Kanske inte riktigt i samma form som en Tour-de-France-cyklist

Att beskriva cykling på grusvägar för någon som inte cyklar kan vara ganska svårt. Det finns ju såklart partier som inte så så himla trevliga att cykla. Som uppförsbackar. Jag ogillar ganska starkt just uppförsbackar. Det kan ju hänga ihop med att fysiken ännu inte är så himla jättebra, och det kan hänga ihop med att jag är lite lat. I grunden. Det kan också ha att göra med att eftersom konditionen inte är som en Tour-de-France-cyklist går det ganska lusigt uppför, svetten rinner ganska rejält ner i ögonen och det är också i detta stadiet som alla skogens små flygande fän får upp vittring. Jag blir deras partytält för de minuter det tar att ta sig uppför den för tillfället valda backen. Eftersom humöret gärna kan skifta till en mer frågande inställning; vad tusen håller jag på med dethär för, är inte skogens flygande fän till någon större hjälp. Bättre hade varit om min hembys alla invånare stått vid vägkanten och hejat på, men den chansen är ju tyvärr obefintlig, och också en av anledningarna till att jag väljer just skogen är ju för att jag kanske lite gillar att just vara ensam med flygfäna för att min kondition inte är som en Tour-de-France-cyklist.
Ni kan nu således ana min inställning till uppförsbackar. Jag kan dock erkänna att under de senaste åren då min kondition definitivt har förbättras är det lite granna roligare att köra uppför. Det är inte lika många backar som jag behöver stanna för att gå i. Det har faktiskt inte hänt på träning i år en enda gång! Dock sympatigick jag lite i någon backe under vasan. Men så har jag också hört att man måste vara snäll när man är stor! 😀

Men känslan som infinner sig när jag väl passerat krönet och är på väg ner är i samma utsträckning dock motsatsen till olustkänslorna uppför, klingande, jublande glädje utför! Det finns ett parti mellan Äskered och Ridhuset i Slöinge som är helt underbart. Stor bred grusväg med tät skog vid sidan om, svagt nedför i flera kilometer. Eller ialla fall 2km kanske. Men den här sträckan är värd alla uppförsbackar för att komma just dit. På höga växlar kan jag låta benen gå utan att behöva trycka och ändå hålla hög fart hela vägen. När jag skymtar fälten och swishar ut ur skogen och möts av solens strålande solar märker jag själv hur mina smilband är långt bak vid öronen. Det är en sådan glädje och det är så vackert. Det är obeskrivligt!
Nästa dag gör jag om det igen. Upp för alla motbjudande backar för att köra igenom samma euforiska sträcka, en gång till.

My Valentine

Det finns män, och det finns män. Min man är av den bättre sorten. Nej, han är den bäste där är. Bland alla män. Det finns dagar då jag kan bli skogstokig, tvär, sur och grinig men det är på småsaker. När det verkligen blir allvar så vet jag att han finns där för mig och jag för honom. Jag älskar våra stunder tillsammans. När jag tvingar ut honom på promenader där vi kan gå ostört och prata en stund, den där timmen i köket när vi lagar mat, plockar undan och äter tillsammans eller stunder som just precis nu när vi sitter i samma rum med vars en lap-top i knät. Slappnar av efter en hektisk dag på jobbet. En dag på jobbet där jag fick levererat blommor med texten “god morgon vacker!” En mening som min man börjar VARJE dag med. Varje dag. Varenda morgon får jag höra dessa ord. Hur många män gör en sådan sak?

När min man ler sitt underbara leende och kommer emot mig när jag kommer hem är det inte enbart hunden som blir överlycklig. Även jag. Varje dag blir jag lite kär på nytt i de där varma glittrande bruna ögonen. Varje dag är ett nytt äventyr med honom! Ingen dag är trist med honom vid min sida. Vi är ett oerhört starkt team och vi växer i varandras sällskap. Utmanar varandra och sporrar. Vågar bryta mönster. Som att inte göra en vanlig brudvals på vårt bröllop utan balett.
Det är precis såhär graciösa vi var, mitt hjärta. Och det är de där 2 minuterna av galenskap jag kommer minnas när jag hör detta underbara stycke musik. Samt orden av min svåger; “Ni är inte kloka, ni är ta mig fan helt underbara!”

och visst, vi tar väl en repris va? Särskilt för er som är nytillkomna. Vår fantastiska brudvals…. eller tja.. nån slags rörelse var det ju i alla fall. På kärlekens dag! <3

Drömmen om en tvåhjuling

Här sitter jag och trånar.  Eftersvettas och längtar, dreglar och drömmer. Vi har precis varit ute på en promenad med Larry, vår goldendoodlevalp. Och Siri, vår tjocka katt. För hon följe med oss hela rundan! Ganska gulligt faktiskt. Skönjer vi lite avundsjuka månne? jag har även hunnit med ett styrketräningspass och är nu lite lagom matt i armar, mage och ben.

Jag bestämde mig ganska tidigt i höstas att jag till nästa säsong, vi pratar cykling nu, skulle byta upp mig. Jag köpte för några år sedan den allra billigaste (nästan iaf) MTB som fanns. En röd/svart/vit Willier. Den har varit toppen och vi har cyklat många mil tillsammans men han är liksom lite för basic. Jag var ensamstående och la i princip min lilla skatteåterbäring på en MTB och det var väl lite för att kolla om jag tyckte det var kul eller ej så att säga, att trampa runt på lite mer krångliga vägar än asfalt. Det har ju senare  uppdagats att jag tycker all cykling är ganska kul! Efter cykelvasan och när min kedja hoppade av i princip varje uppförsbacke, så bestämde jag mig för att byta upp mig till en bättre variant. Här sitter jag alltså nu, och trånar….
Så jag siktar på en lättare cykel. Med bättre bromsar och lite mer finesser och såklart snygg.
Just en sådan har jag hittat.

