Ett lureri

Det där med målbilder och mål i olika definitioner är i alla fall för mig väldigt viktigt. Säkert för många andra också. Att målen förändras i takt med livet och hur det ser ut är också sant. För ungefär 3 år sedan var min enda målbild “bli smal och snygg, så att du kan hitta en man”. Såhär i efterhand ett ganska tragiskt mål, kan jag tycka. Varför tänkte jag att smal och snygg skulle leda till kärlek? Jag föll stenhårt i det patriarkaliska samhällets stora gap.
Idag ser mitt liv helt annorlunda ut. Jag har en man jag älskar. Om jag fann honom för att jag var smal vet jag egentligen inte, men jag är helt säker på att han kommer att älska mig oavsett hur jag ser ut. Och jag honom!
Idag har jag mål som är rent personliga. Prestationsmål, inte fixerade vid utseende. (ok, kanske lite, jag vill spara ut lite hår igen, men kan inte se att det egentligen hänger ihop med träningen. Fast på sätt och vis gör det det, eftersom jag behöver duscha ganska ofta och all schamponering gör att det blir ganska torrt. Behöver fundera på hur jag löser det.) För att nå mina prestationsmål, måste jag dock tappa i vikt. Annars kommer inte min kropp att orka genomföra de mål jag vill nå, alternativt gå sönder på vägen dit, eller under och det vore så förskräckligt tråkigt. Jag vill hålla mig frisk och hel längs hela vägen. Än så länge är jag dock inte redo att gå igenom vad mina olika mål är. Jag har många. Målen är av olika slag. Olika påfrestningsgrader och i olika tidsperspektiv. Precis så som det ska vara.

Men en sak är säker. Jag tar små steg hela tiden för att närma mig. Sakta med säkert. I min takt.

Det får bli kejsarsnitt

Igår tog jag fram min fina cykel igen. Den har inte rastats många gånger det senaste två åren, tyvärr. Jag var så glad när jag köpte den. Minns fortfarande premiärturen över Slöinge och Berte. Jag tyckte att jag flög fram. Fast det klart, jag var i lite, lite, högst lite bättre form än jag är idag. 20 kg lättare kanske. Det gör ju en del på en cykel. Jag tog med mig dottern ut igår kväll, hon fick ju ny cykel i våras och har inte riktigt kommit överens om hur en gör när en startar och stannar  ännu. Vi behöver båda öva. Min tanke var mest att vänja rumpan. Som sagt så har jag nog cyklar max 2 rundor på 1½ år.
Så vi drog iväg. Fördelen med att hon nu har en ganska stor cykel är ju att det går ganska fort om hon bara vill trampa. Nedför backen förbi skolan går det ju ganska fort och jag tänker att wow, vad kul det är att cykla! Mina drömmar kommer inte var några helst problem. Visst några träningsrundor till är nog bra! Nere vid rondellen i centrum, 800m hemifrån börjar jag känna att det trycker lite i rumpan. Passerar rondellen och ut på rakan mot Frökontorets baksida. Tindra visslar lite och kommenterar att hon tycker det gula huset däruppe på kullen är så himla fint och hästarna som går i hagen, och varför kan inte vi ha hästar i trädgården mamma? Jag tycker vi ska ha en egen häst som kusinerna har, fast de har ju den hos sin mormor. All information strömmar ur hennes mun hur fint som helst. Men i ett rasande tempo, trots ganska fort cyklande för hennes del. Jag hummar lite och tänker att jag borde svara något, men har fullt sjå med att andas och komma ihåg att jag måste fortsätta att trampa trots att blodflödet ner i höger ben har slutat att fungera!

Härifrån följer en kilometer med väldigt svag uppför. Hade jag varit i någon som helst form hade det inte ens märkts. För mig känns det mer som vägen upp till Kebnekaise. Jag tror minsann att de har flyttat den några mil söderut. Eftersom denna sträcka tar betydligt längre tid än den första kilometern, domnar mina tår. Jag har ingen känsel i snippan och dess vitala inre delar överhuvudtaget och axelpartiet känns som om det brinner. Dottern klagar lite över att hon har insekter i ansiktet och jag får fram ett glatt; “Vi kan stanna, så du får ta bort dem!” (med andra ord; För helvete, stanna här borta, så jag får vila och att tillströmningen av blod kan fortsätta ner i mina ben och tår.) Det går ganska fort att torka bort insekterna och jag får plågsamt lyfta upp rumpan på cykeln och sätt ner den försiktigt på sadeln igen utan att visa HUR ont det egentligen gör. Jag måste ju föregå med gott exempel och visa hur jävla roligt det är att cykla! För mina inre tankar går jämförelsen till födslovärkar och det jag en gång svor så heligt, att aldrig någonsin genomgå ett kejsarsnitt igen, nu känns som en ren belöning! Vi kämpar oss fram till korsningen mot stora vägen mot Steninge. Vi svänger såklart av mot kyrkan och hemåt igen. Denna bit är en frälsning. Svag nedför hela vägen och jag får tvinga dottern att växla upp. Här rullar det på ganska fort och de mörka tankarna om att mina långsiktiga planer aldrig någonsin kommer att gå, ljusnar något. Kanske till och med en svag tanke på att kanske. Jag har ju gått om tid.
Hemma. Vad som känns som ett Hallandslopp är genomfört. Dock bara 5km runt byn. Inget att direkt skryta över. Men jag är igång. Jag är på väg.

