Korkad politiker och andra tankar

6 månader som Fru ordförande. 6 Månader av känslan att ha allt för mycket som jag inte har koll på.  6 månader av att vara den där korkade politikern. Dumhuvudet som inte har egna barn, som inte kan något och som enbart sitter på min feta röv och halar in stålarna. Ja, för det är ju så det skrivs i våra sociala medier, i kommentarsfälten till de artiklar där vi finns.  Jag är i mångas ögon fullständigt pantad!
Ändå sitter jag här. Fundersam och med datorn i högsta hugg för att skriva ner mina tankar, mina önskemål, drömmar. I korthet min plan för denna mandatperioden.
För min egen skulle gjorde jag en beräkning. Jag lägger in ALLT i min kalender. Varenda möte jag ska på, annars glömmer jag det. Så för att se hur mycket “stålar jag halar in” i förhållande till nedlagt arbete satte jag mig igår och räknade. Tyvärr är ju inte tid för allt mailande, pratande och inläsning av alla hundratals sidor dokument inför både nämnd och fullmäktige schemalagda i kalendern. Inte heller finns ju tiden för att läsa på om specifika frågor med. Till exempel om fyrverkerier inför vårt beslut om Fyrverkerifestivalen. Inte heller all tid som jag lägger på att svara på kommentarer om diverse olika beslut som tas. Jag försöker svara så gott jag kan i våra sociala kanaler, ibland är det mer, ibland mindre. Men det går fort tid. Men jag prioriterar det. För jag tycker att kommunens invånare ska få så klar bild som möjligt av de beslut som fattats. Att inga beslut bara tas lite på måfå. Att det faktiskt ligger ganska mycket arbete bakom besluten. På dessa första 6 månader har jag alltså räknat ut att jag haft inbokade möten på totalt 193 timmar.  Då är också tiden runt min dotters födsel väldigt tom! För det är omöjligt att gå på möten när jag samtidigt befinner mig på förlossningen eller BB. Om jag sedan uppskattar att jag sitter vid mailboxen 1h i veckan. Det är lågt räknat. Men bättre att räkna lågt. Likaså räknar vi 1h i veckan på att kommentera och delta i diskussioner på sociala medier kring våra politiska beslut. Inläsningen varierar ju kraftigt. Inför Fullmäktige lägger jag många, många timmar dagarna innan. Men och vi slår ut både inläsning till fullmäktige och till nämnden så rör det sig nog om 2h i veckan. Även det är lågt räknat för det är alltid något, men som sagt, bättre att räkna lågt.  Första halvåret, 26 veckor, men jag räknar bara 20v. För säkerhets skull. 80 timmar totalt. Det innebär att jag totalt lagt ner 273 timmar. Förmodligen långt mycket mer. Hur lång tid tar det egentligen att sätta sig in i budgeten? Jag vet inte hur många timmar jag satt med den. Eller planeringsdirektiven, eller min egen förvaltnings verksamhet eller KÖP (kommunens översiktsplan).

Så mycket engagemang, så mycket faktakoll, inläsning av underlag, direktiv, utredningar på vad som är bäst att göra enligt tjänstemännen, enligt mitt parti och till sist mig själv. Ändå är jag allt som oftast totalt korkad i mångas ögon. Det är lite svårt att smälta. Men jag vänjer mig kanske. Eller så får jag hoppas att genom att vara just aktiv i kommentatorsfälten så kanske några ändrar uppfattning. Kanske tycker de att jag fortfarande är dum i huvudet, men för att de tycker att jag valt fel beslut och inte bara för att de tycker att vi bara höftat till lite för att det är “prestige” som någon skrev till mig häromkvällen. Det är ju okej att tycka olika. Det är det som är vår demokrati.

Att vara ny politiker tar tid. Massor av tid. Allt som oftast dyker det upp saker som jag inte hade en aning om. Emellanåt känns det som att du är med och spelar sista avsnittet i en serie av 11 säsonger med 24 avsnitt i varje säsong och för att förstå varför din karaktär gör som den gör måste du läsa igenom alla manuskript från alla tidigare avsnitt. Samtidigt är det du som har ansvaret för att publiken gillar både handling och skådespeleriet. Regissör och författare på samma gång. Fru ordförande.

