Full fart nedför backen

Sådär ja! Då var det gjort. Premiärturen på mina sprillans nya rullskidor.
Jag hade väntat mig… jag, vad hade jag väntat mig egentligen?
Jag tänkte att det skulle vara jättevingligt, jag tänkte att jag skulle trilla flera gånger och jag tänkte att jag nog inte skulle klara av att åka på många, många försök.

Min älskade man hade jätteroligt! Min bästa coach som finns, stod och gapflabbade. Men det gjorde inget, jag skrattade gott jag också. För det var som att släppa ut Bambi på hal is. Vingligt, osäkert och väldigt stappligt. Jag fattade inte överhuvudtaget hur man kan svänga i fart!? HUR GÖR MAN?
Men efter ett par vändor nere på gatan så fick jag ändå upp lite hyfsad fart. Jovisst, kanske inget vasaloppstempo men i alla fall lite mer än gångfart, mannen fick jogga lite bredvid och jag klarade av att flytta fötterna lite för att inte tillslut hamna i split.

Premiären är avklarad. Jag har en lång, lång väg framför mig men jag har gott om tid på mig för att lära mig, lära mig staka och få upp konditionen för att orka, tillslut, skidra de långa milen från Sälen till Mora.
Hej Vasaloppet, nu har min resa börjat.

Första turen

Anna på glid liksom Stephan

För några år sedan såg jag en serie på SVT.  “En svensk klassiker”. Tyvärr ligger den inte på SVTs sida, play. Men den finns på youtube. Då fick jag en tanke, att även jag ska genomföra en svensk klassiker. En svensk klassiker är att genomföra inom loppet av ett år; Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen samt Lidingöloppet. Jag köpte mig en landsvägscykel och började trampa. Jag har väl kanske inte direkt varit helt öppen med att det är det som är mitt mål, det slutgiltiga liksom.
Det absolut största hindret är ju det faktum att jag aldrig har åkt längdskidor.  Jag har inte ens stått på ett par längdskidor. En del av klassikern är att åka Vasaloppet. Det är 9 mil på skidor, som jag alltså aldrig åkt samt ett annat problem är ju att vi ganska sällan ha snö. Det är lite av ett problem.
Samtidigt som jag genomgått den största livsförändrande operationen i mitt liv förra året, en gastric bypass, har jag alltså bestämt mig för att komma i form och för tillfället handlar allt, eller nästan allt, jag gör om att skapa grundkondition. Att orka. Men kanske framförallt att tappa vikt. Som i sin tur såklart gör att jag kommer att orka bättre. Hittills lite drygt 40 kilo.
De senaste 2-3 åren har jag dragits med hälsporre, ömma knän och en höft som vid minsta lilla jogging gjort ont. Att då springa 3 mil på Lidingö känns därför tämligen avlägset. För ett år sedan var jag även så nära diabetes typ 2 som man kan komma, med skyhögt sockervärde. Jag var med andra ord i ganska dåligt skick.
Idag är jag struken från risklistan för diabetes typ 2. Jag kommer inte att bi kallad igen. Jag har inte längre ont i knäna. Jag har liten känning av hälsporren i höger häl vid de tillfällen jag är ute och springer eller går långt, men det blir bättre för varje dag som går och även höften håller för ett par joggingrundor. För det är det jag gör. Jag joggar. Livrädd för att gå sönder, men enveten som tusan och det första målet är att springa 5km utan att stanna, utan att gå.

Under de senaste veckorna har jag läst om skidåkning, om rullskidor och något av det roligaste jag sett är “Stephan på glid” Tv-profilen som aldrig åkt skidor, som tar sig an skidträning och sedan vasaloppet. Jag skrattar högt när han trillar och stapplande tar sina första rullturer på rullskidorna och jag inser att det är precis sådär rolig jag kommer att se ut. Men jag kommer att bjuda på det för alla grannar. Mina första par rullskidor kommer snart att införskaffas.
Första riktiga satsningen mot klassikern.
Nästa år kommer vi cykla hallandsloppet igen, vi kommer att köra Cykelvasan igen. Jag tänker också något eller några löparlopp. Hur långt, hur många eller var vet jag inte än. Jag ska fundera lite på det. 2018 kommer var hård satsning på de fyra grenarna, längre pass, längre lopp för att slutligen köra 2019. 2½ år till Vasaloppet.
Wish me luck!

Hallandsloppet 2016