Små röda tomater

Tisdagar varannan vecka är alltid lite förenad med vemod. Varje morgon pussar jag min dotter på pannan när hon sover. Jag tassar sedan tyst ut ur huset. Nu känns det att det är årstidsväxling. Morgonens luft är sådär klar men lite rå. Daggen ligger tät på bilrutorna och ganska ofta dansar älvorna i dimman längs Suseå. Jag har lärt mig att tycka om mina tidiga morgnar även om jag tycker det är fruktansvärt rent ut sagt att ta mig ur sängen. Men man vänjer sig, säger de flesta. När jag kommer hem de där tisdagarna är hon inte här. Det är tomt, ensamt och röran i hennes rum ligger som hon lämnade den. Oftast lämnar jag bara in matlådorna och far iväg till nästa jobb. Ja, för jag är inte som alla andra mammor. Jag jobbar heltid och lite till. Så är de när man har ett familjeföretag.

När jag satte mig i bilen hem från mitt första jobb stod mätaren på 20.0 grader. Hela färden hem sitter jag bara och njuter. 20 grader varm en tisdagskväll i september. Igen tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som bor här. Jag lyssnar knappt på radion även om jag hör att de pratar. Jag tittar på åkrarna jag passerar och drar in doften av varje halmstrå. I alla fall tanken av dem. 30 min av total avkoppling. Landskapet som jag älskar. Solen som jag nog älskar ännu mer. När man har en sådan där period i livet när man ser strukturerna ser mönstrena men inte kan rå på dem, är det oerhört viktigt att stanna upp i sin tillvaro och njuta av det lilla moment som ger så stor glädje. Som mina små, vackra, röda tomater. Vi har väldigt många nu och jag plockade in en hel bunke i helgen och gjorde “soltorkade” fast i ugnen. Eller de mörka, nästan svarta klasarna av vindruvor. Glädjen över ett visst musikstycke! Idag har jag suttit störe delen av dagen och arbetat med en översättning av vår prislista. I öronen stoppade jag “Flygande Holländaren” av Richard Wagner. Jag har nog inte hört den ouvertyren sedan jag såg den på Göteborgsoperan. Den fantastiska uppsättningen med Krister St.Hill och Helena Döse. Skinnrocken och den långa trapparn. Det räcker jag säger skinnrocken och den långa trappan till mamma så vet hon exakt vilken föreställning jag menar. Den åkte jag och såg flera gånger. Detta var 1994 eller 1995. Ett par timmar underhållning som nu 20 år senar fortfarande bringar mig glädje. Det kallar jag valuta för pengarna!

Så här sitter jag. Med en underbar lista med mina absoluta favorit-operastycken. Pratar lite med min underbare sambo. Vi fnissar lite. Skrattar med varandra och jag kan nästan bli lite tårögd för att han bara är som han är. Så fullständigt knäpp som älskar mig med alla idéer, tankar jag har och alltid är vi varandras bollplank och ständiga coach. Nu njuter av denna långa timme som vi har hemma med varandra ikväll.
Bjuder på denna gamla favorit. Till kommentaren från min sambo “Tack för att du berikar mitt liv.”


Håkan Hagegård och Gösta Winberg i Duetten ur Pärlfiskarna. “Au fond du temple saint” – Les pêcheurs de perles.

Snart är det dags för en dusch och sängen, i morgon börjar det om igen. Till lördag, när jag får hämta hem henne igen. Min goa unge. Mitt älskade barn!

 

Invandrarrötter, sympatier och stolthet

Stefan Lövfen väljer bort Vänstern för Allianspartierna. Det får mig att fundera på om det inte hade varit bättre att behålla vår starka och väl förankrade regering ett par år till, utan att orsaka avvaktande marknad, en sjunkande krona och företag som går tillbaks i “vi avvaktar”. Jesus, jag vet vad avvaktar innebär. Men jag ska inte måla fan på väggen. Jag hoppas, innerligt, på att det blir bra och att vi tuffar på framåt. Tolkar man ekonomernas analyser verkar det ju ändå som att det kommer vara rätt lugnt.

