Att rädslas

Jag kanske behöver den här ventilen ändå. I alla fall idag.

Jag har överlagt med mig själv de senaste veckorna. Konstaterat att nej, jag behöver ingen man. Jag har inte behovet. Men jag vill ju träffa någon att kramas, mysa och allt det där, lite då och då. Jag vill inte sitta själv varje helg. Så jag tog hennes råd. “Gå ut, träffa folk. Ha trevliga samtal, lär känna nya människor (män) ha roooligt”

Så jag började prata. Inget allvarligt. Igår skulle jag träffa en musiker. Han hade höjt mig till skyarna. Jag var nyfiken. Han såg bra ut. Hade mailat mig en låt. Skönt gitarrspel, skön sång. Så otroligt svag för det där. En kväll med gitarrspel, sång och prat. Roligare än att sitta hemma. Kravlöst. Men det blev så fel. Jag blev oerhört skärrad. Rädd. Känner fortfarande stort obehag. Tvekar på om det var jag som verkligen ville eller är det gamla beteenden som gör sig påminda. Jag vet inte. Jag tvivlar på mig själv, igen. Fan! En dejt och hela min värld vänds upp och ner. ja ghar inte gjort mycket idag. Sov så otroligt dålig. Orolig. Fått för mig att han ska komma. 8 olästa meddelanden hade jag när jag kom hem igår. 8. Vilken redig människa gör så?

Karljävlar, ni är likadana allihop!