Det viktiga med integrationen
När jag möts av ett helt gäng leenden, nyfikna blickar och en vilja att berätta vad de gör blir jag helt varm inombords. Det är såhär resultatet blir av viktiga uppgifter, arbeten och integration. De fyra funkispersonerna på redaktionen var mitt i sitt redaktionsmöte när jag klev in och de diskuterade ansvar och vad som ska med i nästa nummer av tidningen. Jag var på besök på Variabeln, en funkistidning här i Halmstad som granskar makten och bevakar kulturen. Så otroligt viktigt arbete de gör!
Det gör mig också extra glad som just centerpartist. För jag minns förra sommaren, när jag dansade gatorna fram i tåget under Europride i Stockholm i min färgglada centertröja. Budskapet dånade fram att alla är lika mycket värda. Lika mycket värda, lika viktiga oavsett vad du är, hur du väljer att leva. Varje människa räknas oavsett. Men i dagens samhälle går det fort, det är svårt att nå fram, att få just sin röst lyssnad på. Variabeln gör just detta. Sprider en röst år många som har det lite tuffare än många av oss andra.
Integration. Ofta när vi pratar just integration tänker vi direkt på alla nysvenskar. Alla flyktingar som vi vill få in i samhället. Få in dem i arbete. Men det finns ju så många andra grupper som också behöver en hjälpande hand till just integration. Vi har många gamla som känner sig ensamma. Vi har en ganska stor skara numera med psykisk ohälsa. Många av dessa skulle kunna få in en fot i samhället igen genom kulturen. Att mötas genom färg, form, språk och musik. Mötas som producent eller konsument men med gemensamma nämnare. Jag ser mitt uppdrag som ordförande i kulturnämnden som så väldigt mycket viktigare idag än för bara tre dagar sedan. Ödmjuk inför vilken skillnad min förvaltning kan göra, om vi förvaltar kulturen på ett sätt som gagnar de många människorna. Stort och viktigt.
Mitt besök på Dramalogen i fredags, en paraplyorganisation för många olika typer av Kulturarbetare, konstnärer och kulturskapare. Ett besök som varade i lite mer än tre timmar. Tiden bara sprang iväg! Men det var så intressant. Så mycket glöd, så mycket vilja och jag bubblar av idéer och förhoppningar. Det blir en härlig höst att knyta ihop alla tankar som nu grott under sommaren och fått gensvar på många olika håll.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa intervjun som Johan gjorde med mig. Det ska bli ett rent nöje. Följ variabeln och Dramalogen i alla sociala kanaler eller på deras hemsida Variabeln respektive Dramalogen
Alla bilder av: Peter Bengtsson
Operation eller höftprotes
Tydligen är det så att om en person som inte tränat något vidare under ett års tid, samt varit gravid under samma år, helt plötsligt sätter igång och går på ett pass och sedan strosar omkring i Göteborg en hel helg, får den personen helt galet ont i höfterna! Ny lärdom. Idag har jag verkligen känt mig som en gammal tant. Som vanligt googlade jag; ont i höften. För jag tänkte att jag kunde få lite tips på styrkeövningar, stretching eller något annat användbart. Tydligen måste jag gå igenom operation och få en höftprotes! *haha*
Eller kanske inte, men en rejäl jäkla träningsvärk, det har. Ikväll körde vi ett enklare styrketräningspass hemma, och rejäl stretching. Jag tränar lite yoga hemma ibland, och det är ju minst sagt skrattretande och definitivt inget jag skulle vilja fånga på bild. Min dotter dock är ju bara helt fenomenal. En naturlig yogi, hon har nog tränat yoga med mig två gånger i hela sitt liv! jag är helt impad!
Höstnytt i garderoben och vägra Polyester!
Att vara postgravid handlar väldigt mycket om att hitta tillbaka till sin kropp. Eller ja, jag är ju i min kropp hela tiden men någonstans är ju tanken på den fysiska formen kanske inte riktigt överensstämmande med verkligheten. Inte heller den rent fysiska utformningen.
Jag har i mitt bloggande ganska ofta berört ämnet ”kroppen och hur jag ser ut”. Och alltid älskar jag min kropp, med en stark vilja att göra den ännu bättre.
Just nu är det dock en utmaning med kläder. Jag är ganska nätt upptill och betydligt bredare mitt på. Det där med den postgravida magen. I helgen har jag varit iväg och firat en mycket fin vän på sin 50-årsdag och shoppat lite. Även till baby Edith! Det är ju så himla kul med bebiskläder och än så länge kan jag ju klä henne i precis vad som helst!
