Larry mellan benen

Att vara med hund har verkligen sina fördelar. Vissa kvällar är jag inte ett dugg sugen på att ge mig ut , men så vet jag att min fyrbente lille pälsboll verkligen behöver komma ut och studsa lite och då blir det ju av.
Just nu tycker vi det är superkul att spela fotboll. det går jättebra i ungefär 4 minuter. Sen är det roligare att jaga pinnar och försöka gräva upp de nylagda plattorna på framsidan.

Jag har också kört igång med lite mer styrketräning hemma och det är ju hysteriskt roligt! Särskilt om du är hund! Den bästa övning är när jag ska göra crunches på golvet. Jag kan med 100% säkerhet meddela att jag har en hund som slänger sig upp på magen mellan benen inom 30 sekunder. Det är också hysteriskt kul när jag står i plankan att krypa under mig. Det är ju också så att vår älskade lille Larry, lever nog i en skön värld där han bara är en 30cm lång, fortfarande. Han har inte insett att han är STOR hund. Att han faktiskt inte får plats under mg när jag står i planka. Att han inte kan krypa upp i famnen över huvud taget längre.

Det är också helt underbart roligt när jag svingar en kettlebell, att jaga den! Och det bästa är ju såklart min doft. Svetten är ju helt underbar om du är hund. Inget får mig att känna mig så galet sunkig som att ha vår lille Larry nosande i snippan och mellan skinkorna när jag försöker koncentrera mig på att utföra en styrkeövning på ett korrekt sätt.

Kanske inte riktigt i samma form som en Tour-de-France-cyklist

Att beskriva cykling på grusvägar för någon som inte cyklar kan vara ganska svårt. Det finns ju såklart partier som inte så så himla trevliga att cykla. Som uppförsbackar. Jag ogillar ganska starkt just uppförsbackar. Det kan ju hänga ihop med att fysiken ännu inte är så himla jättebra, och det kan hänga ihop med att jag är lite lat. I grunden. Det kan också ha att göra med att eftersom konditionen inte är som en Tour-de-France-cyklist går det ganska lusigt uppför, svetten rinner ganska rejält ner i ögonen och det är också i detta stadiet som alla skogens små flygande fän får upp vittring. Jag blir deras partytält för de minuter det tar att ta sig uppför den för tillfället valda backen. Eftersom humöret gärna kan skifta till en mer frågande inställning; vad tusen håller jag på med dethär för, är inte skogens flygande fän till någon större hjälp. Bättre hade varit om min hembys alla invånare stått vid vägkanten och hejat på, men den chansen är ju tyvärr obefintlig, och också en av anledningarna till att jag väljer just skogen är ju för att jag kanske lite gillar att just vara ensam med flygfäna för att min kondition inte är som en Tour-de-France-cyklist.
Ni kan nu således ana min inställning till uppförsbackar. Jag kan dock erkänna att under de senaste åren då min kondition definitivt har förbättras är det lite granna roligare att köra uppför. Det är inte lika många backar som jag behöver stanna för att gå i. Det har faktiskt inte hänt på träning i år en enda gång! Dock sympatigick jag lite i någon backe under vasan. Men så har jag också hört att man måste vara snäll när man är stor! 😀

Men känslan som infinner sig när jag väl passerat krönet och är på väg ner är i samma utsträckning dock motsatsen till olustkänslorna uppför, klingande, jublande glädje utför! Det finns ett parti mellan Äskered och Ridhuset i Slöinge som är helt underbart. Stor bred grusväg med tät skog vid sidan om, svagt nedför i flera kilometer. Eller ialla fall 2km kanske. Men den här sträckan är värd alla uppförsbackar för att komma just dit. På höga växlar kan jag låta benen gå utan att behöva trycka och ändå hålla hög fart hela vägen. När jag skymtar fälten och swishar ut ur skogen och möts av solens strålande solar märker jag själv hur mina smilband är långt bak vid öronen. Det är en sådan glädje och det är så vackert. Det är obeskrivligt!
Nästa dag gör jag om det igen. Upp för alla motbjudande backar för att köra igenom samma euforiska sträcka, en gång till.

