Månad: april 2014

Det kan bli en ganska lustig reaktion när jag meddelar min man som bor 156 mil bort att “jag har tränignsvärk i röven”! Speciellt när jag bara någon dag tidigare skrev att jag längtar 150 mil bort… Ehm, nej, jag har inget jag vill erkänna, jag har visst bara lite taskig geografikunskaper i norra delarna av Norrbotten. Några mil hit eller dit….

 

Men jag skrev så, utan att egentligen tänka på konsekvensen och hur det kan uppfattas. Men jag syftade ju på att jag hade ont i mina muskler, i skinkorna. För jag har legat och rensat maskrosor i min gräsmatta de senaste dagarna. Säkert en fem miljarder maskrosor, eller i alla fall ett par tusen. Jag har alltså träningsvärk i baken. Jag har antydan till blåsa i min högra hand, hyfsat ont i ryggen, ömma knän och jag funderar på när jag senast ansträngde mig fysiskt??
Jag sitter ju numera stilla på arslet hela dagarna och det har satt sina spår på denna flickas bastanta bakdel. Attans. Jag ska inte skylla i från mig, men jag har haft lite problem med mina hälar på sistone, nu känner jag dock att det är på väg att ge sig! jag fick hem mina nya löparskor för någon vecka sedan, men valde att returnera dem för en halv storlek större. Idag kom det ett trevlig mail om att min storlek inte längre fanns i lager. Det går inte riktigt min väg just nu….
Men det bästa av allt. I morgon, fredag, gör jag min sista dag på jobbet. Några dagar hjälp åt bror, några dagar i Norrland över långhelgen. Sedan byter jag jobb igen. Höjer lönen med ett par tusen i månaden, mer ansvar och förhoppningsvis en bättre arbetsmiljö! Det är sjukt coolt att bli erbjuden en tjänst som inte finns, som inte är ute på marknaden. Bara för att de vill ha mig!  De vill ha mig!

Konstrundan är i full gång i Skåne. Min favorit är ju Dagmar Glemme. För er som ännu inte besökt Dagmar Glemme Art Center i Hasslarp, gör ett besök! En helt fantastisk utställning, i en lika fantastisk miljö och helt underbar trädgård!
Denna vackra målning kommer jag hämta hem på söndag.

Min soffa är ganska tung att flytta. Nu har jag precis möblerat tillbaks alla möbler, tömt gästsängarna på lakan, burit ut köksbordet och stolarna i köket. Asat undan bordet jag lånade från kontoret och asat tillbaks mitt stora fina matbord på plats mitt på mattan. Jag insåg också trots min noga dammsugning, att nu när jag asade tillbaks soffan, dök ytterligare spännande saker upp under den. Nu kan jag ju välja att se det hela med pedantiska ögon; fy vad jag har stökigt och skitigt jag har hemma! Eller med mer nöjsamma ögon; Vilket spännande hus jag har, som upptäcker nya saker hela tiden, som jag trodde jag tappat bort!
Porslin och glas är återlämnat till mor, så även alla dukar med tillbehörande fläckar. När jag bredde ut dukarna på golvet började jag fundera på hur gamla vi var, vi som var på festen egentligen? Massor av rödvinsfläckar, andra färgade dryckesfläckar. Ganska många av choklad, sås och en och annan mörklila från björnbärsglassen. Jag skulel gissa at tmin dotter har färre fläckar under en middag….