Get a grip!

Så har det då gått lite drygt två veckor. Första passet körde jag 2×8 benböj och fick krampkänningar i lårmusklerna. Det var den 25 juli. Idag körde jag 3×10 benböj samt 3×8 statiska utfall. Wow, vilka framsteg!! Jag är faktiskt lite förvånad själv. Det är många som vill se mig på ett gym. Köra pass. Men rent mentalt är jag inte där än. Jag trivs med att träna här hemma. Jag trivs med att kunna ta det lite när jag vill. Bara gå och byta om, värma upp och sedan köra. Jag samlar inspiration från vänners träningar. Min kusin som kör cross-fit och tabata. Wow. Svåger och svägerska som också kör stenhårda pass. Granntjejerna som cyklar och springer! Jag blir både imponerad och inspirerad. Vad ni kan! Just nu lyfter ni även mig, till att ta i lite till. Och framför allt mannen. Vilken klippa. När jag har det där sista setet kvar. När det egentligen tar emot så att det bränner i musklerna. Jag kan bara hojta så kommer han och hejar på. Ger mig den där blicken, nedräkningen och en fet High-Five när jag gör det. THAILAND!
Ikväll blev det en lite dryg timmes träning på mattan.

3×10 benböj
3X10 marklyft med 17,5kg på stången
3×12 bänkpress även här 17,5 kg på stången
3×10 Fransk press (triceps) 12,5 kg på stången
3×10 Uppdragning 12, 5kg på stången
3×8 Statiska utfall
3×15 crunches

Stretching. Att jobba med stång var verkligen roligt! Det passade mig. Jag har dock ett litet handledsproblem i vissa övningar. Byts ut till nästa gång. I morgon.

Get a grip, girl! hantalar

En il av glöd

Jag funderar på om jag ska inleda detta inlägg med en varningstext. Något i stil med “detta har inte hänt!” Fast det jag tänkte skriva om har ju hänt, men är av ringa karaktär, så för den som inte orkar läsa längre än hit, har inget att frukta. Inget har egentligen hänt.

Jag väljer  att skriva på mitt vis. För det är ju min blogg och att tänka att jag ska skriva som någon annan kommer inte att fungera. Mitt förra inlägg skapade otroligt mycket uppror. Väldigt mycket mer än vad jag hade väntat mig. Jag hade tänkt att det skulle bli reaktioner på innehållet. Fy vad hemskt, fy vad äckligt, fy vad jobbigt. En och annan kommentar med att wow, impad av ditt lugn igenom allt och vad fint du skriver om din man. Jag har mottagit kritik förr. Det är inget nytt. Det som förundrar mig är hur många som väljer att gå andra vägar. Ja, alltså inte kontakta mig direkt. Varför gör en inte det? Som förra hösten när jag var helt skogstokig för att jag tyckte skolan gav usel information, för att de tvingade min 7-åring att åka buss 6.38 på morgonen. När föräldrar väljer att maila fröken, maila rektorn? Jag blev kallad till skolan då. Samtal om min blogg. Mitt skrivande. Det gör uppenbarligen ont när en petar i sådant som inte är riktigt bra. Fortfarande händer det att min dotter kommer hem och berättar om barn, som jag inte känner, som frågat om hennes mamma är dum i huvudet? Människor som inte känner mig kritiserar mig öppet. Varför? Jag hade inte förväntat mig att få försvara ett inlägg om min kärlek till min man. För jag skulle göra den där brottningsmatchen varje dag, om det skulle behövas. Jag hade inte förväntat mig att det skapade sådan vrede att jag inte ens är värd att ha kvar som vän!?
Jag är tacksam att jag inte behöver hålla min man var natt. Jag är  också väldigt glad för de som tyckte om min text. Tacksam för de som lärde sig något nytt.
Men det var inte om detta jag hade tänkt att skriva idag.

För två veckor sedan bestämde jag mig för att lägga om mina kostvanor och börja träna igen. Ni som har följt mitt bloggande i flera år vet vilken resa jag gjorde innan jag blev sambo. Om allt krigande med träning och mat, om kärlek som kom och drog vidare. Jag har gjort några tafatta försök det senaste året, men motivationen har inte varit där. Viljan har saknats och framför allt målen. Men nu. Nu har jag en tydlig plan. Nu stryker jag tidigare resultat. Jag börjar om på noll. En flerårig plan ligger framför mig faktiskt. Något jag verkligen vill. Något jag brinner för. Första målet är Thailand i februari. Jag vill kunna vara med på en bild i bikini utan att skämmas. (skam om övervikt är ta mig tusan värt hur många inlägg om som helst, men jag tar det en annan dag)
-3.3 kg på två veckor. Idag gick jag min första mil igen. Det känns i benen. Öm i fotsulorna. Men jag är väldigt nöjd. Jag hade gjort upp en deal med mannen. Om jag inte orkar eller om det gör för ont nånstans får du komma och hämta mig! Men jag är ju en envis tös. Svetten rann ner i ögonen och fingrarna svullnade! Men jag är seg. Jag har ett envist huvud om jag har bestämt mig. Framför allt kände jag mig nästan oförskämt pigg fram till 9e kilometern. Sen fick jag lite småblåsor under trampdynorna. Men oj vad glad jag är att vara tillbaka på banan. Målen kommer jag till, lite längre fram. Tror att jag ska gå och spela lite saxofon. Idag är en väldigt bra dag att börja igen.