Intervaller och spräckta blodkärl

Har ni hört talas om Almenäsintervaller?
I sommar har jag lyssnat på Träningspodden. Med Lovisa Sandström och Jessica Almenäs.  Från start, från allra första avsnittet och nu har jag väl kommit till runt 60. Jag är fortfarande ca 40 veckor efter så just nu har jag precis lyssnat på deras jul och nyårspoddar och följt snökaoset i Stockholm, men träningsinslagen är oerhört trevliga och inspirerande. Jag har väl egentligen inte haft särskilt många frågor gällande träning men deras kunskap är stor och jag får många aha-upplevelser. Därav också insikten av vikten med intervaller, för konditionsträning och för hastighet. De nämns i nästan varje avsnitt. Nästan.

Så de här Almens intervallerna. 10 stycken 1-minuters sprintar i full fart följt av 1-minuters jogg. Jag har väl tänkt tanken ett tag att jag måste ta tag i intervallträningen men har inte kommit mig för det ännu. Jag behövde nog lite uppstartssträcka. Tills häromdagen. Men jag konstaterade att jag inte är redo för Almenäsintervallerna ännu. 1 minut är jäkla lång tid om jag ska löpa på i full fart. Dessutom 10 gånger. Så jag tänkte att jag gör backintervaller istället. Jag har ju mina backar i Prästagårdsskogen som jag brottas med och ja, full fart upp för första backen ett par gånger vore toppen.
Jag tänkte först under uppvärmningjoggen bort till backen att jag skulle ta 10. Men när jag väl stod i backens fot insåg jag att jag aldrig skulle orka 10 och sänkte därför ribban till 5. 5 st i full karriär uppför. Och de grejade jag. Det lustiga sker dock när jag kommer hem. Under mitt högra öga har en ca 1 cm stor runt mörkblå bubbla. Blod. Jag har inte känt något. Så jag tänker att jag låter det vara, får se vad som händer över natten.

Jag kan väl lugnt konstatera att främlingar nog skulle kunna missta det hela för hustrumisshandel. Som jag såg ut!! Inte snyggt alls. Det måste helt enkelt ha varit ett blodkärl som spruckit! Jaja, sånt som händer när en tränar hårt. Det försvinner snart igen.

Cykelvasan 2017

Sommaren 2017 är den tid i mitt liv när jag når min bästa form i livet.  Jag måste krasst erkänna att jag aldrig haft bättre kondition än nu. Även om min kondition fortfarande inte är så himla jättebra, så har jag aldrig varit starkare.
Cykelvasan kom fort i år. Jag hann inte med så himla många cykelpass som jag hade tänkt och var därför kanske lite nervös inför starten. Men å andra sidna kände jag viss trygghet. Jag kände til lbanan. Jag hade gjort det en gång tidigare, trots att förra årets lopp var en emotionell berg-och-dal-bana.

I år var vi en enorm skara. Förutom jag och min bror skulle även min svägerska och deras ena grabb köra. samtidigt hade vi tre extra vuxna och tre barn i hejjarklacken.

Morgonen var kylig, men vi hade en sen start så vi kunde vakna lugnt. Jag åt frukost när de andra ännu sov. Tog en kort morgonpromenad för att få igång kroppen. Byte om till racekläder och velade flera gånger på vad jag skulle ha på mig. Det var 11 grader i luften. Hur varm skulle jag bli?

Vi var i god tid till startfållan och jag försökte kör alite enkel uppvärmnin gbredvid cykeln. Hoppade, lite jumpng jacks, vevade lite med armarna för att få igång axlarna. Det kändes bra. Jag var lite kissnödig.

