När jag sätter mig på hotellets sängkant i bara trosorna tittar jag ut över det mörknande torget. Mannen som står vid sin cykel står kvar där tre våningar ned, han stod där även när jag kom in efter middagen. Vad konstigt, han måste vänta på någon. Det ser ut som om han tittar på mig. Plötsligt är min kaxiga tanke jag hade alldeles nyss om att det inte gör något om någon ser mig, bara för att jag vill se ut, som bortblåst. En kall kår drar längs kroppen, pulsen ökar och jag släcker snabbt lampan och kryper ner under täcket. Tänk om det är en blottare? Rörde figuren inte på sig? Det såg verkligen ut som om det var en jättelång kappa. Han kanske står där och spanar efter hotellgäster ofta?
Jag vågar inte titta ut över torget på en stund. Jag tänker att jag kanske lite snabbt skulle tassa upp och dra för gardinen hela vägen. Sedan vänjer sig ögonen vid mörkret och jag tittar ner. Han står kvar. Tittar förvisso inte alls uppåt, för det är då jag ser det. Det är inte alls någon man, det är en stolpe!
I morgon börjar jag mitt nya jobb. Tjohoo för en lång och helt fantastisk sommar!
Det är också nu ikväll som jag faktiskt börjar känna lite nervositet. Eller om det är lite prestationsångest. Jag vill ju alltid prestera, tänk om.. Nä det kommer gå bra!
Något som få ännu vet är att jag sa upp mig i våras. Utan att ha något nytt jobb på gång. Jag blev så arg så jag tog ett steg rakt ut i intet. Chansade och drog en enorm vinstlott!
Det var ett beslut som jag hade grunnat på ett ganska bra tag, några månader i alla fall. Företaget där jag arbetade blev sålt till nya ägare vars affärsidé inte var något jag kände att jag kunde stå för. Den seriositet och kvalitetsnivå som vi hade, med provtagningar, mätningar och gediget grundarbete var inte längre så viktig. Det var i alla fall den uppfattningen vi fick. Allt det som jag arbetade hårt för, försökte några ändra till katalogförsäljning med hjälp av djungelkalsonger, sexism och allmänt trams. Jag kände att jag blev placerad i en låda som var omöjlig att ta mig ur. Kategoriserad utan tillfrågan, sidosatt, avsatt. Jag velade länge då jag verkligen älskade alla samtal och konversationer jag hade med kunder. Det där är min grej och jag gjorde ett fenomenalt bra jobb! Jag tyckte oerhört bra om mina kollegor och vi hade alltid väldigt roligt och en god stämning på kontoret. Tills något hände.
Små ord längs vägen som satte sina spår. Om arbetsinsatser, brandsläckning och viss mån av diskriminering som tillslut fick ett stor “nu är det nog” när min sedan länge planerade semester drogs in. Att ens föreslå en delad semester när det är lag på 4 veckors sammanhållande gjorde mig så trött att jag bara sa upp mig. Jag blev arg.
Nu går jag vidare till en jätteorganisation. Tar ett kliv till i karriären (teknisk säljare), mer förmåner, mer i lön. Större utmaning. Dessutom en enda kollega och en chef som är helt övertygade om att jag kommer att göra ett bra jobb. Och det är jag också!
Önska mig lycka till i morgon! Nu kör vi!
Hej Lindab!
Jag tänkte att det skulle gå bra. Jag tänkte att min tid skulle vara någonstans mellan 5-6 timmar. Jag skulle givetvis vara trött men det skulle gå rätt smärtfritt. Så var mina tankar denna förmiddag den 13 augusti i Berga By strax utanför Sälen, i startfållan för att genomföra min första cykelvasa.
Upplevelsen blev nog lite annorlunda. Förutom att det var jobbigt, rent fysiskt. Sjukt många backar. Det var nog mer kuperat än jag hade tänkt. Det är farligt att läsa för mycket om ett lopp också inser jag såhär i efterhand. Vad andra mer vältränade cyklister menar med flackt är kanske inte direkt vad jag menar med flackt. 94km av grusvägar och rejält ojämna bitar sätter sina spår i armar och skuldror. Det skakar bra i armarna och det gäller att hålla i sig ordentligt vissa stunder. Jag måste även erkänna att jag blir lite påverkad av skyltarna med “olycksdrabbad sträcka” och medtävlandes kommentarer om att det skett en del ordentliga crashar i de där backarna, sätter sina spår i huvudet. Tyvärr kom det regn framåt de sista milen och jag var inte beredd på det. Inte mentalt och inte klädmässigt. Jag blev kall och genomvåt. Jag fick ont i mina knän. Jag har haft lite känningar sista halvåret. Utsidan av vänster knä börjar göra ont efter ett par timmar med lite högre belastningen än normalt. Banan blev lerig och kletig och vissa partier valde jag att gå istället för att cykla. jag ville ju trots allt komma fram helskinnad. Det började skava i händerna, stundtals i nedförskörningarna blev det så kallt, eftersom jag var helt genomblöt, att jag hackade tänder.