 

Jag hade tidigare idag en liten diskussion om skolan. Jag tycker vi ska våga satsa på de barn som vill. Givetvis tänker jag alltid en extra gång när någon ifrågasätter min egen tankebana. Har jag fel? Tänker jag tokigt? Tills dottern för bara tio minuter sedan visar upp sin hemläsebok. Hon var så otroligt stolt förra veckan. Läste 15 sidor längre än vad hon “behövde”. Hon ville, kämpade, det lossnade och hon läste på som bara den.  Idag ser jag i rapporten att till nästa fredag ska hon läsa ytterligare tre sidor. Från de första sju. Alltså inte en sida längre än hon gjorde förra veckan. Inte en mening till.

Hela jag sjönk ihop när jag hör min dotters ord. “Ja dit har jag ju redan läst, så jag behöver inte läsa något denna vecka.”

Jag suckar. Jag börjar fundera om jag totalt fattat skolan fel? För jag är ju inte ense någongång. Jag måste nog lusläsa ALLA partiers skolprogram. Eller så skiter jag i det och skriver en bok. Eller tar fram symaskinen igen och lägger ner allt vad skrivande heter. Mamma vill att jag ska bli politiker. Ja, kanske skulle jag. Min enda fråga är ju; För vilket parti?

Eller så kanske man ska vara populistisk och gå med i SD, sambon har ju ändå ca 15 stridsvagnar här hemma från  andra världskrigets Tyskland och Sovjet, och enligt SVT finns ju SD överallt! För det är ju också så; håller jag inte med om att det var en bra seger igår, eller direkt avfärdar SD som fruktansvärt och alla andra bedrövliga adjektiv vi kan finna, så blir jag direkt ifrågasatt om jag älskar min plånbok mer.  Vilket faktiskt kan göra mig förbannad. Jag har en dotter med invandrarrötter! Tredje generationen. Flykt från diktator. Ibland får jag lust att vråla; Tror ni jag vill ha den skiten att styra mitt land? Som inte vill ha henne, hennes far eller farfar här?

Men vad spelar det för roll? Jag älskar min plånbok. Jag älskar att mina ca15 års slit, hårt arbete och ännu mer slit och speciellt de sista åren som ensam i för stor villa med förstora lån gick runt. Jag har tagit mig igenom 5 års högskolestudier på inte allt för stora lån då jag jobbar utnder tiden. Jag har aldrig varit arbetslös. Kanske för att jag tog de där “skitjobben”. Jag delade ut tidningar i 1½ år med arbetstid 02.15-05.30. Två timmar senare var jag på plats på en skola. Jag är stolt att jag fixat mitt livs värsta ekonomiska kris. Jag är stolt för att jag fick det att gå runt. SJÄLV! Jag är stolt för att jag idag har några få tusenlappar på kontot. Jag har kämpat bedrövligt hårt för dem så kom inte och säg att jag måste dela med mig. Jag delar gärna med mig i form av andra saker. Jag skänker kläder, porslin, möbler. Allting handlar inte ALLTID om skattesatser.

 

Jag är som jag är. Det har jag konstaterat i många år och jag tror inte på någon större förändring. Kan hända är jag en aning mer engagerad i specifika frågor nu än för 10 år sedan. Jag har insett att jag är ganska bufflig typ emellanåt eller upplevs som sådan kanske. Jag säger vad jag tycker, står för mina åsikter och får emellanåt försvara mig ganska hett. Det där med åsikter är en delikat fråga. Jag tror alla skulle svara att de vill ha ärliga människor omkring sig. Men när ärligheten blir lite jobbig, lite påträngande är det inte lika självklart.

Men jag är rätt snäll. Innerst inne. Till de som är snälla mot mig. Och ikväll hade vi en sådan där härlig stund i ridhuset. Jag dottern och hästen. Svettigt som tusan. Men härligt!

Septemberdopp och kvällsgrillning

Valvaka.
Vi pratar mycket politik här hemma just nu. Senaste veckorna har det inte gått lång stund innan ämnet kommit på tal. Vi lyssnar båda på P1 ganska ofta och vi är båda intresserade av hur det kommer att gå. Ikväll valde vi att ta en time-out. Det helt fantastiska vädret lockade mig och vi valde helt enkelt att åka ner till stranden. Njuta av sensommarens sista värmande strålar. Vi grillade lite korv. Njöt av en fantastisk solnedgång. Ensamma på en tom sandstrand. Jag tycker nästan bäst om mitt Halland nu, när semestrarna är över, när turisterna har rest hem. När stranden igen är min.