Starten gick och vi drog iväg i uppförsbackarna med siktet mot smågan. Jag fipplar lit emed min vänstra sko, jag får inte i klossen i pedalen. Tar några snabba tag för att få upp lite fart och testar igen. Det går inte. Så jag cyklar på, med en lös fot på en icke avsedd pedal för att inte sitta fast tämligen oskönt måste jag erkänna. Men vem vill stanna där mitt i uppförsbacken?
När vi väl når smågan känner jag mig hur pigg som helst, men jag stör mig på att jag inte får i min sko så jag vänder på foten, tänker att det måste sitta något i klossen. Då ser jag det. Jag har tappat en kruv så att hela klossen sitter snett. Jag skuttar bort till cykelservice i depån och undrar glatt om de har extra skruvar då jag har en skruv lös! De skrattar till lite och jag inser vad jag just sa och vänder upp dojan. Vilka killar, på under några sekunder har jag en ny skruv och vips, klickar jag i!
Vi rullar vidare och partiet mellan Smågan och mångsbodarna är något av en favorit. Riktigt härliga svaga utförslöpor och farten är hög. Sedan vänder det. i mitten av banan upp mot Eversberg är det sådär nästan uppför. Den typen av cyklilng som jag bara avskyr. jag blir trött i huvudet. Några km före Evertsberg får jag nån slags håll/kramp i vänster sida av magen. Stundtals är det så ill aatt jag tänker att jag får nog bryta i Evertsberg, för dethär går inte. Men det släpper och när vi når Evertsberg känner jag mig återigen pigg, fräsch och det är ju bara sååå kul! Hejarklacken som står vid varje depå är underbara och vi pratar med dem hur det känns. Brorsan är ARG! och ja.. vi får väl se hur det här ska sluta.

Nästa två sträckor är ju lite knepiga. Mycket backar och mycket folk. Att vara fyra stycken som ska hålla ihop, men 4 helt olika körstilar är ganska svårt. Jag är definitivt snabbast utför och drar ifrån i alla nedförsbackar. Medans min brorson definitiv är snabbast uppför. Helt galet snabbt uppför, så jag undrar om inte han också hade en elmotor. Vi andra är helt övertygad om detta. Det blir därför en hel del väntan, på varandra. När vi når Hökberg försöker jag peppa min brorsa att snart är det över. Snart är det nedför.
Sista 9 km in i mål är bara helt underbara. Snagt nedför, de sura folken har för länge sedan susat förbi och kvar är vi som skrattar, tjoar och ömsom beklagar oss över vem som placerat backarna här ute och underlaget är helt underbart att vykla på. Min kropp känns fortfarande pigg och jag slänger ett öga på min klocka på armen. Jodå nån stans mellan 5-6 timmar som var min tanke med loppet.
När vi väl når upploppet i mora är det så jäkla gött, jag kan dra på och spurta in i målet i år! (Tyvärr var både min man och dotter för upptagna med sina mobiltelefoner att de båda missade min målgång, vad säger man om den hejarklacken!)

Bild från www.happyride.se

Den officiella tiden blev 6.57. VA?? vava? Min klocka på armen står på 5.22. Vad i helvete? Det är då polletten ramlar ner. Autopaus. Vi har fikat bort 1h och 40 min längs vägen.

Jag är nog lite chockad. De där 5.22 känns mycket med rimligare än nästa 7. jag skäms nästan. Fikat i 1.40h. Galet. Men visst var det underhållande att ha så fin familj som hejade i varje depå, det var otroligt gött. Men nja, nästa år får det allt bli andra bullar – eller just det, inga bullar alls.

Boston och new Hampshire

Det var ju en liten tuff period där i mitten av maj och början av juni. Men vi försvann ju till USA i 10 dagar, mycket välbehövligt för detta paret.
jag har inte berättat så mycket om den där resan, men nu tänker jag göra det. Eller nja, jag tänkte att jag skulle bjuda på lite sköna bilder. Det blev 10 dagar av det ljuva livet. inte en meter löpning inte en tyngd lyft, men med otroligt många fina kläder med hem i bagaget och laddat sinne inför en härlig träningssommar.