(på väg mot kontrollen i Oxberg)
Jag grinade och skrattade om vartannat. Sa till mig själv att “skärp till dig, Anna, så illa är det la inte?!” jag tog tillfällena att prata med de andra som kämpade kring mig. Några skrattade och tyckte vi var helt tokiga som faktiskt betalade för denna självplåga. Andra bara ruskade på huvudet och undrade om det aldrig skulle ta slut. Jag vet att jag tänkte när jag stod i Hökberg, näst sista kontrollen innan mål att om jag är i mål 17.30 är det ju bra. Jag hade faktiskt ingen aning om vad klockan var just då. Jag drack min buljong och när jag tittade upp satt en stor klicka på väggen. 17.55. VA?? 6½ timme och jag hade typ 12km kvar. Jag var trött då. Mest mentalt. Mitt knä gjorde så ont! Jag trampade i princip bara med höger ben (vilket känns idag). Det var så blött och kletigt att efter sista kontrollen i Eldris, var det förvisso enklare cykling men min kedja och växlar hade tagit stryk. Det skrapade och gick trögt i växlingarna i kombination med att jag faktiskt var trött i tummarna och inte orkade trycka tillräckligt hårt för att få upp klingan på de större hjulen. När jag skulle växla ner från stor klinga till mellan, fastnade kedjan. Tvärstopp i flera uppförsbackar. Det är på något vis än mer frustrerande att springa upp och pilla med en sandig kedja vid varje backe än att bara få cykla på, om än på trötta ben.
Att svänga upp runt den där kurvan vid Kyrkan i Mora, efter Aucklandbacken, som jag sett så många gånger på TV under alla åren av Vasaloppet var en häftig känsla. Att få trampa mig fram längs det långa upploppet till fritt främmande människors jubel och rop om “bra kämpat” är ändå en obeskrivlig känsla och jag hade fullt jobb med att hålla tårarna tillbaka. Jag fick min medalj och där stod min man. När jag fick mig en kram kom alla känslor på samma gång. Jag vet inte hur länge jag stod där och grät i hans famn. Tårar av trötthet och stolthet på samma gång. Jag hade ju ändå haft den här dagen att träna mot ganska länge.
Om någon hade velat köpa min cykel där och då hade jag nog sålt den. Jag ville inte cykla en meter till. Men såhär ett dygn senare tänker jag nog lite annorlunda. Jag är inte nöjd med min tid. Jag tog 7 timmar och 8 minuter på mig. Inklusive en kisspaus! Helt fantastiskt egentligen att bara orka cykla på ojämnt underlag i 7 timmar. Men nej, jag är inte nöjd med den tiden. Jag vill göra om, ge mig själv en revansch. Jag behöver träna benstyrka och kondition, men framför allt armstyrka, mage och rygg för att orka hålla kroppen och teknik. Jag behöver ge mig ut mer i skogen och lära mig köra fort även när underlaget är skumpigt.
Så nästa år ska jag göra om det och kapa tid. Hur mycket ska jag fundera på ett tag.
Vi är ganska sällan ifrån varandra jag och min man. Jag kan knappt minnas senast. Denna vecka har vi dock inte setts på några dagar då jag spenderat 5 dagar på Stockholmsmässan och Stockholm Furniture Fair. Det är helt fantastiskt roligt! För att inte tala om alla vackra och helt fantastiska montrar, alla glada människor jag får tala med under veckan och alla idéer som föds blir jag så enormt taggad att förändra. Fast det är just det, vad är det jag vill förändra? Äh det gör detsamma. Att jobba i monter är verkligen så enormt roligt! Och tröttsamt. Jag måste erkänna att jag var lite orolig och lite spänd inför veckan. Vad klarar min kropp i dagsläget? Jag vet liksom inte riktigt vad jag har den. Kommer jag kunna äta alla mina mål? Kommer jag kunna få i mig all vatten? Finns det några små portioner att äta? Hur kommer fötterna att må, jag är inte van att stå upp hela dagarna längre heller! Men det har gått över förväntan. Visst har fötterna värkt om kvällarna och den där vansinniga tröttheten har lamslagit mig redan vid 20.30 om kvällarna. Dessvärre helt fruktansvärd hotellsäng så jag har nog mer ont i kroppen av den än faktumet att jag stått upp en hel vecka.
Men det jag skulle komma till är känslan när jag kommer hem. När jag parkerar bilen utanför och de två här hemma rusar ut. Väntar på mig på trappan och jag får den ena kramen efter den andra. Känslan av att vara så enormt efterlängtad, saknad och älskad. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt de känslorna så tydligt och så starkt. Att sedan få en nybakad tårta, blommor och en hel hög med teckningar. Ett nystädat hus, renbäddad säng! Jag älskar min familj. Jag tror jag behöver åka bort och jobba lite oftare!