Men precis som i valet blir det aldrig som man tänkt sig. Dottern ville så gärna känna på vattnet och såklart får hon det. “Dra upp byxorna så du inte blir blöt, vi har inga extra kläder eller handduk med oss”.
Hon skuttar och hoppar, klättrar på klipporna. Jag och sambon sjunker ner i samtal en stund, och då kommer hon, stapplande över stranden. Dyngsur. Hon hade snubblat eller halkat och trillat i vattnet. Jag kunde inte låta bli att börja skratta lite. Jag såg på hennes min att hon var nervös för våra reaktioner men vid mitt leende brast hon själv ut i ett gapskratt. Så den mysiga kvällen vid havet tog ett abrupt slut. Snabbt i med våra korvar och hem fick hon tassa näck iförd linne och fleece!
Nu har vi landat i soffan. Tittar på valvakan och jag kan inte annat än oroas över siffrorna. Jag oroas över att skolan försvinner över till Sossarnas styre. “Alla ska med”. Jag oroas för att min egen dotter. Kommer hon bli understimulerad? Jag tror inte på det där. Alla barn är olika, satsa på de duktiga. Jag oroas över vården. En del avskyr privatiseringen. Jag är glad för den. Tack gode Gud för privata vårdinträttningar då Region Halland inte kunde erbjuda vård till min man och hans epilepsi inom 90 dagar. Jag är tacksam för att det finns alternativ.
Jag oroas för företagsamheten i vårt land. Skattechockerna som kommer. Både för privata plånboken och för företagen. Jag tänker på fastighetsskatten. Jag tänker ett år tillbaka i tiden och jag är glad för att jag då hade en blå regering. Hade då varit nu, hade jag troligtvis tvingats sälja mitt hus.
Men solen kommer gå upp även i morgon. Nu är jag sambo, tryggheten är enorm och jag tänker att vi ska inte ha några problem att överleva 4 år utan större problem. I alla fall hoppas jag på det.

Ugglarps strand

Om fördomar och hätska ord

När jag var 13 år startade min pappa ett eget företag. Jag minns inte särskilt mycket från den tiden, men jag fick ju såklart veta i vuxen ålder att det inte var så himla lätt där i början. Även om jag inte kan minnas att vi pratat politik hemma har jag ju säkert haft med mig det i bagaget. Småföretagarens dilemman.
Denna sommar och denna tidiga höst har jag läst, läst, lyssnat och tittar på debatter och nyheter. Bloggar, utredningar och jag har nog aldrig någonsin varit så insatt i svensk politik som nu. Det jag kan konstatera är att jag brinner för småferatagarna och jag brinner för kvinnornas kamp för jämställdhet. Jag är medlem i många feministiska grupper där det råder än väldig vänstervind med Gudrun Schyman som nästan glorifieras. Men jag köper det inte. Politiken går inte att genomföra enligt mig.
Jag har också hela sommaren delat inlägg som jag ansett vara viktiga. I kampen för jämställdhet och i kampen för att vinna valet. Många gånger har jag hamnat i dsikussioner, på facebook, på jobbet, med vänner och okända.
Jag anser mig vara en person med stor integritet. Med en bild av andra som lika värda mig själv. Jag tycker SD gör så många fel. Alla hemskheter de fullständigt vräker ur sig och jag blir rädd. För den som kan sin historia borde förstå att det var just så det började. Missnöje och Hitler fick sina anhängare.

Jag försöker hålla mig fördomsfri. Jag försöker alltid ta debatten. Jag försöker hålla mig till sakfråga utan att göra personliga angrepp. Men det är också under denna sista månad av politiska debatter som jag inser att mina fördommar finns. Jag ser dem växa och ibland fulsltändigt drypa inombords. När pappan i den nyförlösta familjen åker på semester ensam. Mina tankar slåss.

