Malmö, Toftanäs, en rullport och jag!

När vi klättrar in i bilen i Åstorp viker sig min bror dubbel, han riktigt bubblar av skratt och flåsar fram “vänta ska du få höra”. Jag har ingen aning om vad det är som är så roligt och höjer givetvis på ögonbrynen, för visst tycker jag det är riktigt roligt att stå och koppla om sladdar i styrskåpen och fick göra detta idag flera gånger, men att det är så himla roligt?
Tillslut kommer det;
-Mannen på lagret högg mig när du gick ut i bilen för att hämta verktyg “Fan vilket glidarjobb du har!”
Jaha, hade min bror svarat och sett allmänt frågande ut.. “Ja, åh jobba med en sån pingla! och duktig är hon med, såg henne allt med skruvmejseln!”
Min bror höll på att dö av skratt inombords men höll tydligen masken och höll bara med. Tänk om han bara visste…

Jag skrattade gott jag också. Nya arbetsbyxor i två storlekar mindre gjorde visst susen. Kanske bär jag dem med större stolthet och mod också? Jag har gått och flinat åt detta hela dagen och blev så himla taggad att fortsätta min förvandling till snygg svan så jag tog en ny runda i afton. Ganska sega och tunga ben, ändå en sänkning med ett par sekunder till.

Nu ska jag gå och baka äppelsmulpaj med Tindra, muta och tiggande förlåtelse för att mor glömde igår, det är väl så dagens föräldrar gör?? Köper sig fria från ett dåligt samvete. Jag ska även samla mod inför morgondagen. Då är det Malmö, Toftanäs, en rullport och jag! Tar ett djupt andetag och peppar mig själv. Kommer gå fantastiskt bra.

Berörd, glömsk och trött.

Ikväll spelades La Boheme, Norrlandsoperans uppsättning på Halmstads Teater. Wow. Riktigt bra sångare faktiskt. Det är länge sedan jag var på opera. Och det är så underbart. Musiken är fantastisk. Jag blundar och låter mig beröras. Jag vet inte hur många gånger jag sett La Boheme. Verona, Malmö och Göteborg. Någon mer kanske…
Jag vill åka till Verona igen. Sitta där i den ljumma kvällen och låta tårarna trilla när Mimi dör. Lika sorgligt varje gång. Hennes och Rudolphos kärlek. Åh. Opera berör mig. Jag minns hur jag skämdes när min mamma grät till Nessun Dorma på en pizzeria i italien när jag var 15 år. Idag skulle jag göra samma sak. Jag inser att opera är min värld.
Kanske berör det mig extra mycket just nu. Att var singel, att tala om att jag vill träffa någon, som kan hålla om mig, var kanske inte så klokt? Det känns som om det pågår en fight om första biljetten som jag står med i min hand. Som om mina armar dras åt olika håll! Mina tankar är upptagna av jobb, träningen, alla aktiviteter, extra jobb, sport, golf… Att hålla koll på vilka dagar Tindra är här och inte, och när det egentligen är min barnfria vecka, vilka dagar hon är här då också. Kalendern har mässlingen och mobilen den plingar och piper och jag kopplar bort allt. Sätter på mig hörlurarna och trampar på cykeln. Flyr min vardag tills jag får ett meddelande och jag inser att jag glömt att hämta min dotter.
Jag skulle inte vara hemma ikväll. Hade ordnat att hon skulle hämtas. Men glömde att hon var på kören. Jag skulle ju inte vara hemma ikväll, jag skulle hämtat henne på kören…
Vad är jag för mor?

Jag drar en suck, fäller en tår och tänker att “vem vill ha en kvinan som är ledig varannan måndagkväll?” Tror jag slänger in handduken på kärleksfronten ett tag. Jag är är fortfarande småbarnsförälder, engagerad, glömsk och förvirrad.

och jävligt trött!