Så, juli. Sommaruppehåll och som jag inledde denna text med planeringstid. Nu ska jag hinna ikapp allt jag inte hann med i vår. Ja, för jag har fruktansvärt mycket att läsa in. Läsa på, fundera kring. Min politiska plan.  Och timmarna, hur blev det med dem? Min ordförandepost beräknas som en 25% tjänst. Genomsnittet för en heltid är 172 h/månad. 25% av det är 43. För mina 6 månader är det 258 timmar. 273 h hade jag gjort enligt min uträkning ovan, lågt räknat. Så jag räknar inte med de timmar jag lägger nu på planering och läsning. Jag kan behöva dem i höst…

Denhär bilden är på mig och Edith. Dag 2 av kommunfullmäktige nu i juni. Heja Edith. Superrutinerad politikerbebis!

Fullmäktige
Fullmäktige

 

Vad en kan hinna på 14 dagar

All färg i mitt ansikte hade tydligen försvunnit. Mitt ansikte blänkte av svett. Kallsvett. Jag var tvungen att resa mig upp, sätta mig upp med huvudet svagt nedåt. Andas djupa andetag. Torkade ansiktet med min handduk.
-Nej, vi bryter här.  Din kropp talar tydligt om att detta inte var ok, sa massösen.

Det låter allvarligt. Men jag hade bara försökt att få till en massage då jag haft så väldigt ont i ryggen den senaste veckan. Kanske var jag en aning naiv att tro att det skulle gå att ligga på en hård massagebrits gravid i vecka 29! Eller så var det bara en kombination med att det mesta i livet går i 190km/h just nu.
Jag hade ju en så fin plan några dagar före nyår, att jag skulle börja skriva igen. Det är ju så fantastisk mycket som händer nu. 2019 kommer att bli ett helt makalöst år. Jag bara måste ju dela med mig av allt!
Politiken, ombyggnationen hemma, bebisen. Och vägen tillbaka till min klassikerdröm. Nu har det gått 14 dagar på det nya året och jag har inte producerat en enda rad på denna blogg. Inte ett fniss, inte en eftertanke.
Så vad har jag ockuperat dessa 14 dagar med då tänker ni?

Jag hade en sån fin diskussion med min dotter över middagen idag. Det var bara hon och jag hemma och vi kom in på ämnet karriär, barn och barnuppfostran. Hon undrade om vi skulle fostra bebis likadant? Och vad för bebis vi vill ha? Så enkla frågor i teorin.
Jag berättade hur det var när hon var liten. Jag jobbade mycket redan då och var alltid i farten. Då var jag innebandytränare för två olika pojklag. Vi byggde även då om vårt hus *haha* och att jag inte är den där curlande mamman som talar om vad hon ska göra utan snarare visar spelplanen. Uppmuntrar till eget företagande, egna idéer och att hon ju idag har ganska fritt utrymme under vissa premisser.
-Du har ju jättelivlig fantasi och har aldrig något bekymmer med vad du ska göra!
Jag frågade henne om hon visste vad hon får och inte får göra när hon kommer hem från skolan och ja, hon var ju fullt medveten om att jag skulle bli vansinnigt arg om hon struntade i att gå ut med hunden! Men att jag också skulle bli otroligt glad om hon tömde diskmaskinen eller gjorde någon annan liten hushållssyssla.  Hon får ganska fritt utrymme inom spelplanen. Nuförtiden behöver jag väldigt, väldigt sällan be henne göra något. Hon vet redan.
Går det att göra likadant med nästa? Tja, det återstår att se.

