Drömmen om en tvåhjuling

Här sitter jag och trånar.  Eftersvettas och längtar, dreglar och drömmer. Vi har precis varit ute på en promenad med Larry, vår goldendoodlevalp. Och Siri, vår tjocka katt. För hon följe med oss hela rundan! Ganska gulligt faktiskt. Skönjer vi lite avundsjuka månne? jag har även hunnit med ett styrketräningspass och är nu lite lagom matt i armar, mage och ben.

Jag bestämde mig ganska tidigt i höstas att jag till nästa säsong, vi pratar cykling nu, skulle byta upp mig. Jag köpte för några år sedan den allra billigaste (nästan iaf) MTB som fanns. En röd/svart/vit Willier. Den har varit toppen och vi har cyklat många mil tillsammans men han är liksom lite för basic. Jag var ensamstående och la i princip min lilla skatteåterbäring på en MTB och det var väl lite för att kolla om jag tyckte det var kul eller ej så att säga, att trampa runt på lite mer krångliga vägar än asfalt. Det har ju senare  uppdagats att jag tycker all cykling är ganska kul! Efter cykelvasan och när min kedja hoppade av i princip varje uppförsbacke, så bestämde jag mig för att byta upp mig till en bättre variant. Här sitter jag alltså nu, och trånar….
Så jag siktar på en lättare cykel. Med bättre bromsar och lite mer finesser och såklart snygg.
Just en sådan har jag hittat.

En Crescent Rimfaxe. Ååååh jag dreglar lite. Tänk om jag kunde få cykla runt på den här!! Jag vill verkligen,verkligen ha! Den är såklart lite dyr. Men jag kan tänka mig att spara någon månad extra. Min man fick ju faktiskt lov att köpa sig en jättefin racerhoj (En Bianchi!!!) förra våren, men föll och har sedan dess inte velat fortsätta. Därför tycker jag allt att jag kan få denna urfina hoj nu. Eller hur?

Undra om det kan gå att starta en såndär insamling, crowdfunding, Någon som vill börja? *hehe*
Det kommer gå sååå mycket bättre på årets cykelvasa med denhär hojen! Jag är helt säker!

En tur i skogen med ömma muskler

Jag var inte sugen på att åka till stallet idag. Inte alls. Grått och trist väder. Trött i knoppen och en aningen ont i kroppen. Det var ju någon som åkte lite längdskidor igår. Det kan sätta sina spår. Jag har idag lite svåra problem att lyfta min högra axel högre än.. ja, ganska svårt att lyfta min arm över huvud taget om jag ska vara helt ärlig, axeln kanske jag inte direkt lyfter, men det är helt klart där det idag känns.  Det känns också lite konstigt i magen, ryggen, förvånande stor smärta i ljumskarna och såklart i triceps. Fast det var himla roligt att åka skidor, så det ska vi nog ta och göra någon mer gång!

Men vi kom iväg till stallet, vi tog med oss mannen och vovven också. Larry har aldrig träffat på hästar tidigare så vi tänkte att det är en bra och kul nyhet och erfarenhet. Hästarna vet jag har träffat på hundar många gånger tidigare så jag var inte så nervös för hur de skulle reagera. Det gick riktigt bra! Nyfiken men rädd. Höll sig på bra avstånd och han höll sig ju nära mannen.
Vi valde därför att rida ut i skogen. Det är sååå mysigt att rida ut tillsammans. Speciellt när Joseph går först, för då fattar  min häst att han ska gå, han gör inte det alltid annars. Lite mer; Vadå gå framåt? Förstår inte alls vad du menar nu! Så om det är någon som är sugen på att rida ut om söndagarna, let me know så att säga! Jag hänger gärna på!

Nu är det kväll,  dottern står i duschen och själv ska jag ta och köra ett styrketräningspass. Jag sorterade lite i träningsrummet en kväll i veckan så nu hittar jag faktiskt alla redskap. Hej och hå! Nu kör vi!

Svett, valla och dålig balans

Igår kväll föreslog jag för dottern att vi kanske skulle prova på att åka in till skidarenan i stan och prova att åka lite längdskidor. På riktigt liksom. Jag läste på deras hemsida att det gick att låna utrustning där. Hon blev riktigt eld och lågor!
Så vi klädde på oss lite lagom träningskläder  i morse och for iväg. När vi kom dit bestämde vi oss först för att gå ner och titta på spåret. Se hur det ser ut. Oj, det var ganska många där som åkte. Duktiga var de också.  Shit vad duktiga alla är! Vad gör vi här? Jag kan inte åka här, jag kommer ju bara vara i vägen! Vi stod där och jag tvekade inombords ska jag säga. Jag försökte övertala Tindra om att det var en dum idé. Hon va rju lite åksjuk också. Kanske bättre att prova på en annan dag. Vi kunde ju koll aom de kanske hade en skidskola vi kunde gå i istället?!
-Men mamma, vi har väl inte åkt hit, bara för att åka hem igen!?

