Anna svettas

Så börjar plan två växa fra,. Vi är rätt nöjda att int eha några snickare längre utan kunna rå om oss själva och bygga när vi kan och hinner. Framför allt hinner med tanke på att Joseph jobbar heltid och jag har två bolag att sköta redovisningen för samt en nyfödd. Och att jag ju hade politiskt uppdrag också, med lillan under armen. Fullt normalt!

Ett axplock av bilder ur inte nån särskild ordning.

Jag är oändligt tacksam för att vi fick hjälp av min bror och min brorson med att lasta upp det första lasset om 60 st gipsskivor. Jag hade dött om  vi hade behövt ta dem själva. De är så himla starka. Men jag behövde flytta dem, då kom det väl till pass att lämna in bilen på service och bli lite lagom förbannad. vips så var gipshögen flyttad. Vi snackar omkring ett ton i vikt. Kanske inte så konstigt att jag hade lite ont i ryggen ibland….

Köket var ju ett enormt projekt såklart. Tog både mycket tid och engagemang och pengar. Det går inte att bortse från att vi la en hel förmögenhet på det där köket men det är en av våra mest älskade platser i huset just nu och som vi tillbringar väldigt mycket tid vid och i.
Jag har lovat mig själv att räkna ihop alla fakturor och kvitton, ja, jag har sparat allt. Och se vad allt kostade nu när vi är färdiga, inte bara köket men allt. Fyy, det kommer att göra lite ont tror jag. Jag har inte vågat än.

Eftersom vi nu byggde ihop köket med vårt stora vardagsrum behövde vi fräscha upp nedre plan. Målade om väggar, nya lister, ny hall och byggde igen lite här och där. Och så har jag ju en förkärlek för att fynda lite udda möbler och göra om.

Första månaderna på 2019 hade jag alltså jobbat väldigt mycket, jag hade tagit på mig ett nytt uppdrag som ordförande i nämnd och jag var höggravid.  Vi hade rivit en massa väggar och huset var i totalt kaos! Alldeles normalt. Samtidigt som vi nu byggde kök på nedervåningen hade vi snickarhjälp med att isolera taket på plan två. Inte nog med det valde vi att riva ut all gammal ventilation och föra samma de två separata systemet till ett gemensamt med ett nytt aggregat, större, på plan 2 som fint skulle ta hand om värmen i från luften och massa andra härliga trix som vi såklart var otroligt imponerade av men som nu helt har försvunnet ur minnet. Det bara finns, fungerar och sköter sitt.

Supersnygg röra där uppe faktiskt och vi fick vara väldigt försiktiga med var vi klev eftersom det nu saknades golv. Vi hade lagt ute lite golvspån på reglarna men de rörde sig och var lätt att trampa utanför. Vilket en av ventilationskillarna råkade ut för och hamnade halvt i vår garderob våningen under. Men han klarade sig oskadd som tur är.

Tillslut blev det dock lite vår, bebis kom och Helt plötsligt började de plocka takkupor och runt midsommar hade vi en alldeles ny och fin takkupa!

Men en ny takkupa skapade lite jobb. Vi valde att såga, grundmåla och ett lager färdigmålade brädor skulle fixas till snickarna. Eftersom jag är den händige i denna familj så målade jag och Joseph hängde hemma med Edith.

Men det blev väldigt bra! Det är också jag som har minst ont av höjder som fick asa runt på taket och måla en sista gång när fasaden väl satt på plats. Jag har några icke-snygga bilder på mitt arsle också, vilket min man tycker är vansinnigt roligt.

Med denna takkupa och isolering invändigt tackade vi snickarna för allt och valde att fortsätta själva. För att ekonomiskt ro det hela i land. Vi fick ofta den frågan när jag var som mest sliten. – Varför gör ni allt själva? Ja, pengar! Det är galet vad det kostar att bygga. Fy, sjutton. Vi har nog inte riktigt hämtat oss ännu.

November 2018. Vi ska alltså riva en stor vägg mitt i vårt vardagsrum. Vi ska tömma två rum. Vi ska tömma vårt arbetsrum. Vi ska riva vårt kök. Vi ska öppna upp för trappa och tömma ett förråd. Vi ska tömma hela vinden. Var gör vi av alla saker under tiden? Hur ska vi kunna bo här under tiden. Vi fick göra en plan, i vilken ordning saker och ting måste ske för att kunna klara detta. November och 5 månader till bebis skulle komma. Vi hade 5 månader på oss att få klart Tindras tillfälliga rum, dvs senare bebis nya rum och köket. Det var vårt mål. Med andra bottenvåningen, som ju inte var med i planen från början. Det stora arbetet tar vi sen. Fast vi kunde inte riktigt hålla oss utan la ut en offertförfrågan på en rad olika byggnadsfirmor. Arbetet med att bygga takkupa och isolera yttertaket lejde vi bort. Det arbetet skulle börja i januari.

Så steg 1 blev att vi började med att packa ner vårt arbetsrum som tillfälligt fick minimeras till förrådet och en yta på 2 kvm. Och tog bort det gamla laminatgolvet och målade och tapetserade i en färg som Tindra var nöjd med och som skulle komma att passa bebis.

Tillslut kunde Tindra flytta in den 5 december 2018 och hon var helnöjd.

Steg 2 blev att tömma vinden helt. Eftersom julen närmade sig med stormsteg  insåg att vi måste tömma där så snickarna kunde sätta igång direkt efter julen. Vi sorterade, skänkte bort MASSVIS med saker. Och ändå….

Steg 3 blev faktiskt att utrymma hela detta rum på alla saker då vi insåg att det inte kommer att gå att bo med allt runt omkring oss. Mina snälla föräldrar upplät ett uthus till förvaring. Bära bära bära…..
Steg 4. Vi kunde givetvis inte hålla oss lugna hela julen och började lossa gips i lilla rummet. Det kom som en blixt från klar himmel. Bärande regel. Det skulle inte vara en bärande regel här. Vi var så säkra! Jag var bombsäker. Jag hade fel. jag har typ aldrig fel 😀
Vi kan inte bara ta bort  väggen. Dessutom ska vi bygga en takkupa ovanpå och lasta på ännu mer vikt. Luften gick ur.

Samtal med handläggare på Byggnadskontoret. Vad gör vi, hur går vi vidare?
-Ni måste ha ritningar på det där, så att avväxlingar blir korrekta.
Vi fick anlita en konstruktör. Första alternativet var att sätta en stolpe. En stolpe som skulle komma att hamna mitt i köksön eller i alla fall ganska nära köksön. Min dröm om det öppna rummet, den öppna planlösningen raserades. Höggravid, nytt politiskt uppdrag, heltidsjobb och absolut inga depåer i kroppen av järn över huvud taget gjorde inte saken bättre. Såhär i efterhand är det ju inget större problem och det löste sig ju också väldigt bra. Vi valde version 2, att lägga in enorma balkar som ett stort kors, på pelare 10×10, rakt igenom huset och ner i grunden som de befintliga takstolarna sedan kunde hänga i. Jag har aldrig haft så hög puls, stillastående som när den stora balken; 12m lång, vägandes 760 kg skulle matas in genom husväggen med bara några cm till godo på alla håll. Steg 5, balkar på plats kunde checkas av.

Om några hundra år, när inget finns kvar av vårt hus kommer dåtidens  arkeologer fundera på vad för kristet ställe här har stått?