Jag har bloggat i ungefär 4½ år. Det har till största delen handlat om mig personligen, mina val och kanske mest om att vara tjock och försöka gå ned i vikt. Träningspass som inte blivit vad jag tänkt och om hur dråpligt det kan vara att vara just överviktig och att gå ned i vikt. Det har också handlat en del om mina icke så långvarig relationer med olika pojkar, en och annan kort dejt och och en del hjärtesorg. Allt sådant som hör livet till.
Jag har alltid varit överviktig. Jag kan inte säga när det direkt började men om jag tittar på foton på mig som barn, så var jag stor redan då. Samtidigt som jag alltid har varit aktiv idrottare. När jag var 7 år började jag dansa balett. Jag var garanterat den minst graciösa ballerinan i min klass! Jag var garanterat den minst viga och den absolut tyngsta. Jag fick ofta dansa pojkrollerna och jag lärde mig aldrig gå ner i spagat. Jag gjorde några tappra försök med fotboll i den åldern men det var första när jag började i gymnasiet som fotbollen kom in i mitt liv. Mest för att jag egentligen spelade innebandy, vilket jag tyckte var fantastiskt roligt och hela innebandylaget spelade fotboll på sommaren. Det var ju så man gjorde “förr”. Min fotbollskarriär tog dock ett abrupt slut när jag på en regnig träning gjorde en glidtackling där foten fastnade i gräset och jag fortsatte en bit fram. Brott i skenben, ankel och gips! Ett gips som satt kvar på en tjejresa till Kreta i två veckor sommaren 1997. Men den historien får jag nog berätta en annan gång.
När jag var 18 år hade min golfkarriär tagit fart och jag spelade på “västkust-touren”. Tyvärr gick det inte jättebra då de andra ungdommarna hade spelat längre än mig och var duktigt mycket bättre. Men det var roligt. Jag minns fortfarande när jag och min bror spelade in på Haverdal, dag före tävling och jag gjorde 42 poäng! Jag har aldrig någonsin före eller efter den där dagen spelat så bra. Eller när jag gjorde hole-in-one på Vinbergs golfbana hål 10. Jag hann dock med två träningsläger med Bäckavattnet. En till Italien och en till Slovenien.
Innebandyn är nog den sport som ändå följt mig längst. Olika damlag och på senare år lite plojspel. På senare åt är det simning, cykling och långa promenader som stått på schemat och under sista året har styrketräningen klivit in i mitt liv. Jag har alltid varit aktiv. Så i höstas tog jag ett drastiskt beslut. Bokade tid med en läkare och satt ner väldigt länge och pratade om allt detta, om kostvanor, levnadsvanor och jag konstaterade att fan – jag vill att min kropp ska hjälpa mig, inte stjälpa mig. Jag vill förbli frisk. jag vill inte drabbas av diabetes eller andra sjukdomar för att jag väger för mycket. Jag vill förbli frisk, sund och stark! Och jag vill köra cykelvasan!
Jag bad om en gastrig-bypass. En magoperation. Läkaren skulle skicka in min remiss så jag gick hem och väntade. 23 november blev jag kallad till Lund. Jag tänkte att nu blir det korsförhör. Jag kan ändå tycka att det gick enkelt. Kanske för att jag bockade av alla kriterier i ett nafs och för min egen motivation. Jag funderar på hur en sådan remiss ser ut? Läkaren jag talade med i lund var helt säker på sin sak. Jag fick två veckor på mig till operation och ett krav på minst -6kg.
Helt plötsligt vändes min värld upp-och-ned.
Diet. Max 800 kcal om dagen. Jag var konstant hungrig i 2 veckor. Jag blev oerhört trött, jag blev oerhört deprimerad. Jag tyckte det var helt otroligt jobbigt. Jag ville prestera på jobbet, bli klar med mina uppgifter men även jag fick ju inse att det inte skulle gå att göra en månads jobb på en vecka. Jag tyckte det var olidligt påfrestande, alla var emot mig tyckte jag. Och pressen att gå ned i vikt. Jag har ofta satt press på mig själv, men nu var det ett vinna eller försvinna. Jag visste att om jag inte lyckades så blir det inget (jo, det hade det blivit men många veckor senare. Men det gick tyvärr inte in i mitt huvud just denna period). Jag grät i bilen på väg till jobbet. Jag tvingade mig ut på kvällarna på promenader fastän jag hade velat gå och sova och tårarna rann medans jag gick. Det blev långa dagar och jag måste erkänna att jag var brutalt trött. Var det någon som frågade hur det var kunde jag inte riktigt svara för jag kände att jag bryter ihop här, mitt framför dem. Men jag är också helt galet envis. På operationsdagen den 8 december vägde jag in på -6,4 kg. Jag drog ett så djupt andetag av lättnad, en lättnad jag aldrig känt tidigare. Jag tänkte att inget kan bli jobbigare…..
Nyopererad Kristianstad
Nyopererad i Kristianstad den 8 december 2016. Och gräsligt illamående.
