Höstnytt i garderoben och vägra Polyester!

Att vara postgravid handlar väldigt mycket om att hitta tillbaka till sin kropp. Eller ja, jag är ju i min kropp hela tiden men någonstans är ju tanken på den fysiska formen kanske inte riktigt överensstämmande med verkligheten. Inte heller den rent fysiska utformningen.
Jag har i mitt bloggande ganska ofta berört ämnet ”kroppen och hur jag ser ut”. Och alltid älskar jag min kropp, med en stark vilja att göra den ännu bättre.
Just nu är det dock en utmaning med kläder. Jag är ganska nätt upptill och betydligt bredare mitt på. Det där med den postgravida magen. I helgen har jag varit iväg och firat en mycket fin vän på sin 50-årsdag och shoppat lite. Även till baby Edith! Det är ju så himla kul med bebiskläder och än så länge kan jag ju klä henne i precis vad som helst!
I barnkläder upplever jag också att tillverkarna tänker på kvaliteten och materialval. Är det så att vi är mer kräsna som köpare till våra barns kläder än till våra egna? För det är fasligt vad det är mycket polyester i plagg nuförtiden. Helt allvarligt borde vi faktiskt sluta köpa kläder tillverkade av polyester. Det är plast! För mig personligen tycker jag det är helt vedervärdigt att ha på mig. (För nej, jag använder inte sköljmedel och definitivt inte torktumlare.) Kläder av polyester blir nämligen elektriska och ett elektriskt plagg på en ickeslät kropp blir tämligen… ofint. Den blusen framhäver liksom mer bulledegen på magen än något annat plagg. En blus av annat material som hänger fint lite utanpå blir så mycket bättre. Vad polyester gör för miljön är ett inlägg isig. Jag ska skriva mer om det i ett annat inlägg. Men just valet att INTE köpa polyester gör att många mycket fina plagg faller. Jag ratar dem direkt även om det är en ursnygg färg, modell och med en ok prislapp. Jag vägrar att köpa kläder av polyester. Eftersom många plagg faller på materialet, många plagg faller på den lite underliga kroppsform jag har just nu är det helt enkelt svårt att hitta kläder som sitter snyggt. Men ibland lyckas jag. Bäst för klimatet och miljön är ju helt klart att köpa second hand!

Denna helg har jag också köpt mig en ny handväska och handskar! Det är flera år sedan jag senast skaffade en ny handväska. Sista månaderna har jag ju använt skötväska eftersom Edith följt med på de flesta mötena, men det kommer ju tillfällen då jag inte har Edith med och då har jag min handväska. Den är av beige mocka och har blivit väldigt sunkig, både på in och utsidan. Den har helt enkelt gjort sitt. En trotjänare som jag nu ska pensionera på lämpligt vis. Jag känner mig redo för höstens alla möten!

Outfit Edith
Body i blusform från Zara och jeans från Villervalla
Kofta och bodys från minimarket
Tyllkjol från Zara
Blus och kofta från Esprit
Knytblus från Esprit
Handskar och väska från Don & Donna

Tillbaks på pallen

Samtidigt som svetten rinner ner och fyller trosor, BH, svider i ögonen och droppar ner på pallen, eller brädan kan jag inte låta bli att brista ut i ett stort leende. Jag är på mitt livs första step-up pass och jag har just gett mig själv en spark i baken för att komma tillbaka till träningen, hitta den där glöden jag hade för något år sedan och för att försöka få tillbaka magen upp de där tre våningarna som den just kasat ner efter graviditet och kejsarsnitt. Saker sitter helt enkelt inte alls där de borde. Jag älskar min kropp! Wow, vad den har presterat under åren. Men just nu är jag bara en gnutta bekymrad över all den muskulatur jag tappade under året som gravid. Min kropp mådde inte bra av att vara gravid! Och det är ok, men nu behöver jag kämpa tillbaka.

Min lilla humoristiska blogg har ofta berört just träning och hur det är att träna när en inte är helt perfekt enligt alla träningsbloggar och inspirerande magasin. För övrigt är det inte helt enkelt att hitta träningskläder som sitter bra när en so jag är lite större. För vi lite störe människor tränar tydligen inte! Det är tur att jag inte försörjer mig på min blogg då jag ofta inte kommer ihåg att ta en bild av min träning eller ens skriva några rader! Ni får helt enkelt stå ut med det. Men jag är ju så himla bra på många andra saker.

