Att sitta upp till häst!

Vänsterfoten i stigbygeln, vänster hand håller i tyglarna och fram på sadeln och höger hand bak på sadeln. Studsa lite och sen kliver jag upp och svingar lätt över höger ben utan att dra foten i baken på hästen. Sätter mig mjukt ner i sadeln.

I mitt huvud ser det så ut. I praktiken är det inte riktigt så det ser ut. Det är lite mer…. oförklarbart med ord! Lite mer tungt. Jag har lite problem att komma upp helt enkelt och hittills har jag använt en pall. Men min underbara ridlärare är ju för härlig, “prova lite varje gång. Gör ett försök så kommer det att gå tillslut!”

Hade det inte varit för henne hade jag aldrig satt mig på en häst! Jag har sååå mycket att tacka för så lite. Det var en enorm utmaning att börja rida. Enorma hjärnspöken som behövde knuffas undan. Du anar nog inte vad du betytt!
Det är ju även dotterns ridlärare. Jag kan på fullt allvar säga att jag är sjuk imponerad över tålamodet. Jag hade för länge sedan blivit irriterad och skällt på barn som inte lyssnar, som börjar gråta för att de är trötta, hungriga och bara egentligen vill åka hem! Men hon bara fortsätter, med samma sprudlande energi! Vecka efter vecka. Lika glad! Vi föräldrar som sitter och tittar på kommenterar nästa varje vecka hur bra hon är, vilken utveckling hon har fått på våra barn. Och jag tänker att ett litet blogginlägg kan hon behöva. Så jag hoppas att du läser!

Idag meddelade hon att hon måste leta efter en ersättare till vår grupp. Vi vuxna nybörjare som aldrig sysslat med hästar förut. Hon hinner inte. Och herre gud, människan jobbar ju jämt och dessutom egna hästar och ridlektioner ovanpå! Fullt förståeligt, men du kommer att bli saknad! Jag hade nog inte vågat om det varit någon annan, en lärare jag inte kände. Du ska se att jag kommer sitta upp en dag, utan pall, och då är det helt och hållet din förtjänst!

Västergård

Foto: Nicolina Ledel

Jag och teknik alltså!

Det är ingen bra kombination, jag och datorer och sån modern teknik. Ibland känner jag mig verkligen som min mamma och har full förståelse för hennes ibland avighet mot mobiltelefoner. En sak är ju helt säkert. Det har hänt en del med den tekniska utvecklingen sedan jag sist läste på universitetet. I våras ansökte jag till en distanskurs i Statsvetenskap och blev antagen nu under sommaren. Jag köpte hem böcker och lyckades till och med att registrera mig samt vidarebefordrat min nya studentmail till min vanliga mail, för det räcker liksom. En jobbmail och en privatmail är fullt tillräckligt att hålla reda på. Sedan har jag gått här och väntat. Tänkt att det måste ju komma ett mail med ett trevligt välkomnande till kursen och ett “nu kör vi igång”. Men nae… Så ligger det ju inte till. Jag ska logga in i en portal, med ett helt omöjligt lösenord som jag redan har hunnit glömma 3 gånger under samma kväll! DÄR finns all information om föreläsningar, sidhänvisningar till läsningen, extra material att ladda ned och läsa. Samt en inlämningsuppgift som skulle varit inlämnad den 9 september, senast kl 18.00. Hoppla!
Jahopp. Okej, jag ligger lite efter.
Kursen är dessutom på halvfart så jag kan nog lugnt säga att jag har rätt mycket att göra framöver med nytt jobb (på heltid) mitt vanliga extra jobb på helgerna och studera på havltid. Och så all träning, ridning och cykling. Wow vilken höst!
Idag har jag lärt mig något nytt! Assumption is the mother of all fuck-ups!
Fast nej, det visste jag egentligen redan. Nu blir det till att läsa av. Hej och hå!

Dagdröm om en klänning

Någon gång i min 5-åriga bloggkarriär skrev jag ett inlägg som hette; “Detta är ingen jävla modeblogg!” Men jag kan inte hitta det inlägget, för det var ju någon i min närhet, som var/är så himla bra på det här med datorer och IT och som lyckades med konststycket att slarva bort alla mina ca 400 inlägg. Men hur som helst, saker och ting förändras och här kommer faktiskt ett inlägg som handlar just om mode.

Jag har aldrig kunnat köpa mig några märkeskläder. När jag var barn hade vi nog inte pengarna och jag var väl egentligen alltid för stor. I vuxen ålder har det definitivt varit så. Jag har ibland gått in på nån finare avdelning på NK eller till och med på Åhléns i Stockholm men alltid känt mig son en elefant och sett hur blickarna tittat och dömt. Jag hatar de där blickarna. Det gör att jag helst går och shoppar kläder själv och jag håller mig till de avdelningar där jag vet att kläder passar. Den bakre hörnan med texten “stora storlekar”. Tantiga tröjor och byxor med gummiband i midjan. Det har också gjort att jag inte haft sådär jättestort intresse av att följa de stora modehuset eller nyskapande designers. Jag har tyckt om kläder men mer varit tvungen att välja något som passar istället för något som jag verkligen tycker om.