 

Men jag väljer att tolka det som att det var en fantastisk kul fest. För det var det! Jag hade jätteroligt! Såhär några dagar senare, när jag hunnit smälta allt, är det en fest jag kommer flina åt under lång tid! Det underbara vackra solot på barngitarr, med min sång! Åh wow! Min vän, du vet minsann hur du ska beröra mig!
Min gos helt fantastiska berättelse om våra första dejter i stockholm. (Jag älskar dig, din inlevelse och förlåt att jag somnade på Waynes!) Men också alla härliga skratt. Brorsans helt underbara tolkning av mig, och mitt liv. Dialektblandningar från Bredaste Norrländska, vår R-lösa halländska och ett antal uttalandet från mannen i Kiiil. Alla sånger, varma tal och alla tusen skålar för mig och min födelsedag! Tack goa vänner, ni gjorde sannerligen min dag!

och.. ja. vi blir ju sambos här om en månad. Kanske en inflyttningsfest? Vad säger ni? haha

När vi sjunger sista tonerna får jag koncentrera mig för att inte fälla en tår. Stämningen i vår klang, i texten på stycket vi sjunger är så vackert. Sista sången på fredag. “När vi satt sista tonen, var stilla en stund, jag tror vi kommer skapa stämning” säger hon. Tankarna flyger under textens gång på alla de människor som finns i mitt liv just nu, på de som varit, som jag lämnat bakom mig, på de som betytt så otroligt mycket. Tankarna fortsätter till de som sårat, men framför allt på de som jag missbedömt. Jag sträcker ut min hand. Jag har öppnat upp. Jag tänker att ett förlåt kanske kommer en vacker dag. Men mina vänner kommer alltid att finnas.

“Stiger jag till himmelen finns du med mig där.
Lägger jag mig i dödens land, är du även där.
Tog jag morgonens vingar, gick jag till vila i havet,
skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.”

 

Texten är skriven med stor bokstav i Du. Gud är den som menas. Men för mig betyder texten något annat. jag tror inte på Gud. Hen kan onekligen vara så elak. För mig betyder denna text att du, min man elelr bäste vän alltid kommer finnas där.

 

Ikväll har jag ont i ryggen. Det har kommit smygande. Jag har nog egentligen haft ont i ryggen i ett halvår, men då jag varit på fötterna på dagarna har det funkat bra sträcka ut rygen framåt. Det går inte längre. Det är så stelt och hårt mellan mina skuldror. Det sticker och killar i musklerna som drar ihop sig. Och det gör för jävla ont! (Ber om ursäkt men ett sådant kraftord behövdes här!) Jag har bokat tid hos kiropraktor. Jag kan nu konstatera efter 2 månader med stillasittande kontorsarbete, ingen träningn över huvud taget att tala om, rätt kass kost, många kalas och allt för många fikor, god mat och desserter, att min vardag är tillbaks där jag var för några år sedan. Sockret har fått makten över mig och behovet att fylla på min kropp med den drog som samtidigt sänker mig är enorm. Jag börjar känna de gamla känslorna för min kropp. Avskyn och hatet pyr och jag vill dölja min mage, en kofta eller sjal. Jag skäms och blir tämligen ledsen när jag ser min egen spegelbild. Jag har nu gått upp 10 kg. Något jag svor att jag aldrig skulle göra igen. Ännu en gång måste jag hitta den motivationsfaktor som ger mig kraften. Ännu en gång måste jag ta ett kliv utanför min komfortzon och bryta alla vanor. Då var mitt enda mål, bli smal och hitta en man. Vad som hände sedan är nu passé, men det tog hårt. Idag har jag en fin Norrlänning, min gos. Men jag måste hitta den glöd jag en gång besatt….

 

På fredag får jag koncentrera mig för att inte fälla en tår. För allt som varit. Nu börjar jag om. Vi börjar om och det kommer bli fantastiskt bra. Nu ska jag planera lite mat till påsk, då jag inte är hemma, men i alla fall på fötterna. Och gnossar lite på mina hälsporrar istället.