Ibland behöver jag tydligen lite peppning av min 9-åriga dotter.
Så vi gick in och mötte en supertrevlig kvinna som förklarade att vi kan få låna utrustning, och eftersom dottern är under 1+ år får hon låna utrustning gratis. Hur bra är inte det?
Ut i ett tält och prova skor och skidor. Sedan tassade vi ner till spåret. Det stod ett gäng män i lycrbrallor på den lilla platsen för start/vila. Herre gud, bara jag inte lägger mig direkt, tänkte jag. Hjälpte dottern att få fast skidorna och då.. då åker de iväg. Så himla skönt. Det blev tomt i området och vi tassade försiktigt ut i spåret. Dottern först, för jag tänkte lite för mig själv “så att jag inte åker ifrån henne!”.
Hon klarade det hela galant, ramlade ett par gånger och de gjorde jag också, vi har en hel del att lära om att åka skidor. Men vi gjorde inte bort oss. Jag tyckt til och med att jag fick till det hyfsat bra ett par sträckor. Klarade av backarna riktigt fint. Ok, det är kanske inte direkt någon Hanna Falk eller Charlotte Kalla än….
Vi kämpade på och åkte nog en 6-8 varv. Nej, jag vet faktiskt inte hur många det blev för vi räknade inte. Och vi hade sjukt kul. Dottern vill göra om det i morgon igen. Vi får se hur ben, mage och triceps mår. Kanske.

Längdskidåkningen är igång. Det är långt kvar till Vasaloppet, men någonstans ska jag ju börja 😀
#svneskklassiker2019

 

Och ja, jag såg nu ungefär lika pigg ut efter sista varvet!

Hur det kan se ut när jag tränar

Sommaren 2014, sommaren då min man flyttade ner till mig, sommaren vi blev sambos valde vi att kontakta en personlig tränare. Vi hade båda lagt på oss rejält med kilon. Det var lite av en skön period efter att jag träffade min man. Jag har tränat som en toka i ett par år och tappat ganska många kilon men på bara några månader kom de tillbaka. Allihop, plus några till. Kroppen bara älskade våra mysiga kvällar och goda middagar. Sparade på allt. Främst på magen och rumpan.
Så vi tog kontakt, han fick våra tankar, drömmar och önskemål. Han fick bilder på våra kroppar och tillbaks kom ett kostschema och träningsupplägg.
Det höll några veckor.

Nu tog jag tag i det igen. Hemmaträning är det som gäller. Schemat är uppbyggt så, mest för att jag inte tycker att jag har tid att åka till något gym. Då, när vi körde igång fick jag jättemycket träningsvärk i låren. Det var mycket lår och rumpövningar! Så blev det även nu. Jag hade jättemycket träningsvärk i låren!
Det är då tanken slår mig. Egentligen skulle jag ta en 43 kg tung skivstång och lägga på axlarna. För et är ju så många kilon jag har tappat. Helt galet!

Jag försöker också köra lite yoga. med betoning på försöker! För jag har ju konstaterat förut att min kropp inte är gjord för just yoga men jag tänker att det är bra att stretcha kroppen lite. Det är dock lite svårt att göra yoga hemma just nu. Larry, vår allra goaste, lurvigaste pälsboll tycker det är hysteriskt roligt när Matte ska göra yoga.

 

Svett, klistervalla och gapskratt

Så har jag då tagit de där allra första försiktiga staktagen. På riktiga skidor, med riktiga stavar, på alldeles riktig snö. Jag for 150 mil hemifrån för att göra min premiär på längdskidor! Jag fick låna ett par av min svägerska. Förmodligen inte alls avsedda för min bastanta hydda, ovallade men hej och hå vad det gick. Eller ja, det gled ju lite framåt i alla fall. Tills jag kom till en svacka. Det var en helt ofantlig nedförsbacke och sen lika brant uppför igen. Jag tänkte att jag måste vända om. Ta en annan väg runt ravinen. Jag stod och tittade jättelänge och fick glada tillrop av min man som jag tvingat med ut i spåret. Han har ju faktiskt åkt längdskidor flera gånger i sitt liv. Så där stod jag, på randen till en ravin. För den var säkert…. 75 cm djup!!
Det gick nästan bra. Jag klarade den helt förskräckliga nedförsbacken och näääästan hela uppförsbacken. Bristen på fästvalla gjorde sig drastiskt påmind och för att inte kasa tillbaka ner fick jag lägga i knäna och krypa upp under vilt gapskrattande, både från mig och mannen. Det positiv aär dock att det gick utmärkt att åka lite utför, jag kom raskt upp, utan all för stora rörelser och problem och vad som är det bästa av allt är att jag är riktigt sugen på att åka skidor!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag har riktigt skön träningsvärk i triceps och i skulderbladen!

Dagen avslutades på Rånekölen, i by Råneå, med lite härlig pulkaåkning. Helt fantastiskt vilka möjligheter det finns till uteaktiviteter där uppe i Norrland. Dragna spår lite här och där och skidbackar (med lift!) i var och vartannat hörn. Det får nog allt bli en vintersemester snart med slalom och längdskidor och varma bad.

20170108_123323Rånekölen