När bekanta på facebook är sjukskrivna och klagar på systemet. När jag har lust att vråla “Insanity is a luxuary I can´t afford”. Min X-make satte en spjutspets i mig igår.
Men berätta gärna för dina blå vänner hur du mådde de perioder du haft svårt att hitta jobb. Det är lätt att vara kaxig när man har ett familjeföretag att falla tillbaka på. Det är inte många som har den lyxen.”
Jag hade en period när jag var ledsen. Jag vet att jag talade om det för honom, för jag ville att han skulle veta. När jag tykte livet var för jävligt. När pengarna inte räckte. När jag köpte mat för de saker jag sålde och knappt åt den veckan jag var ensam. När jobbet var tungt, skitigt, när den svindlande kärleken just då svek mig. Jag kröp under täcket så fort jag kom hem. Sov igenom helgerna. Men nej, jag kunde inte sjukskriva mig. Jag arbetade i eget företag. Vem skulle göra mitt jobb? Att driva ett eget företag handlar inte om att gå och hämta ut några pengar. Det är ingenting som man kan falla tillbaka på som ett socialt skyddsnät. Jobbar du inte, finns där inget att fakturera. Fakturerar du inte, finns där inga pengar att hämta. Den som tror något annat, har troligtvis varit i det privata arbetslivet på tok för lite. Så ni som nu går hemma och tycker det är lite jobbigt, jag har tyvärr inga sympatier. Man får ta sig samman och resa sig upp, varje dag.Jag har fördommar om rasister. Jag kommer på mig själv med att tänka att de är idioter. Jag har en handfull i min vän-lista på facebook som jag vet röstar på skiten och ja, ni står inte högt i kurs här! Jag anser att rasister är lite mindre begåvande och jag tänker att ni nog antagligen hellre kollar Big Brother och Paradise Hotel än partiledardebatten på tv. Ni häller i er sprit om helgerna och uppfostrar era barn i det klassiska patriarkala samhället. Pojkarna ska vara kaxiga, stökiga, göra grabbiga saker och hänga med pappa och dricka whiskey! Flickorna ska vara söta, gulliga och vackra, gå på spa och shoppa med mamma och ännu en gång får jag lust att vråla “Ge dem samma chans för h*e!” Flickor är sååå mycket mer än söta och gulliga! De är inga dockor som ska betraktas. De är människor, men samma energi som pojkar.

Jag har utvecklat fina fördommar om socialdemokrater och vänsterpartister. De tror att allt löser sig med fler bidrag och trainee-jobb. Den enda frågan jag har är, vem skall tillhandahålla traineejobb? Vem ska dra in alla de där pengarna till staten? Det är företagen som genererar pengarna. Om man tar bort möjligheterna för dem att anställa, slår man också undan benen på sig själv. Eller så kanske LO skall anställa de där 30.000 trainee-jobben….

Jag engagerar mig i det lokala. De lokala företagandet. Det lilla samhället i det stora landet. För jag tror på att Sverige växer med småföretagen. Det är där jobben finns. Ett här, ett där.“Sverige är betydligt mer än lilla Slöinge och Getinge. Ibland framstår du som lika inskränkt och hemmablind som en SD:are.”
Har han rätt, min X-make? Kanske är mina fördommar inte bättre än deras? I morgon är det val. Jag tror det blir maktskifte och Europas bäste finansminister får sparken. Han som hela Europa hyllar. Jag förstår inte. Jag suckar och tänker, jag hoppas jag får säga, “Vad var det jag sa!”

Ja, jag har fördommar. Alla människor har dem. Men oavsett om jag tycker du är dum i huvudet eller ej, så tycker jag att du är lika mycket värd som jag. Lika mycket värd som min dotter och alla ska ha samma chans. Jag anser att det är vår demokratiska skyldighet att rösta. Och även om jag har mina fördommar, respekterar jag ditt val, sålänge de har en humanitär människosyn!
Jag kommer aldrig att sluta att ta debatten!
För alliansen! För allas lika värde!

Reflektion över ytterligare sexistiskt omlsag – Spiderwoman

Häromdagen lades ett videoklipp upp på youtube, som jag tog del av idag, rörande ett omslag till Spiderwoman.
Omslaget har fått mycket kritik i tidningar och en hel del debatterade i medierna har förekommit. Man kan ana två läger. De som enbart tycker det är roligt och de som faktiskt tar ståndpunkt för den ständiga sexualiseringen av kvinnor. Jag tillhör sedan en tid tillbaka den senare kategorin. Feminist helt klart. Min feminism, sedd genom ett par högerögon kan jag nog skriva mer om en anna dag. Idag ska jag beröra det omnämda omslaget och videoklippet ifråga. Som bara gör mig förbannad. Ytterligare en vit heteroman som står och vrålar “inte alla män våldtar!”
Väx upp och se helheten i samhället!