Nu tänkte jag dock att jag skulle göra ett tappert försök. Jag tänkte försöka skriva hur det är att postgraviditet, otränad, småfet börja träna igen. Hur det är att försöka hinna med, hitta motivationen. Funderingarna kring mål. Många av er vet ju att jag hade en plan kring tjejklassiker, halvklassiker och sedan en svensk klassiker. Och ja, de tär ju fortfarande mitt mål, frågan är bara när jag känner mig stark no gatt börja, när tiden passar och hur familjesituationen kring, barn, skolgång och mannen jobb, ja det är en del som ska klaffa.
Så hur kom jag då på tanken att gå på ett step-up pass, när jag aldrig tidigare har gjort det i hela mitt 40-åriga liv? Nja, jag är ju inte så rädd för att testa nya saker. Jag har liksom skruvat ner förväntningarna på mig själv, på andra och struntar faktiskt i om någon annan tycker jag gör fel eller har på mig fel sorts strumpor till mina träningsbyxor av non-brand-name. Många av mina vänner tränar på ett av våra två lokala gym här i Getinge där jag bor. Det tycker jag är kul. Jag är ju centerpartist och det är ju superfestligt med lokala företagare som satsar och försöker utanför city! Så heja, Susedalens hälsocenter. Jag är er senaste medlem! För, detta step-up pass älskar en av mina vänner så jag valde helt enkelt att följa med. Trots att jag redan efter 75 sekunder inser att jag kan strunta i att försöka koordinera mina armrörelser! Jag har FULLT upp med att hålla koll på benen. Höger och vänster kan var vansinnigt svårt! Att komma ihåg om det är höger ben upp på brädan och vänster fot upp, eller tvärtom. Men det var väldigt roligt. Och som sagt. Svetten, den flödade! Jag ska investera i lite nya träningskläder också. För det var hemskt vad mina gamla stank!
Vi ses på nästa fredagsfys före fredagsmys pass!

Eftersom jag inte tog en träningsbild

2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

..och så kom en annan Anna

Jag ska inte lämna Falun riktigt ännu. För det bästa är kvar.

Efter den där riktigt tidiga kvällen var det så dags för en ny dag.  Jag funderar på om jag någonsin i mitt liv har haft så ont i min kropp när jag vaknat på morgonen? Hela överkropp, speciellt axelparti, skuldror och triceps var ju totalt döda. Men även skinkorna, lårens baksida, ljumskar… ja, alltså i princip hela kroppen. Stel som en pinne, smidig som ett kylskåp.

Söndag och vi skulle öva backe. Jag var lite tidigare på plats denna dag, valde att åka en sväng först. Insåg att nysnö och min skintec var en ofin kombination och fick ändra position på mina bindningar en bra bit faktiskt för att få lite glid. Sedan var det träning. Hela gruppen gav sig iväg upp för en liten backe där vi sedan kunde välja en annan väg ner, där vi skulle öva på att svänga i nedförsbacke. Jag såg de andra deltagarna kämpa på nedför. De klarade det bra. Blev bättre och bättre, jag var så imponerad! Jag valde att åka tillbaka ner i stadion. Väl därnere blev jag lite sur på min egen feghet och åkte upp igen. Jag stod där och velade. Fan, jag blev rädd. Jag kan inte åka i backar! Samtidigt som jag intalade mig själv, att det var ju dethär jag var här för. Att öva! Jag släppte förbi den ena efter den andra i kön.
Åk, före. Jag behöver förbereda mig lite mentalt sa jag och log glatt. De sa inget, utan kasade förbi och trampade iväg nerför svängen. Jag kände hur mitt hjärta slog. Såhär i efterhand undrar jag om det faktiskt inte syntes utanpå jackan, så som det bultade. Jag kände hur hakan börja darra och jag svor inombords. “Jag är ingen mes!”, under middagen föregående kväll hade just denna mening varit ett samtalsämne som jag kommer att återkomma till. -Jag är ingen mes, sa jag till mig själv där jag stod och tvekade och kände tårarna bränna. Då kom en annan Anna, Anna från Uppsala. -Åk nu, du grejar det!
Så jag klev fram, åkte. Plogade, svängde och klev ihop och gled ned. När jag klarat svängen på stående ben, hör jag hur hela gruppen tjoar och jublar! Mitt ansikte kunde nog inte haft ett större leende när jag gled fram i spåret i vad som känns som 100 km/h. Jag jublade inombords. Överlycklig. Och så kom tårarna. Jag stannade, klev ur spår och börja vända tillbaka upp. Stannade och torkade av mina kinder. Grinade lite till av ren jävla lycka. Känslorna överallt i en enda härlig röra.  Tack Anna, för att du helt omedvetet puttade mig utför backen.
Sedan gjorde jag om det. Igen,  igen och igen. Tillslut så många gånger att jag nästan inte orkade åka tillbaka upp igen. Snacka om intervallträning!