I barnkläder upplever jag också att tillverkarna tänker på kvaliteten och materialval. Är det så att vi är mer kräsna som köpare till våra barns kläder än till våra egna? För det är fasligt vad det är mycket polyester i plagg nuförtiden. Helt allvarligt borde vi faktiskt sluta köpa kläder tillverkade av polyester. Det är plast! För mig personligen tycker jag det är helt vedervärdigt att ha på mig. (För nej, jag använder inte sköljmedel och definitivt inte torktumlare.) Kläder av polyester blir nämligen elektriska och ett elektriskt plagg på en ickeslät kropp blir tämligen… ofint. Den blusen framhäver liksom mer bulledegen på magen än något annat plagg. En blus av annat material som hänger fint lite utanpå blir så mycket bättre. Vad polyester gör för miljön är ett inlägg isig. Jag ska skriva mer om det i ett annat inlägg. Men just valet att INTE köpa polyester gör att många mycket fina plagg faller. Jag ratar dem direkt även om det är en ursnygg färg, modell och med en ok prislapp. Jag vägrar att köpa kläder av polyester. Eftersom många plagg faller på materialet, många plagg faller på den lite underliga kroppsform jag har just nu är det helt enkelt svårt att hitta kläder som sitter snyggt. Men ibland lyckas jag. Bäst för klimatet och miljön är ju helt klart att köpa second hand!
Denna helg har jag också köpt mig en ny handväska och handskar! Det är flera år sedan jag senast skaffade en ny handväska. Sista månaderna har jag ju använt skötväska eftersom Edith följt med på de flesta mötena, men det kommer ju tillfällen då jag inte har Edith med och då har jag min handväska. Den är av beige mocka och har blivit väldigt sunkig, både på in och utsidan. Den har helt enkelt gjort sitt. En trotjänare som jag nu ska pensionera på lämpligt vis. Jag känner mig redo för höstens alla möten!
Tillbaks på pallen
Samtidigt som svetten rinner ner och fyller trosor, BH, svider i ögonen och droppar ner på pallen, eller brädan kan jag inte låta bli att brista ut i ett stort leende. Jag är på mitt livs första step-up pass och jag har just gett mig själv en spark i baken för att komma tillbaka till träningen, hitta den där glöden jag hade för något år sedan och för att försöka få tillbaka magen upp de där tre våningarna som den just kasat ner efter graviditet och kejsarsnitt. Saker sitter helt enkelt inte alls där de borde. Jag älskar min kropp! Wow, vad den har presterat under åren. Men just nu är jag bara en gnutta bekymrad över all den muskulatur jag tappade under året som gravid. Min kropp mådde inte bra av att vara gravid! Och det är ok, men nu behöver jag kämpa tillbaka.
Min lilla humoristiska blogg har ofta berört just träning och hur det är att träna när en inte är helt perfekt enligt alla träningsbloggar och inspirerande magasin. För övrigt är det inte helt enkelt att hitta träningskläder som sitter bra när en so jag är lite större. För vi lite störe människor tränar tydligen inte! Det är tur att jag inte försörjer mig på min blogg då jag ofta inte kommer ihåg att ta en bild av min träning eller ens skriva några rader! Ni får helt enkelt stå ut med det. Men jag är ju så himla bra på många andra saker.
Nu tänkte jag dock att jag skulle göra ett tappert försök. Jag tänkte försöka skriva hur det är att postgraviditet, otränad, småfet börja träna igen. Hur det är att försöka hinna med, hitta motivationen. Funderingarna kring mål. Många av er vet ju att jag hade en plan kring tjejklassiker, halvklassiker och sedan en svensk klassiker. Och ja, de tär ju fortfarande mitt mål, frågan är bara när jag känner mig stark no gatt börja, när tiden passar och hur familjesituationen kring, barn, skolgång och mannen jobb, ja det är en del som ska klaffa.
Så hur kom jag då på tanken att gå på ett step-up pass, när jag aldrig tidigare har gjort det i hela mitt 40-åriga liv? Nja, jag är ju inte så rädd för att testa nya saker. Jag har liksom skruvat ner förväntningarna på mig själv, på andra och struntar faktiskt i om någon annan tycker jag gör fel eller har på mig fel sorts strumpor till mina träningsbyxor av non-brand-name. Många av mina vänner tränar på ett av våra två lokala gym här i Getinge där jag bor. Det tycker jag är kul. Jag är ju centerpartist och det är ju superfestligt med lokala företagare som satsar och försöker utanför city! Så heja, Susedalens hälsocenter. Jag är er senaste medlem! För, detta step-up pass älskar en av mina vänner så jag valde helt enkelt att följa med. Trots att jag redan efter 75 sekunder inser att jag kan strunta i att försöka koordinera mina armrörelser! Jag har FULLT upp med att hålla koll på benen. Höger och vänster kan var vansinnigt svårt! Att komma ihåg om det är höger ben upp på brädan och vänster fot upp, eller tvärtom. Men det var väldigt roligt. Och som sagt. Svetten, den flödade! Jag ska investera i lite nya träningskläder också. För det var hemskt vad mina gamla stank!
Vi ses på nästa fredagsfys före fredagsmys pass!