Så vad har jag då gjort dessa 14 dagar? Förutom att vi avslutade vår Sälensemester, där jag också höll på att svimma i Gustavsliften. Det var faktiskt ganska otäckt. Sista dagen och jag åkte själv medan man och dotter packade bilen. Jag älskar verkligen skidor! Jag hade bråttom ner till Gustavsliften och skyndande på lite med stakandet på platten. Inga människor i liften så jag kasade bara rätt in och rätt ner i stolen. Efter bara några hundra meter inser jag att jag flåsar som tusan. Inser att jag har lite svårt att andas. Inser att jag faktiskt inte riktigt ser allt. Små svarta prickar börjar dyka upp i mitt synfält och jag funderar på hur sjutton jag ska lösa denhär situationen utan att skrämma slag på personen bredvid.  Inser att jag ju faktiskt är på väg att svimma 10m upp i luften. Eller är det högre? Känns skithögt i alla fall.
Jag sitter på kanten så jag försöker sträcka ut kroppen så mycket jag bara kan utan att luta mig bakåt för det funkade verkligen inte. Lyckas knäppa upp bältet i byxorna ett snäpp och tvingar ner luft långt ner i magen. (Det hjälper inte att det blåser galet mycket). Jag ser toppen på berget och taket på lilfthuset och tänker att jag behöver bara hålla mig klar dit upp. Ta mig ur liften och sen får jag ju åka ner igen. Fokuserar på liften. Låter de andra lyfta bommen och på något fantastiskt vis lyckas jag ta mig ur, kasar bara rätt fram och stannar när farten tar slut. Spänner av skidor, spänner upp pjäxorna och lutar mig över stavarna. Står där länge och bara andas. Ringer min man för att få lite moraliskt stöd, det han är bäst på, men det är dotter som svarar.

– Hej mamma, hur går det?
Vad svarar jag på det? -Åh det går fint. Men det blåser jättemycket här uppe!
Så vi pratar lite och det hjälper ju det också. Inte själva samtalet i sig kanske men att bara få stå still och andas lugnt ett tag. Så jag tänker att jag åker la ner då. Den sista tokan är ju inte född än!

Jag har hunnit med en internutbildning som ny förtroendevald inom centerpartiet. Jag har hunnit med tre introduktionstillfällen tillsammans med förvaltningschefen rörande kulturförvaltningen. Avlämningsträff med gamle ordförande i nämnden. Jag har hunnit deltaga på en workshop med alla presidier och bolagsordföranden i kommunen om en strategisk plan.  Jag har varit med på ett internt möte för budgetberedning. Mannen och jag har hunnit tömma hela vår vind på grejer, så att ombyggnationen faktiskt kan börja. Vi har hunnit med ett kort möte med vår kontrollansvarige och konstaterat att vi måste skaffa fram ytterligare några papper och ritningar. Jag har hunnit producera inbjudan till årsmöte för den lokala centeravdelningen jag är med i styrelsen för och bokat upp lokalen för densamma. Jag har hunnit bokföra ända fram till 20181231 i vår familjeföretag och så smått påbörjat ett generationsskifte i ägandet av bolaget. Jag har hunnit frisera till hunden så att han faktiskt ser något över huvud taget, nästan läst (lyssnat) klart på boken vi ska ha läst till fredagens bokklubb och laddat ner extremt många dokument (politiska) som jag borde ha hunnit läsa vid detta laget. och tvättat typ 18 maskiner tvätt samtidigt som min bebis försöker att omorganisera mina inre organ. 🙂
Jo, vi har ju hunnit fira bröllopsdag också! 3 år som herr och fru Ginstmark. Och så har jag fixat ny bilruta på bilen för vi fick ett stenskott på vägen hem från sälen som direkt blev sjyssta sprickor i rutan.
Så kanske är det inte så konstigt att jag har lite ont i ryggen…

Foto: Julia Brännmark
Foto:Julia Brännmark

2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

Anna debatterar: Tryggheten

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på vad som är skillnaden idag från tiden då jag växte upp på 80-90-talet?

Jag bor idag på nästan exakt samma ställe som jag bodde på när jag var barn. Mina föräldrar bor fortfarande i mitt föräldrahem. När jag var barn var jag förmodligen ganska mesig och helt vanlig liten tjej. Jag fick ingen moped, jag fick ingen EPA. Jag tjuvbadade aldrig på det kommunala badet även om jag förmodligen i sena tonåren lät det låta så,

om någon talade om det. En ville ju inte vara mesigare än någon annan!
Och varför är det så? Varför ska man som ungdom vara så himla häftig?

I min barndom diskuterade vi vikten av att cykla på rätt sida vägen. Ordning och reda, uppförande och jag minns killarna som var rasister på högstadiet. Jag tyckte de var lite otäcka. Det var de problemen vi hade. Jag vara aldrig otrygg.
Idag via våra sociala medier diskuteras ungdommars ordning och uppförande. Mopeder och EPA-traktorer, ljudvolym och attityder. Egentligen inget nytt. “Vi”, jag som snart fyller 40, har hunnit växa upp och inse att det är skönare hemma i soffan eller trädgården, än att hänga på en hård träbänk nånstans i en enslig by. Vi tänker att om vi talar om det så förstår de. Men det är väl något som en behöver inse själv, med tiden!