Grymma människor! Så otroligt öppna och härliga!  Foto:Sofia Bursjöö www.träningsevent.se

När de andra sedan valde att åka ut en 5 km slinga stannade jag kvar i stadion om övade. Ensam med Sofia. Privatlektion. Övade på allt det där jag var riktigt kass på. Byta spår, stanna, och mer utför. Jag valde sedan att åka ut en kort slinga, men jag vände, jag orkade inte. Varken fysiskt, men kanske mest av allt inte mentalt. Jag var färdig. Nu ville jag ta en dusch och åka hem. Dessa dagar växte jag. Som person, som tränande person och som skidåkare. Jag vet inte hur många gånger jag hörde “lite mer pondus, Anna”.  Pondus. Stark, frisk och modig. Några av många saker jag tar med mig från denna helg!

Längdskidläger – eller dagen då jag hittade nya muskler!

Om jag, som inte åkt särskilt mycket skidor förut, står på ett par skidor från kl 09.00-16.30, är det stor risk att nya muskelgrupper upptäcks!

Jag har i helgen varit på längdläger för skidor. Tidigare i mitt liv har jag åkt skidor 5 gånger. TOTALT på 38 år. Ja, snart 39 faktiskt.
Jag bokade detta läger i höstas redan. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig. Få lite tips. Föga anade jag vad jag skulle växa denna helg!

Det tog mig lite drygt 7 timmar att köra till Falun. Jag parkerade, checkade in och la mig på hotellrummet för att vila lite. Vi skulle samlas någon timme senare för ett gemensamt styrkepass. Jag var lugn hela vägen till Falun, men denna sista timme. Jag ber lite om ursäkt till den stackars receptionisten som försökte prata med mig i hissen. -Vad roligt ni kommer att ha!? -Ja, jo.. ska bli kul.
Öh, allvarligt, jag brukar vara mycket mer verbal än sådär. Men jag blev näst-intill skräckslagen. Plötsligt slog tanken mig. Gemensamt styrkepass i sal. Många ögon, undra hur många, skulle kunna stirra på mig. Den där brutala obekväm-känslan sköljde över mig, jag mådde nästan lite illa. Och detta hade jag betalt för!
Jag bytte om, jag hade tagit med mig kläder jag visste att jag kände mig bekväm i. Tassade ner i receptionen, några var redan där. Jag hälsade och kollade av om vi skulle duscha där eller här på hotellet. Där. Skulle springa upp och hämta min väska igen. Mötte Helena Ekholm på väg ut från hissen och hejade glatt på det bekanta ansiktet. -Hej hej!
(men Anna, hon har ju ingen aning om vem du är!! Jag suckade lie trött i hissen) Bad om ursäkt när jag kom ner igen och runt mig samlades glada och öppna människor och stämningen byttes från skräck till förväntan.

Efter ett 30 min styrkepass med rörlighetsövningar, kan jag bara erkänna att jag har en hel del att jobba med. Stel är inte längre rätta benämningen, men det tänker jag ta i ett annat inlägg. Jag var dock försiktig, ville inte dra på mig träningsvärk.
Lördagens övningar bestod i stakning, stakning på ett ben (herre gud vad svårt), stakning med enbart magen, stakning med frånskjut. LUNCH. Diagonalåkning och diagonalåkning utan stavar. Jag valde sedan att åka en sväng. Ramlade 4 gånger vilket resulterade i en något blåslagen högersidan av kroppen. Det jag kan fundera på är varför jag envisas med att slänga mig på samma sida varje gång. Det gör ju inte mindre ont att ramla på en redan blåslagen armbåge. Och för alla i min omgivning som hävdar att riktig snö gör mindre ont att ramla i – ni har sjukt mycket fel! Just sayin.
Den smärta jag senare på kvällen upplever i min kropp är nästintill obeskrivlig. Axlar, nacke, skuldror och under armhålorna! Här har jag aldrig någonsin haft ont förut! Det är liksoom träningvärk, fast tidigare, detta är liksom fortfarande samma dag? Hur är det ens möjligt liksom. Efter en fantastiskt givande middag, med så otroligt givande samtal, en frågestund med min anya husgurus Helena och Sofia, ja, de är kanske inte så medvetna om det, men wow, hade jag bott närmare stockholm hade jag också tränat med Sofia 3 dagar i veckan. Vilken boost den kvinnan ger!
Jag somnar gott den kvällen. Men jag sover oroligt. Det är för mycket info i min skalle att processa helt enkelt.

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se