 

och ska bara inte glömma att köra inom skolan i morgon bitti för att lämna gymnstikpåsen, för i morgon är det idrott i skolan. och så måste jag komma ihåg att kolla efter de där låtarna till gymnstiken på lördag i morgon. och så måste jag komma ihåg att be brorsan ringa kunden i Västerås ju, ! Ja, sådant jag tänker på kl 22.45 en helt vanlig onsdag.

Svett och träningsvärk

Jag älskar när svetten rinner ner för mina armar. När linnet blir alldeles blött av svetten som rinner nerför mitt bröst. Att trampa bort den plågande träningsvärken sedan igår är en belöning isig. Träningsvärk i vader, baksida lår, skinkor och svank. Det känns att jag gjorde något utöver det vanliga! Dagens montage gick lite i ultrarapid. Golvet var oändligt långt borta. Men det är gött att ha träningsvärk. Jag hoppas att dagens fysiska arbete, turen till stallet, och nu en kort liten sprint på träningscykeln ska ha avhjälpt det värsta för det var tusan vad de första 9 minuterna var hemska! Nästan omedelbar mjölksyra, krampkänningar i vaderna och ett huvud som inte är på topp. Så är det. I afton är det inte med mig. Inte på topp, men jag är stark nu. Jag är stark nu.

När jag satt där på cykeln med svetten forsande, kom jag att tänka på ett inlägg från den gamla bloggen om just jag och svett. Och det hjälpte mig igenom de sista 21 minuterna. Fnissandes trampade jag vidare…

Stavgång och simglasögon
2012-07-02

Äntligen! Kom jag ut på en promenix i afton. Det har varit så många projekt att avsluta den senaste tiden att träningen blivit enormt lidande. Nästan så att jag inte ens kommer ihåg när jag gjorde något senast. Men jag har ju alltid ett “å andra sidan” att komma med och det givetvis även idag! Jag satte i en altandörr i torsdags! Och H-E vad den var tung. Det var lite som ett träningspass faktiskt att lyfta av den gamla ytterdörren och i med en helglasad altandörr! När jag skriver detta så funderar jag även på om jag kanske redan berättat detta en gång? Eller om det kan ha varit på facebook? Eller twitter… Eller sa jag det bara till någon kanske? Jag måste helt klart vara drabbad av Alzheimers light. Men det blev superbra. Om jag inte redan sagt det då…

Men ikväll kom jag alltså ut. Med spellistan “träning” i öronen, runkeeper online och stavarna i högsta hugg. I mina korta varianter på träningsbyxor, lång ny träningströja (måste jag ju bara ha för inte kan jag visa rumpan i ett par så tighta brallor, vem vill bländas av hela Asien liksom?) och oj det var riktigt roligt. Fick upp rätt bra fart med tycker jag. Jag är nöjd. Svettig blev jag och fick till om med anstiftan till liten, liten blåsa i ena handen. Nu till det där med svett. Jag svettas väldigt mycket när jag tränar. Har därför alltid håret uppsatt i hästsvans, för att det ska vara enkelt att torka av pannan och ja, hela ansiktet för den delen. Idag kom jag att fundera på det där med svetten under träningens gång. [haha träningens “gång”, så fyndigt] Jag har ju redan konstaterat att jag är lite tantig när jag är ute med mina stavar, men det bjuder jag på. Det jag upptäckte denna gång var alltså att svetten rann ner i mina ögon och började svida lite, för det verkade nästan som att svetten valde att ansamla sig där i ögongloberna. Funderade ett kort tag om det var så att jag gick och tittade uppåt lite för mycket. Ja, satte näsan i vädret, men kunde ganska enkelt konstatera att så inte var fallet! Denna svettansamling innebar att jag tämligen ofta fick lov att torka av ögonen, och ja, det är ju inte så himla lätt gjort med en stav i varje hand! Så därför kom jag nu att fundera på olika lösningar på att förhindra att få svett i ögonen. Första alternativet var ju givetvis ett pannband. Men eftersom jag då redan är tant, behöver jag ju inte spä på den bilden ännu mer, med att dra ett pannband runt huvudet! Bilden skulle göra sig ännu bättre om jag kunde hitta ett av pappas gamla, sponsrade av Sydkraft, från nånstans mitten av 80-talet. Slår vad om att han har några kvar någonstans i en garderob.
Nej, det går inte! Några andra alternativ kom jag tyvärr inte på utan jag fick fortsätta att torka bäst jag kunde.
Tills jag blixtrade till! Simglasögon! Tätt, torrt och fri sikt!