Jag känner mig som om jag for omkring på en gigantisk surfbräda, på en gigantisk våg. Det tar liksom aldrig slut! Samtidigt som jag tjoooar för full hals!
Igen har jag inte hunnit skriva på länge och ikväll är huvudet egentligen för trött. Men jag har hunnit bli 35 år! I lördags. En jädra fest helt enkelt. Och förra veckan gick åt tillförberedelser, planering och en hel del ommöblering. I morse åkte de sista gästerna hemmåt Norrland igen och det var både skönt men också så otroligt ensamt att krypa ner i min säng och få somna om. Att i afton efter sen hemkomst (två jobb idag) var det tämligen behagligt med lite lugn. Men denhär kvinnan har allt för lite tid i sin kalender. På fredag är det Konstrundanpremiär i hela skåne och jag skall åka ner och servera fika på Dagmar Glemme Art Center. Ett Otroligt roligt jobb som jag gjorde även förra året. Så ikväll bakar jag. Tömmer diskmaskinen och röjer undan disk i enorma lass.

och ikväll ska jag sova tidigt….

När man ger ett barn på sju år en uppgift måste man tänka till en extra gång. Frasen “smäll alla ballongerna och lägg dem i påsen” slutar för en sjuåring ungefär, precis, ja ganska exakt efter ballongerna! Min dotter fick igårkväll en uppfigt när jag försvann till min körövning för att sjunga lite. Mormor och morfar var som vanligt här och satt barnvakt och jag tänkte att dottern allt kunde få hjälpa till att röja undan efter alla sina kalas.
När jag kom hem insåg jag mitt misstag. Hon hade definitivt smällt alla ballongerna….
Jag skulle gissa att vi nog hade en 50-60 uppblåsta ballonger i helgen. Alla låg utspridda på golvet, smällda, sönderklippta i bitar. Lika stor suck som jag drog när jag kom hem, lika stort leende spred sig över mitt ansikte. Hon är 7 år. Jag klandrar henne inte. Ikväll fick vi samlat ihop dem i varje fall. Och alla girlangrester.

Goa unge!

Idag är också en stor dag. Som jag berättat tidigare har det varit mycket på gång i mitt liv. Beslut som påverkar mig, mitt liv. Inte nog med att jag nyss bytt jobb, så kommer jag byta jobb IGEN. Men det är ju inte nog där. Idag var en stor dag. Idag blev det klart. Jag kommer att bli sambo. Mannen från Kalix har fått jobb här, och har idag sagt upp sig. När inte jag har möjlighet att flytta till Norrbotten, får Norrbotten komma hit!  Halland kommer få en till i personregistret.
De senaste veckorna har känslorna flugit omkring i en enorm berg- och- dalbana. Jublande glädje och den enorma lättnaden, rent ekonomiskt, sköljde över mig och jag började gråta av insikten att om bara någon månad är det en person till som kommer att hjälpa mig. Med allt!

Den 23 maj gör han sin sista dag på jobbet i Kalix, ett jobb som har varit hans bästa. Som jag nästan har stor lust att säga förlåt till. Förlåt att jag lockar honom ifrån er! Förlåt för att jag tar er bästa… serversnubbe (för i mina ögon är han er bästa serversnubbe, för jag har inte en blekaste aning om vad det är han egentligen gör!)
Jag kommer bli sambo! Mina grannar kommer få en ny granne. Jag är superglad samtidigt som jag är jätterädd för att fucka up. Jag är ingen lätt person att leva med.  Jag är morgontrött. Grinig när jag är trött och har ont någonstans och jag kan ha sjukt bestämda åsikter. Jag är envis, slarvig och ganska glömsk. Men jag har ett enormt hjärta. Jag är lugn och sansad, rolig, vacker och alldeles underbar! Jag är en bra kvinna. Jag ger sällan upp. (Skrev jag just allt det där om mig själv? wow!) Min Norrlänning ser allt bra i mig. Tar mig för allt det. Älskar mig för allt det. Jag har yttrat och vädrat mina rädslor, tankar och jag förundras ständigt över hans lugn, hans förmåga att stilla mitt sinne.

Så här är han. Min lille norrläning. 2.01 lång, skäggig och med världens finaste ögon!