Jag ska inte lämna Falun riktigt ännu. För det bästa är kvar.
Efter den där riktigt tidiga kvällen var det så dags för en ny dag. Jag funderar på om jag någonsin i mitt liv har haft så ont i min kropp när jag vaknat på morgonen? Hela överkropp, speciellt axelparti, skuldror och triceps var ju totalt döda. Men även skinkorna, lårens baksida, ljumskar… ja, alltså i princip hela kroppen. Stel som en pinne, smidig som ett kylskåp.
Söndag och vi skulle öva backe. Jag var lite tidigare på plats denna dag, valde att åka en sväng först. Insåg att nysnö och min skintec var en ofin kombination och fick ändra position på mina bindningar en bra bit faktiskt för att få lite glid. Sedan var det träning. Hela gruppen gav sig iväg upp för en liten backe där vi sedan kunde välja en annan väg ner, där vi skulle öva på att svänga i nedförsbacke. Jag såg de andra deltagarna kämpa på nedför. De klarade det bra. Blev bättre och bättre, jag var så imponerad! Jag valde att åka tillbaka ner i stadion. Väl därnere blev jag lite sur på min egen feghet och åkte upp igen. Jag stod där och velade. Fan, jag blev rädd. Jag kan inte åka i backar! Samtidigt som jag intalade mig själv, att det var ju dethär jag var här för. Att öva! Jag släppte förbi den ena efter den andra i kön.
Åk, före. Jag behöver förbereda mig lite mentalt sa jag och log glatt. De sa inget, utan kasade förbi och trampade iväg nerför svängen. Jag kände hur mitt hjärta slog. Såhär i efterhand undrar jag om det faktiskt inte syntes utanpå jackan, så som det bultade. Jag kände hur hakan börja darra och jag svor inombords. “Jag är ingen mes!”, under middagen föregående kväll hade just denna mening varit ett samtalsämne som jag kommer att återkomma till. -Jag är ingen mes, sa jag till mig själv där jag stod och tvekade och kände tårarna bränna. Då kom en annan Anna, Anna från Uppsala. -Åk nu, du grejar det!
Så jag klev fram, åkte. Plogade, svängde och klev ihop och gled ned. När jag klarat svängen på stående ben, hör jag hur hela gruppen tjoar och jublar! Mitt ansikte kunde nog inte haft ett större leende när jag gled fram i spåret i vad som känns som 100 km/h. Jag jublade inombords. Överlycklig. Och så kom tårarna. Jag stannade, klev ur spår och börja vända tillbaka upp. Stannade och torkade av mina kinder. Grinade lite till av ren jävla lycka. Känslorna överallt i en enda härlig röra. Tack Anna, för att du helt omedvetet puttade mig utför backen.
Sedan gjorde jag om det. Igen, igen och igen. Tillslut så många gånger att jag nästan inte orkade åka tillbaka upp igen. Snacka om intervallträning!
När de andra sedan valde att åka ut en 5 km slinga stannade jag kvar i stadion om övade. Ensam med Sofia. Privatlektion. Övade på allt det där jag var riktigt kass på. Byta spår, stanna, och mer utför. Jag valde sedan att åka ut en kort slinga, men jag vände, jag orkade inte. Varken fysiskt, men kanske mest av allt inte mentalt. Jag var färdig. Nu ville jag ta en dusch och åka hem. Dessa dagar växte jag. Som person, som tränande person och som skidåkare. Jag vet inte hur många gånger jag hörde “lite mer pondus, Anna”. Pondus. Stark, frisk och modig. Några av många saker jag tar med mig från denna helg!