En Crescent Rimfaxe. Ååååh jag dreglar lite. Tänk om jag kunde få cykla runt på den här!! Jag vill verkligen,verkligen ha! Den är såklart lite dyr. Men jag kan tänka mig att spara någon månad extra. Min man fick ju faktiskt lov att köpa sig en jättefin racerhoj (En Bianchi!!!) förra våren, men föll och har sedan dess inte velat fortsätta. Därför tycker jag allt att jag kan få denna urfina hoj nu. Eller hur?

Undra om det kan gå att starta en såndär insamling, crowdfunding, Någon som vill börja? *hehe*
Det kommer gå sååå mycket bättre på årets cykelvasa med denhär hojen! Jag är helt säker!

Svett, klistervalla och gapskratt

Så har jag då tagit de där allra första försiktiga staktagen. På riktiga skidor, med riktiga stavar, på alldeles riktig snö. Jag for 150 mil hemifrån för att göra min premiär på längdskidor! Jag fick låna ett par av min svägerska. Förmodligen inte alls avsedda för min bastanta hydda, ovallade men hej och hå vad det gick. Eller ja, det gled ju lite framåt i alla fall. Tills jag kom till en svacka. Det var en helt ofantlig nedförsbacke och sen lika brant uppför igen. Jag tänkte att jag måste vända om. Ta en annan väg runt ravinen. Jag stod och tittade jättelänge och fick glada tillrop av min man som jag tvingat med ut i spåret. Han har ju faktiskt åkt längdskidor flera gånger i sitt liv. Så där stod jag, på randen till en ravin. För den var säkert…. 75 cm djup!!
Det gick nästan bra. Jag klarade den helt förskräckliga nedförsbacken och näääästan hela uppförsbacken. Bristen på fästvalla gjorde sig drastiskt påmind och för att inte kasa tillbaka ner fick jag lägga i knäna och krypa upp under vilt gapskrattande, både från mig och mannen. Det positiv aär dock att det gick utmärkt att åka lite utför, jag kom raskt upp, utan all för stora rörelser och problem och vad som är det bästa av allt är att jag är riktigt sugen på att åka skidor!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag har riktigt skön träningsvärk i triceps och i skulderbladen!

Dagen avslutades på Rånekölen, i by Råneå, med lite härlig pulkaåkning. Helt fantastiskt vilka möjligheter det finns till uteaktiviteter där uppe i Norrland. Dragna spår lite här och där och skidbackar (med lift!) i var och vartannat hörn. Det får nog allt bli en vintersemester snart med slalom och längdskidor och varma bad.

20170108_123323Rånekölen

 

Livet på en cykel

Min gamla trotjänare, den röda tjuren som jag döpte honom till för några år sedan, min träningscykel har blivit avdammad. Inställd på nytt. Jag funderar faktiskt på att byta sadeln till min racersadel, eftersom jag inte alls vill köra racer på vinterhalvåret. Utomhus alltså. Jag erkänner att jag fortfarande inte hittat den kärleken till cykling att jag vill ut i ett fåtal plusgrader och regn. Jag håller mig inomhus! Jag skulle också kunna tänka mig att byta sadeln för att att sadeln på träningshojen snart är bredare än vad min bak är, och det säger inte lite. Känns oerhört konstigt och faktiskt väldigt obekvämt. Det är väl så när jag en gång vant mig vid de smala hårda sadlarna finns de tingen väg tillbaka till tantsadel, oavsett hur bred och mjuk den är. Obekvämt är det! Hur som helst, min träningshoj, han står inträngd i ett hörn tillsammans  med våra andra tre cyklar, en skivstång och lite andra träningsredskap såsom kettlebells och hantlar av olika sorter. Här har vi också ett par yogamattor, en pilatesboll och såklart ett gäng cykelskor, lysen, lås, arm-och benvärmare somn ligger blandat lite hjuller om buller i olika “sorterade” högar. Allt just nu täckt av husets alla mattor som ligger ihoprullade i en enda stor fin hög mitt på golvet. Tilläggas bör att detta rum även ryms av två stycken vinkylar och ett hörnskåp. Vi snackar ett rumt på 10kvm! Det är att knö sig fram som gäller. Inte en chans till spontana marklyft om jag skulle känna för den typen av träning, för ska jag ha fram skivstången, får jag allt flytta ut några mattor och någon cykel först. Just nu är det dock väldigt skönt att det är lite rörigt där, för jag KAN ju helt enkelt inte träna styrka just nu….

Jag längtar tills vi byggt ovanvåning och jag kan iordningställa mitt hemmagym! För just det, vi ska bygga om lite. Mer om det i ett annat inlägg.
Jag har lite börjat fundera på att kanske hänga upp någon cykel eller två på väggen där i vårt lilla lilla träningsrum. De skulle ta betydligt mindre plats. Samt sortera på de hyllor som finns i rummet, arkivera, sortera, slänga… ja, ni vet och istället använda hyllorna till träningsredskap, kläder, cykelväskor, hjälmar och annat som nu bara ligger på golvet alternativt på fönsterbrädan. Kanske till och med ställa vinkylarna ovanpå varandra? Det skulle spara ganska mycket plats!

Vi får se vad lusten kan komma med. Nu ska jag börja med att slänga ut vår gran då vår nya familjemedlem, hunden Larry så himla gärna vill bita i grenarna, så att snart alla barren ligger på golvet och då inte enbart runt granen utan typ överallt i hela huset där Larry befinner sig då barren gärna fastnar i hans päls.