat för att hitta svamp. Ja, kantareller då. Ta det lite som blandad motion och belöning på samma gång. Idag lufsade vi ut i skogen, fast inte hemmavid. Vi tog bilen och körde en bit. In på en grusväg och in på en ännu mindre grusväg tills vi tillslut bara hittade en liten gräsglänta. Där tänkte vi. Där finns de! Gömmer sig under löven och gräset och bara wow, nu jäklar ska vi hitta svamp. Dottern var också med med en lite påse. Hon skulle plocka blåbär. Jag inser dock svårigheterna i att hålla en blåbärsplockare sällskap samtidigt som jag själv söker efter svamp.
Vi hittade ingen svamp just där. vi sökte av ett ganska stort område och efter ett tag får jag ganska ont i både rygg och fötter och hela jag blir tämligen modfälld (ja, bättre är väl att läsa sur, vresig och lite småarg på alla flugor och mygg, som såklart blir ännu mer påträngande just för att korgen är tom.)
Vi valde att åka vidare en bit. Samtidigt läser vi på artdatabasen.se om hur läget för kantareller ska se ut. Gärna en backe, lövskog, med god tillgång till vatten och skugga. DÄR! Där var en sådan plats. Vi stannade bilen igen och började leta. Jag kände ganska snabbt att jag inte tyckte det var jättekul. Då händer det. Mannen hittade ett gäng. Jag kan nästan förstå hur de som vinner en stor peng på Trisslott känner sig, för det måste vara samma känsla. Plötsligt händer det! Där var det. I samma sekund försvann allt ont, all trötthet och humöret växlade till frenetiskt ihärdigt sökande. Som en blodhund spårade jag mina guldklimpar och BOOOM, där var de. Ungefär en liter hittade vi på en kort liten stund. Dottern var dock trött efter eftermiddagens timmeslånga träning i badet. Ryggsimmet har fungerat sådär och det vankas ju lite märkestagning denna veckan. Så vi nötte, nötte och nötte. Även jag simmade några extra hundra meter så det var kanske inte så konstigt att hon och jag var lite slitna. När vi väl valde att gå tillbaka till bilen där hon satt och väntade var benen som gele. Svetten forsade i backarna för givetvis hade vi hittat ett riktigt kulligt och kuperat litet område att leta svamp i. Men vi hittade och det är för jäkla roligt när jag väl ser dem. Sekunden innan går jag och svär och frustar svampjävlar och skäller på grenar som är i vägen och flugor som surrar runt huvudet. Fascinerande hur humöret kan svänga i takt med fynden!

Rekordet tog vi häromdagen. Lite drygt 3 timmars promenad och vi kom hem med 7 st kantareller. Men det har bara blivit bättre och bättre sedan dess.