Den tuffa julen

När jag kom hem från Kristianstad, dagen efter operationen mådde jag ganska bra. Morgonen hade varit lite sisådär. Jag hade svårt att få i mig frukosten. Jag mådde ganska illa och varje tesked var en liten kamp. Men när jag väl kom hem slappnar jag av lite grann  och jag kunde sakta men säkert börja dricka lite. På kvällen kom en av mina goa körkompisar och lämnade en blomma och en målarbok och jag blev så rörd att jag börja gråta! Vilken omtanke och värme! Åh underbara människa. Jag tror hon tog hem en miljard pluspoäng den kvällen!
Jag minns så väl att jag gjorde en hemlagad tomatsoppa  några dagar efter operationen och mixade ner fräst köttfärs för proteinets skull. Det var så gott. Dagen efter skulle jag värma lite till lunch. Jag tog en tesked men den vände sig i magen och jag fick rusa ut på toaletten. Här började ett par veckors enormt tuff period. Jag mådde illa. V a r e n d a vaken minut. Allt smakade illa. Allt jag ens försökte med, gav mig kväljningar och jag klöktes. Drack jag vatten för fort vände det sig i magen. Men jag försökte hålla modet uppe och spatserade ner till skolan och mötte min dotter varje dag. Många jag mötte frågade hur det var och på rutan svarar jag “jodå, det går väl bra – jag mår lite illa, men det går väl över”. Kanske inte riktigt sanningsenligt men ändå inom ramen för vad som är accepterat.
Jag fick tillslut veta att jag hade svamp på tungan. Torsk hette det på min dotter när hon var spädbarn! Med lite gurglande i ramlösa ett par hundra gånger om dagen och tungskrapa så försvann illamåendet. Jag kunde få i mig lite välling! Det var himmelskt. När jag tog de första tuggorna av potatismos trodde jag nästan att jag skulle börja gråta. Varm mat! Riktig mat. Äta långsamt, långsamt. Åt jag för fort kom det upp. Julafton firade jag i år med en bit laxpaté och lite romsås. Den kvällen blev också den värsta hittills. Jag kräktes så många gånger. Jag hade så himla ont i magen. Min underbare man ringde till sjuksköterskan och pratade med dem åt mig. Mer tabletter. Någon gång på småtimmarna somnade jag och sedan dess har det varit som om ingenting hade hänt.
Mitt i allt är vi i full färd med att planera bröllop. En bröllopsmiddag som för min del skulle bestå av mos och puré. Vad gör man för mat då? Vi valde tillslut potatisgratäng och kyckling. Två rätter som går hyfsat bra att mosa på tallriken, men som ändå blir gott för gästerna. Det var tufft att vara på resande fot i nästan en vecka. Få restauranger längs vägen serverar puréad mat! Jag glömde stundtals att äta. Jag glömde framför allt att dricka, även om jag fick i mig en hel del vatten under bröllopsmiddagen så på bröllopsnatten 03.30 när vi åkte hem var mina fingrar skrynkliga av vätskebrist. Jag har sedan dess kämpat med att få i mig vatten och håller ett vakande öga på mina fingrar. Jag är konstant trött och ganska hängig. Jag märker också stundtals hur humöret är påverkat. Jag blir lätt nedstämd. Jag tycker att mycket är betydligt mer påfrestande än för några månader sedan. Min kropp är försatt i svält. Helt frivilligt. Mina nerver påverkas. Min kropp sliter. Men jag mår bra nu. Jag har gått ner 20 kilo totalt. Både innan under och efter operationen. Jag räknar från min tyngsta vikt nån gång i Somras/höstas. Det är liksom det som är intressant för mig.
Idag tog jag min första cykeltur igen. På väg tillbaks. Vägen är lång!
cykel i regn

