Det går ju nedåt

Jag har en dålig ovana. Jag insåg den i morse. Jag väger mig nästan var morgon. Jag borde sluta med det. Det gör att jag inte ser att det faktiskt händer något. Jag satt och pratade med min vän och bollplank om detta bara häromdagen, att jag tycker att jag sliter och jobbar jättehårt för kroppen just nu och ÄNDÅ HÄNDER DET INGET. Men idag när jag ställde mig på vågen, kom samma tanke som tidigare; jaha…
Men så stod jag kvar och funderade lite. Tänkte två veckor tillbaks i tiden när jag kom hem från Norrbotten. Vad stod det då? och vad står det nu? Och till min förvåning insåg jag att jag faktiskt tappat 2 kilo sedan dess.

Ibland ska man inte vara så snabb att döma…

Idag får det bli en skön söndag. Sortera lite tvätt. Tindra hostar och jag är lite småsnorig. Jag hoppas att det släpper på oss båda.

Där fick ni Willys!

Efter den där övertalningshändelsen igår kände jag mig hyfsat stark idag. Fortsatt gott arbete på nolltoleransen mot socker och onyttigheter. Heja mig! Så idag till lunch, utanför Claes Ohlsson står det två kvinnor från Willys och delar ut gratispåsar. Himla trevligt tänkte jag och tog en påse. Sådant är ju alltid uppskattat liksom. Nyfiken som jag var dök jag efter en liten stund ner i påsen för att undersöka vilka varor jag hade fått.
*En kexchoklad.
*En påse Ostbågar
*En påse Chips
*En enportionsförpackning av Kellogs Special K.

Allvarligt? Jag, som så febrilt stretar imot min inre elaka Anna till att inte köpa något onyttigt, får gratis en kasse i näven. Det är fan inte rättvist! De kunde väl ha lagt i vad som helst som inte var något onyuttigt. En gurka! och jag hade blivit lyckligare! Men jaja, jag brukar inte handla på Willys och de var väl helt enkelt lite sura för det och ville helt enkelt förstöra min kamp. Så måste det ju vara. En konspirationsteori helt enkelt.
Tji fick Willys. Jag kommer ge bort hela påsen till min granne och underbara barnvakt/kattpasserska. så det så!

I afton kom jag ifrån jobbet ganska sent, for direkt hem, slängde av mig kläderna och hoppade i baddräkten. Eller ja, hoppa och hoppa, att trä den uppför min något Asienliknande rumpa är faktiskt rena uppvärmningen och inte någon enkel procedur som sker hoppandes. Men därefter drog jag på mig träningsbyxor och sedan körde jag mitt shredpass, dag 9 och for sedan som en raket till simhallen. 1500 m. Handlade, hämtade Tindra, provade ut vinterkläder hos pappa. Vi konstaterade att overallen är för liten och jag måste köpa en ny, för pengar jag inte har. Det där jobbet längs de italienska landsvägarna låter lockande igen….  och återigen bar jag in en sovandes unge från bilen och själv damp jag ner isoffan av total utmattning, stolthet, rädsla, oro och ett par andra känslor i en enda härlig röra.

Men sedan flinar jag till lite och tänker att jovisst, jag är en worrying kind… men..
“Moves, I like to make ’em
Grooves, I like to shake ’em
Shake ’em from my troublesome mind

‘Cause sometimes you’ll find
that I’m out of my mind
You see, baby, I’m the worrying kind

 

 

Det enda jag konstaterar med dagen är att; Willys, ni hade vunnit en kund om det hade varit nyttigheter i den där påsen! Bara så att ni vet! och att två veckor ibland är en evighet! Ikväll saknar jag norrbotten.

Jag blev skiträdd för mig själv

Lika mycket som jag blir förtjust av valmöjligheten blir jag nästan stressad av den. När två drar från vars ett håll. Vilken väg skall jag gå? Spännande, nervkittlande med kanske högre ställda krav eller en lugnare, tryggare väg med risk att jag tröttnar?
Morgondagen för med sig spännande samtal. Framtiden är ljus. Jag längtar, jag drömmer och jag överlägger i mitt inre. Jag är lugn och ett rivjärn på samma gång. Viljan och tröttheten slåss om min uppmärksamhet, men viljan vinner.

Jag körde ifrån min telefon på jobbet ikväll. Efter maten bestämde jag mig för att åka ner och hämta den. När jag står i hallen kommer första tanken;

-Kör inom Statoil och köp nåt gott!
Jag suckade och var ganska tyst i min tanke.
-Det gör inget, du har inte ätit så mycket idag!
Lite choklad… du kan köpa mörk, det är nästan nyttigt!
Du vet, något med inte sååå mycket socker i!

-men jag borde inte…

Jag kände själv hur svag jag var i sinnet. Jag hade inte riktigt den där kraften att övertala mig själv att låta bli.

-Det vore ju väldigt gott.

ja, du kan gömma det i jackfickan tills dottern gott och lagt sig! Hon behöver inget.
-Mmmm

Hela vägen ner till kontoret sitter jag och tjafsar och överlägger med mig själv om huruvida jag ska åka och köpa något gott eller ej. Mitt schizofrena jag!