I takt med att jag nu tappat kilon, har intresset för kläder vaknat lite. Jag har börjat fundera på hur jag vill vara klädd. Hur vill jag gå klädd på jobbet? hur vill jag gå klädd hemma? på fest? till vardags? Mitt Instagram har till stor del blivit ett modeflöde med Valentino, Elie Saab och Louboutin samt många av de andra stora modeskaparna och många gånger kan jag tycka att det sticker ut alldeles galet mycket och andra gånger hittar jag något som jag bara säger wow!
Som Alice Temperley. Jag fann henne i våras tror jag. Ibland går jag in på hennes hemsida och bara sitter och bläddrar bland kollektionerna, nyinkommet och bara önskar och drömmer. Det har aldrig hänt förut! Jag har skapat mig ett konto, får deras nyhetsbrev och gjort mig en önskelista. Där ligger bara en klänning, men jag har lovat mig själv att den dagen jag når mitt mål, mitt viktmål, ska jag få köpa den. Den är så dyr! Men den är så vacker!
Redan nu kan jag känna pirret i magen av att kunna köpa en klänning som jag verkligen vill ha och inte bara en som passar och ser till att inte vara för tight över magen eller där valkarna på ryggen syns för mycket. En A-skuren klänning, absolut inte med en markerad midja. Gud nåde om den skulle vara tvärrandig! Ja, helt enkelt ett armétält vore bra.

Nu vill jag köpa en klänning som inte bara är där för att dölja utan för att vara fin. Få mig att känna mig fin!
Det är en helt ny värld som öppnar sig!

och visst är den helt underbar? Klickar ni här kommer ni till Temperleys hemsida! NJUT!
(och nej, det här inlägget är inte sponsrat av Temperleylondon, även om jag glatt hade tagit emot ett sådant erbjudande. Så hör av er, Temperley! Jag är idel öra 😀 )
desdemona lace dress black_a_1

Motivation, när den behövs

Jag har just gjort en vecka på mitt nya jobb. Jag skulle önska att jag kunde lägga på lite coola stråkar som i min favorit-motivations-film, i bakgrunden av mitt liv. Det känns grymt bra. Allt är så bekant. Lite nya delar såklart, lite har ju hänt på 3 år. Men i det stora hela är jag igång. jag har hunnit vara i Danmark i tre dagar på tjänsteresa och om bara några veckor är det Port Xpertmöte i Stockholm! Tjohej vad det är roligt!
Så är även träningen mot nästa mål. Jag anmälde mig till Tjejvättern nästa sommar. 10 mil landsväg denna gången. Än är jag inte redo att bemästra de där 30 milen i hela Vättern runt. Det kommer sen.
Men vad är det som driver mig att ligga i så hårt? jag får den frågan ofta numera eller kommentarer som “jag skulle ha din motivation”.
En film som jag ofta ser är denna.

Den driver mig framåt och när jag inte orkar så tittar jag en gång och sen kör jag nästa pass. Som nu. Fastän det gått i 110km/h hela dagen, direkt från jobbet till stallet, till föräldramöte på skolan, till att hämta upp dottern, handla, hämta paket, äta, se till att dottern badar och själv äta. Så landade jag här i några minuter för att kolla in min motivationsfilm då jag egentligen skulle vilja slänga rumpan i soffan.
Welcome to the grind!

Bland blottare och cykelstolpar

När jag sätter mig på hotellets sängkant i bara trosorna tittar jag ut över det mörknande torget. Mannen som står vid sin cykel står kvar där tre våningar ned, han stod där även när jag kom in efter middagen. Vad konstigt, han måste vänta på någon. Det ser ut som om han tittar på mig. Plötsligt är min kaxiga tanke jag hade alldeles nyss om att det inte gör något om någon ser mig, bara för att jag vill se ut, som bortblåst. En kall kår drar längs kroppen, pulsen ökar och jag släcker snabbt lampan och kryper ner under täcket. Tänk om det är en blottare? Rörde figuren inte på sig? Det såg verkligen ut som om det var en jättelång kappa. Han kanske står där och spanar efter hotellgäster ofta?
Jag vågar inte titta ut över torget på en stund. Jag tänker att jag kanske lite snabbt skulle tassa upp och dra för gardinen hela vägen. Sedan vänjer sig ögonen vid mörkret och jag tittar ner. Han står kvar. Tittar förvisso inte alls uppåt, för det är då jag ser det. Det är inte alls någon man, det är  en stolpe!

God natt och hälsningar från Kolding, Danmark.