Så vad är det som gör att vi känner oss otrygga? Är det medias enorma kapacitet att berätta om skottlossning, överfall och rån? Jag blir lite ledsen över den mediala vinklingen på många inlägg i sociala medier. Som framhäver att ökningen av brott är i paritet med mängden invandrare. Visst finns det rötägg bland dem. Men de finns även redan här. När jag var 7 år upptäckte jag ett inbrott när jag kom hem från skolan. Källarfönstret stod bortplockat vid sidan av, lutat mot husgrunden. Jag minns än idag stöket inne i vårt hus. Han som bröt sig in hette Krister och var redan känd av polisen.

Som centerpartist vill jag mena att tryggheten finns hos oss alla. Det är vi, som samhälle som skapar den. Genom att gemensamt värna om varandra. Stötta, älska och förlåta!
Samtidigt som vi självklart måste ha en fungerande polis. Jag tycker inte att deras resurser har varit tillräckliga på sistone. Äran att vara polis måste bli större, liksom läraryrket!  Det är ju coola jobb som liksom är grunden i vårt samhälle. Det är dessa grupper som stöttar, vaggar oss vanliga människor i trygghet.   Men jag språkar ändå för ett större medborgerligt ansvar. Säg ifrån när ett barn beter sig illa. Våga säga nej! Våga säga till tuffingarna i gatuhörnet att de spelar för högt och för gud skull; ta ett personlig ansvar för dina egna handlingar.

För att citera vad vi i Centerpartiet i Halmstad skrivit i vårt valmanifest:
“Att få leva sitt liv efter eget huvud och önskan, att få älska den man vill, att inte hindras i sina livsval. Det är rättigheter som måste gälla alla men som fortfarande inte gäller för alla. Centerpartiet vill fortsätta och utveckla arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.
För Halmstad ska alltid vara en trygg kommun för alla.”

CenterAnna och Larry

Anna debatterar: Hatet

Jag måste säga något nu.
Tanken har funnits hela våren att denna blogg skulle komma igång i sin fulla kraft, men jag vill göra allt klart först. Länkarna som inte fungerar, sidor som är tomma. Men tiden har inte funnits. Samtidigt kan jag inte vara tyst!

De senaste dagarnas reaktioner på Sveriges match i fotboll, är inget nytt. Vi ser det där hatet så ofta, vi tänker bara inte på det. Ja, det börjar långt tidigare än de här vuxna människorna som nu spytt sin rasistiska galla över stackars Jimmy Durmaz. Det börjar i småbarnsåren. När vi som föräldrar inte agerar på barn som uppför sig illa, som inte tar striden för ett bättre språk, för de små slag som sker i kapprum, omklädningsrum.  När det blir vardagsmat att kalla sin klasskompis för fitta, hora eller lärarinnan för kärring! När det där lilla blir vardagen för våra skolbarn. När det blir legitimt att som tonåring gå på en ett idrottsarrangemang och skrika “hata, hata, motståndarlaget, må hända var de nu kan komma ifrån. När föräldrar kan stå vid sidan av och skrika sig hesa för att sin dotter/son inte fick spela var föräldern önskade. När vi svär över händelser kring middagsbordet. Det är här vi lär barnen att det är ok att hata. Det är ok att svära och gasta. Det är inte så konstigt att när dessa killar är 25, snorfulla beter sig som svin. Vi har själva skapat dem, trollen. För ingen har sagt ifrån. Ingen läxade upp grabben när han var liten. Han fick lov att springa omkring på skolavslutningen, utan att någon sa ett ord.

Vart tog finessen och stilen vägen? Kan vi få tillbaks ett samhälle där det är coolt att hålla upp dörren åt sin nästa? Kan vi få ett samhälle där det faktiskt  är coolt att inte tömma en hel stads öltankar? Kan vi få tillbaka ett samhälle där vi har respekt för varandra? Utan att behöva ta en arbetande kvinna på brösten? För det hänger ju ihop. Fyllan, vrålandet och det grisiga beteendet. Och ingen runt omkring säger ifrån.

Sportbladets reporter Antastas

Brasiliansk tv-reporter antastas