Jag hämtade min telefon, såg mina noteringar på skrivbordet och tänkte att ja, det måste jag ta tag i imorgon.
-Fan brorsan är ikapp mig nu…

Nej, Anna skärpning!! Du ska *svordom* inte ha något godis! Åk hem med dig och ta en apelsin!!

 

Jag blev skiträdd för mig själv! Alla som känner mig, vet vilka svarta ögon jag får och vilken pondus jag har i min röst när jag ryter till. Jag kunde inget annat än att backa. Häromdagen när lillan berättade om de stökiga, sparkande, dra-i-håret-pojkarna i skolan, skulle jag lära henne hur hon skulle säga ifrån på skarpen. Så jag tittade henne strängt i ögonen och så sa jag; Du rör dem inte, du gör inget elakt tillbaks. Bara var du men säg ifrån rejält! Vänd dig om T, och spänn ögonen i dem, precis som du och jag kan, och sen tar du i från tårna och ryter med allt du har; “Lägg av!”
Hon började gråta, och sedan skratta i ett när hon insåg att hon blev rädd när vi övade. (Ja, jag vet lite som Baloo… “Säg mig, när du knockat dina elever – hur tror du då att de kommer att kunna minnas det du lärt dem”) Sedan övade hon på mig, med tårarna rinnande och tjutande av skratt!

Ikväll känner jag för att lägga upp en bild på mitt tomma skrivbord, som inspiration och start till en mycket god idé min gode vän och livscoach kom med idag, att fotografera allt gott som man inte ätit för att sedan ha ett helt fotoalbum med godsaker som man helt enkelt inte ätit! För ikväll stannade jag aldrig på Statoil. Ikväll tog jag en apelsin och nu, nu ska jag gå och göra dag 8!

Fotomodell

Igår fick jag helt plötsligt ett meddelande; Du är på bild på aftonbladet!
-Va?

Vad har jag gjort nu? (vad skönt att min egen hjärna börjar med att ifrågasätta vad jag gjort? som om jag gör några fel haha) Var min första tanke? Är det någon som tagit en bild på mig när jag varit någonstans? Har jag gjort något framträdande eller uttalande? Ja, jag litar ju inte riktigt på att jag kommer ihåg allting som jag ska.. men jag hann också tänka att jag borde nog reagerat om jag sett en stor kamera!?
fotomodell

Åh där var jag! Kanske inte så glamoröst som jag hade tänkt. Inte heller någon spännande artikel. Nej, så oglamoröst som i en reklambanner för mötesplatsen. Falsk marknadsföring också. Jag är ju inte singel längre! Inte är det någon enda som har ringt. Inte någon inbjudan till några fester, inga vip-biljetter. Ingen Nobelmiddag. Fast de kanske inte har börjat göra den inbjudningslistan ännu…. det kommer nog.
Nästa tanken var ju såklart att de måste såklart välja ut snygga människor till att ha med i sin reklam? För inte väljer de ut de som ser ut som övervintrade hippies? Så jag tänker helt enkelt att ja, någon på mötesplatsens kontor (som ligger i Varberg) har helt enkelt valt ut den där mörkhåriga skönheten med grön scarftill reklampelare!
Japp! Så är det.. och nu ska jag gå in och rätta. För denhär flickan är off the market.

Men först ska jag duscha. Jag luktar svett och börjar strax frysa. Day 7 of the 30 day shred is over! Well done, well done. I morgon blir en makalöst spännande dag. A day that will change the life as I know it.

Gymmet mitt i rummet

Jag hade inte en aning om att man kunde ha såhär ont i ett par muskler. Mina vader är helt fruktansvärda idag. Genom åren har jag helt klart haft träningsvärk, men att faktiskt bara kunna stappla fram, är för mig en ny företeelse. För jäklar vad det känns. Efter en tämligen produktiv dag måste jag nog ändå erkänna att jag sitter här framför datorn och funderar på hur jag ska göra nu. Jag vill ogärna bryta min utmaning redan dag 4, men tanken på att utföra fler jumping jacks får mig nästan att börja grina. Jag kan verkligen inte. Det går inte. Jag har därför börjat fundera på tanken om att under cardiodelen helt enkelt trampa på träningscykeln. Det handlar ju om att få upp puls. Borde inte göra så stor skillnad. De övriga styrkeövningarna kan jag nog pressa mig igenom. Svag träningsvärk i axlar, överarm, skuldror och mage. Men där kan jag köra vidare känner jag. Men vaderna… Aldrig i livet.

Envis vinner!

Jag måste också erkänna att de tär lite kul att se min träningshörna framme. Det stör mig inte att ha hantalar och bollar och liggunderlag mitt på vardagsrumsgolvet. De är där av en anledning! För JAG SKA LYCKAS!

Nej, nu ska jag byta om. Och träna. På ömma, onda och stela ben. Jag följer min dröm.