 

Det han börjar med att ta upp är positionen som kvinnan är avbildad i, aldrig skulle blivit accepterad om det varit en man. Han hänvisar då till en bild där Spiderman faktiskt är i ungefär samma position. Fast ändå inte. Låt mig förklara de små, små skillnaderna här. På Omslaget med Spiderwoman är fokus direkt på hennes rumpa. Det är det inte på Spiderman. Tecknaren har med avsikt målat för att dra blicket till hennes väl rundade skinkor. Något han senare medger. Ett stilistiskt trick inom media, för grafiker för att sälja!
Vidare är det nästan vedertaget att kvinnor ska sexualiseras i reklam, något som också gör att ingen har reagerat tidigare. Det är först nu vi får upp ögonen. Det är nu som vi vanliga svenssons faktiskt börjar se hur sexualiserade kvinnor är i media. Det finns idag faktiskt väldigt lite reklam som INTE gör oss till objekt eller hemmafruar. Att hävda att vi inte behöver köpa om vi inte vill, det är inte det som är poängen. Det ständiga flödet som pumpar in i våra ungdomar; kvinnor skall sexualiseras, kvinnor skall vara objekt, förändrar inte någonting. Det vidmakthåller enbart det redan existerande patriarkatet. Kvinnan är mindre än mannen.

 

Att sedan göra sig rolig över att “kåta tonårspojkar” skulle tro på att Spiderwoman  har radioaktivt spindelblod och utvecklar övermänskliga krafter och inte inser att de målade spandexbyxorna är överdriva hör till samma sak. Att sexualisera en kvinnokropp mer än nödvändigt. För hade tecknaren valt att rita den där rumpan mer naturtroget, så hade den inte fått samma hjärtformade siluett och inte haft samma kraft att dra åt sig blicken.

 

Nästa punkt är att serier faktiskt har kvinnliga läsare (även om jag kan ha svårt att förstå varför!). Tillbaks till diskussionen om den kvinnliga kroppen. Varför måste den ha så onaturliga former? Varför måste alla kvinnor matas och matas med att ha en smal midja, hjärtformad rumpa och åtsittande kläder? Jo, för att fortsätta att stödja de strukturer som redan finns. Ju mer vi sexualiseras, ju mindre är vi. Ju mer pengar håvar reklambranschen in på material som vi behöver för att nå till de ouppnåeliga idealen. Pengar. Och för att locka tonårspojkar till att köpa! (ok, jag har inte riktigt belägg för det där, men jag kan liksom anta…) En lagom rund och mjuk Spiderwoman hade inte haft samma dragningskraft.

 

Superhjätar målas alltid stora och starka. Smärta kroppar med mycket muskelmassa. De är vita cis-män som attraheras av vita cis-kvinnor. I min värl lika fel det. MEN, för att återgå till den diskurs jag är inne på, kan män mycket väl vara för muskulösa och vackra i bilder, men de sexualiseras inte på samma vis. De är alltid avbildade på ett tufft vis, starka, snygga och manliga. Kvinnorna är de som är objekten. Kvinnorna är de som poserar på ett sådant vis som vi alla, i dagsläget direkt förstår vad som anspelas, men utan att egentligen reagerar. Det gjordes för ett tag sedan en “parodi” på kvinnor i reklam. Där män intog “samma” pose. Skillnaden är att det inte ÄR omvänd objektifiering. Kvinnorna är där för att bli åtrådda, för att vara sexiga. Ägas. Männen är där för att bli skrattade åt, förlöjligade.
Läs detta enormt bra inlägg om just omvänd objektifiering. Du känner säkert igen bilderna.
Dethär är inte omvända roller!

 

Och det är precis det som händer här i videon, men det lilla inslaget om spandex. Vi skrattar till när vi ser de riktiga männen iförd spidermandräkt. Vi skrattar, för att de är löjligt.

 

Så varför har man då valt denna superkändis inom tecknarvärlden. Milo Manara, som vunnit massor av priser, vida berömd, hyllad och bara wow. Precis som i alla bolagsstyrelse, företagsledning, kommitéer består seriebranschen av män. Klubben för inbördes beundran och ett patriarkat som består. Min åsikt är att många serietidningar hade sett annorlunda ut om kvinnor var majoritet i belsutsfattandet. Priserna hade gått till andra. Andra teckare hade stått högst på beundrarlistorna. Nu vill jag inte på något sätt underminsera Manara, han är en duktig tecknare, men också vida känd för sin erotiska stil! Så herr moraljägare, ta dig en titt på vem som sitter i ledningen för alla kvinnomagasin! Visst finns där kvinnor, men största delen är ändå män!
Then you can be the moron!