 

Sedan gapflabbade jag där jag gick, hur fungerar mitt huvud? Simglasögon? Kunde jag inte kommit på en sak som var bättre än just simglasögon. Som man måste loska i för att de inte ska imma igen? Jag hatar folk som spottar. Verkligen, jag tycker inte det finns något äckligare än en människa som bara sådär rätt som det är loskar rätt ut på gatan, och så ska jag gå i det sen? nej, tack. Inget spott och nej, jag hoppar nog simglasögonen också. Eller jag kanske ska göra en variant. Kan ju alltid klippa lugg igen och låtsas vara Linda Evans, med pannband från sydkraft och simglasögon. Har jag tur kanske någon kommer med en vit långärmadsimglasögon tröja och burar in mig ett tag…

Fly you to the moon

Att ha ett gott hjärta, det tycker jag är det viktigaste av allt. Vad som sedan händer runt omkring, spelar inte så stor roll. Har man ett gott hjärta är man nöjd med valen man göra, hur det blev och kan acceptera att det kanske inte blev som man tänkte.
En del människor har ett gott hjärta. I min värld finns det människor som jag skulle kunna sända till månen, om jag bara hade råd. Det finns människor som jag skulle vilja sitta ner och prata med, fråga vad som hände? Vad sa jag för att du skulle reagera så? Någon har jag lust att bara hålla fast och säga; vänta lite, ha inte så bråttom! Det finns en och annan som jag har lust att ge en rak höger, vika dubbel och stoppa ner i ett utedass, men framför allt har jag en vän som alltid kommer bo i mitt hjärta. No matter what. Min självsfrände, som vände mitt liv upp och ner och hjälpte mig att finna min väg, mitt hjärta och den jag är idag. Jag har idag nominerat hans goda hjärta till Mix Megapols “pappa-barn-plan”. Jag hoppas att jag i alla fall kan skicka honom och hans son till Frankrike, månen får vänta lite..

 

Alltid.

trampande fötter

Jag kände att jag bara måste ut. Ut och springa. Så många tankar som flyger. Huvudvärken kom krypande under eftermiddagen. Ibland funderar jag på hur ord klingar i andras öron kontra hur jag uppfattar dem. Uttrycker jag mig på rätt sätt? Förstår de vad jag säger? Uppfattar jag deras ord som de tänkt?

Jag var bara tvungen att ge mig ut en stund. Inget rensar så väl som att plåga kroppen. Låta fötterna trampa. Låta huvudvärken pumpas ut i blodet, ut ur kroppen med svetten. Det är en skön känsla som sprider sig i kroppen när jag kämpar upp, springer upp för den branta backen. Hjärtat slår så det nästan hoppar ur bröstkorgen men jag kommer upp. Jag ger mig inte. Uppe över krönet möts jag av solen som sakta är på väg ner. Med strålarna lysandes i mitt svettiga ansikte, den svala bris som bildas runt mig när jag springer framåt, diset och dimman som sakta blandas över ängarna, knastret från grusvägen under mina fötter kan jag inte låta bli att le. Stumma, trötta ben och skinkor. Men en kapning av tiden med råge. Nytt PB på den där rundan.
En enda låt följde mig hela rundan. Running to the sea. På repeat. Den där basgången bär mig.

And the river grows inside of me