Ballerina, golfproffs och tjockis

Jag har bloggat i ungefär 4½ år. Det har till största delen handlat om mig personligen, mina val och kanske mest om att vara tjock och försöka gå ned i vikt. Träningspass som inte blivit vad jag tänkt och om hur dråpligt det kan vara att vara just överviktig och att gå ned i vikt. Det har också handlat en del om mina icke så långvarig relationer med olika pojkar, en och annan kort dejt och och en del hjärtesorg. Allt sådant som hör livet till.
Jag har alltid varit överviktig. Jag kan inte säga när det direkt började men om jag tittar på foton på mig som barn, så var jag stor redan då. Samtidigt som jag alltid har varit aktiv idrottare. När jag var 7 år började jag dansa balett. Jag var garanterat den minst graciösa ballerinan i min klass! Jag var garanterat den minst viga och den absolut tyngsta. Jag fick ofta dansa pojkrollerna och jag lärde mig aldrig gå ner i spagat. Jag gjorde några tappra försök med fotboll i den åldern men det var första när jag började i gymnasiet som fotbollen kom in i mitt liv. Mest för att jag egentligen spelade innebandy, vilket jag tyckte var fantastiskt roligt och hela innebandylaget spelade fotboll på sommaren. Det var ju så man gjorde “förr”. Min fotbollskarriär tog dock ett abrupt slut när jag på en regnig träning gjorde en glidtackling där foten fastnade i gräset och jag fortsatte en bit fram. Brott i skenben, ankel och gips! Ett gips som satt kvar på en tjejresa till Kreta i två veckor sommaren 1997. Men den historien får jag nog berätta en annan gång.
När jag var 18 år hade min golfkarriär tagit fart och jag spelade på “västkust-touren”. Tyvärr gick det inte jättebra då de andra ungdommarna  hade spelat längre än mig och var duktigt mycket bättre. Men det var roligt. Jag minns fortfarande när jag och min bror spelade in på Haverdal, dag före tävling och jag gjorde 42 poäng! Jag har aldrig någonsin före eller efter den där dagen spelat så bra. Eller när jag gjorde hole-in-one på Vinbergs golfbana hål 10. Jag hann dock med två träningsläger med Bäckavattnet. En till Italien och en till Slovenien.
Innebandyn är nog den sport som ändå följt mig längst. Olika damlag och på senare år lite plojspel. På senare åt är det simning, cykling och långa promenader som stått på schemat och under sista året har styrketräningen klivit in i mitt liv.  Jag har alltid varit aktiv. Så i höstas tog jag ett drastiskt beslut. Bokade tid med en läkare och satt ner väldigt länge och pratade om allt detta, om kostvanor, levnadsvanor och jag konstaterade att fan – jag vill att min kropp ska hjälpa mig, inte stjälpa mig. Jag vill förbli frisk. jag vill inte drabbas av diabetes eller andra sjukdomar för att jag väger för mycket. Jag vill förbli frisk, sund och stark! Och jag vill köra cykelvasan!
Jag bad om en gastrig-bypass. En magoperation. Läkaren skulle skicka in min remiss så jag gick hem och väntade. 23 november blev jag kallad till Lund. Jag tänkte att nu blir det korsförhör. Jag kan ändå tycka att det gick enkelt. Kanske för att jag bockade av alla kriterier i ett nafs och för min egen motivation. Jag funderar på hur en sådan remiss ser ut? Läkaren jag talade med i lund var helt säker på sin sak. Jag fick två veckor på mig till operation och ett krav på minst -6kg.
Helt plötsligt vändes min värld upp-och-ned.

Diet. Max 800 kcal om dagen. Jag var konstant hungrig i 2 veckor. Jag blev oerhört trött, jag blev oerhört deprimerad. Jag tyckte det var helt otroligt jobbigt. Jag ville prestera på jobbet, bli klar med mina uppgifter men även jag fick ju inse att det inte skulle gå att göra en månads jobb på en vecka. Jag tyckte det var olidligt påfrestande, alla var emot mig tyckte jag. Och pressen att gå ned i vikt. Jag har ofta satt press på mig själv, men nu var det ett vinna eller försvinna. Jag visste att om jag inte lyckades så blir det inget (jo, det hade det blivit men många veckor senare. Men det gick tyvärr inte in i mitt huvud just denna period). Jag grät i bilen på väg till jobbet. Jag tvingade mig ut på kvällarna på promenader fastän jag hade velat gå och sova och tårarna rann medans jag gick. Det blev långa dagar och jag måste erkänna att jag var brutalt trött. Var det någon som frågade hur det var kunde jag inte riktigt svara för jag kände att jag bryter ihop här, mitt framför dem. Men jag är också helt galet envis. På operationsdagen den 8 december vägde jag in på -6,4 kg. Jag drog ett så djupt andetag av lättnad, en lättnad jag aldrig känt tidigare. Jag tänkte att inget kan bli jobbigare…..

Nyopererad Kristianstad
Nyopererad Kristianstad

Nyopererad i Kristianstad den 8 december 2016. Och gräsligt illamående.

Nygift, opererad och nystart på alla sätt!

Jag har gift mig! Med en riktig datornörd. En såndär som kan allting och som förespråkar den virtuella världens förträfflighet. Jag hade en blogg innan vi blev sambos. Men enligt mannen så var det ju så mycket bättre att byta och dessutom spara den i “molnet”. Visst sa jag, du har carte Blanche. Gör vad du vill bara jag kan skriva.
I höstas hände väldigt mycket saker och jag hade ingen tid att skriva, tills jag en dag upptäckte att jag inte kunde logga in?! Det visade sig efter ytterligare ett par veckor att den visst var borta för att någon hade glömt någon detalj. Den någon var inte jag!
Detta betydde att alla inlägg var spårlöst försvunna. Ungefär 400 skrivna texter! Borta på grund av att den tjänst vi hade, hade vi visst inte mer. Jag blev tämligen sur. Som en noshörning med nageltrång ungefär.
Jag har under vintern även hunnit operera mig. Det var ju det jag hade tänkt skriva lite om. Men luften gick ur. Nu har skalet till min forna fina blogg kommit upp igen. Sakta men säkert ska jag nu påbörja arbetet med att leta upp alla gamla inlägg och lägga upp dem igen.
Fastän jag var sur så sa jag ja. I januari i Norrbotten. Jag kommer att återkomma till allt som hänt, under några veckor framöver skulle jag tro. I samband med att allt fler av de gamla roliga inläggen hittas och får ny plats i etern.

Här är en bild där brudbuketten (som jag gjorde själv!) fortfarande är fin. Blommorna gillade inte att vara ut i -20 grader!  *haha*

Töre vigsel
Töre vigsel