Ett par ord om lureri och Network Marketing

Det finns en sak som gör mig riktigt besviken, ledsen och bara så där himla, himla trött.
Jag har inte särskilt många vänner, vi har en ganska liten vänkrets vi umgås med och jag tillhör den kategorin som inte har någon bästa vän. Senast vi var bjudna på en middag var så länge sedan att jag faktiskt inte ens mins när det var längre. Men mitt liv är inte tomt, vi bara umgås annorlunda tror jag. Hur som så blir jag ofta väldigt glad när människor hör av sig till mig oavsett om det gäller jobb, privata frågor eller kommentarer på instagram som exempel. Jag tycker det är innerligt jätteroligt!
Speciellt när gamla vänner hittar en på sociala medier. Vi börjar samtala och bara känner det där “åh vad roligt!” och vi talar om att gå ut att käka och prata om vad som hänt i våra liv. Sen kommer det, sådär lite nesligt inkrypande. Små gliringar om att jag är ju en sådan utåtriktad person, rolig, skrattar alltid och så lätt att ha med i ett gäng, det blir ju aldrig jobbigt tyst då. Små ord om att jag är ju perfekt för kommunikation, att de har något nytt på gång. “Network marketing” det hade passat dig perfekt att jobba med lite vid sidan av. Speceillt för Forever.

Här dör jag lite.
Varje gång.

Ett jäkla pyramidspel, som lurar folk. Det är min åsikt! Jag vill inte vara en del av den,  jag vill inte köpa deras produkter, och jag vill absolut aldrig stå för deras produkter och försöka sälja dem till någon annan. Jag har absolut inga ambitioner att ta på mig ännu mera jobb. Det räcker med heltid och så lite till på familjen bolag. Jag är inte intresserad av mer.
Så besvikelsen är så brutal när jag drar upp mina dyngsura dojjor ur konversationen med en enda tanke, det var inte mig du var ute efter, det var en till rekryt för att du ska tjäna pengar. På mig.
Ve dig.

Peppen av att orka

I slutet av 90-talet spelade jag ganska mycket innebandy. Ett par gånger i veckan körde vi uppvärmning utomhus innan den egentligen träningen började, lite för att spara tid och kunna utnyttja hallen till att köra övningar och spel. Det var en liten joggingrunda runt hallen och skolan i byn där jag bor. Vi fick i princip bara två regler att följa. Vi skulle vara tillbaka när träningen började och vi fick absolut inte gå längs vägen. Alla fick därför anpassa sin starttid till hur fort vi sprang rundan. Nu minns jag inte hur lång rundan var, men jag minns känslan när jag faktiskt orkade jogga hela rundan utan känslan att jag skulle dö. För det gick ruskigt långsamt emellanåt!

Sedan dess har det inte varit mycket löpning i mitt liv. För tung kropp, och på senare år rejält med känningar i hälar, knän och höfter. Jag har nog inte insett det förrän nu att jag faktiskt var för tung för mitt eget bästa. Förra veckan valde vi dock i familjen att ta en promenad ner till byns motionsslinga. Den är bara 800m men vansinnigt kuperad. I alla fall för en otränad löpare. Jag bad min man att jag skulle få springa två varv och satte upp målet att jag skulle springa ett helt varv, pausa en kort kort stund och sedan ta ett varv till. Jag ville bara känna lite hur det kändes i kroppen.
Sedan den kvällen har det blivit ytterligare 3 löparpass. Det kändes verkligen bra! I helgen tog jag med dottern till Galgberget i Halmstad och sprang en 3km slinga. Vi springer inte fort, vi springer inte snyggt men vi har roligt och jag är otroligt stolt över att jag kan springa 3 km, nästan utan att gå något! Det är långt till 3 mil men jag har börjat.
och dottern är oerhört stolt över att hon är bättre på att springa än mamma!

My Valentine

Det finns män, och det finns män. Min man är av den bättre sorten. Nej, han är den bäste där är. Bland alla män. Det finns dagar då jag kan bli skogstokig, tvär, sur och grinig men det är på småsaker. När det verkligen blir allvar så vet jag att han finns där för mig och jag för honom. Jag älskar våra stunder tillsammans. När jag tvingar ut honom på promenader där vi kan gå ostört och prata en stund, den där timmen i köket när vi lagar mat, plockar undan och äter tillsammans eller stunder som just precis nu när vi sitter i samma rum med vars en lap-top i knät. Slappnar av efter en hektisk dag på jobbet. En dag på jobbet där jag fick levererat blommor med texten “god morgon vacker!” En mening som min man börjar VARJE dag med. Varje dag. Varenda morgon får jag höra dessa ord. Hur många män gör en sådan sak?

När min man ler sitt underbara leende och kommer emot mig när jag kommer hem är det inte enbart hunden som blir överlycklig. Även jag. Varje dag blir jag lite kär på nytt i de där varma glittrande bruna ögonen. Varje dag är ett nytt äventyr med honom! Ingen dag är trist med honom vid min sida. Vi är ett oerhört starkt team och vi växer i varandras sällskap. Utmanar varandra och sporrar. Vågar bryta mönster. Som att inte göra en vanlig brudvals på vårt bröllop utan balett.
Det är precis såhär graciösa vi var, mitt hjärta. Och det är de där 2 minuterna av galenskap jag kommer minnas när jag hör detta underbara stycke musik. Samt orden av min svåger; “Ni är inte kloka, ni är ta mig fan helt underbara!”

och visst, vi tar väl en repris va? Särskilt för er som är nytillkomna. Vår fantastiska brudvals…. eller tja.. nån slags rörelse var det ju i alla fall. På kärlekens dag! <3

En hund begravd

Jag har nämnt det förut; det är svårt att köra hemmaträning med en hundvalp som skuttar runt och biter i en.  Här försöker jag göra crunches och det är ju hysteriskt kul när matte lägger sig på rygg. Tid för bus!!
Men jag tycker  om att träna hemma. Det är dels tidseffektivt och jag kan ta en paus efter passet, skriva lite, läsa något, eller som igår; göra en fruktsallad och sedan gå och duscha.

Jag kommer också att prioritera styrketräningen nu i min “försäsong”. Jag minns ju förra årets cykelvasa och att jag blev så trött i armarna. Starkare armar, starkare ben och rumpa borde ge lite bättre resultat. Min plan är därför att hålla styrkepassen 3-4 ggr/vecka februari-april. Sedan ska jag fundera på vidare upplägg.

Jag har också sorterat och städat lite i vårt pyttelilla träningsrum. Det blev bra, men det går fortfarande inte att använda skivstången, den får inte plats. Men planen är ju att använda ett större rum, längre fram.

och ett sjysst avslutande bildbevis på att mannen också rör på sig. Kärlek på 10 kvm det.

Bristen på fickor och behovet av desamma

Det finns hela tiden saker som jag skulle vilja ha. Igår konstaterade jag att jag behöver ett par vindbyxor av lämpligt slag att ha på mig när jag åker skidor. Kanske kan dessa kombineras med någon typ av fritidsbyxa, för det skulle jag vilja ha när jag ska ut i skogen med Larry, vår hundvalp. Jag går annars gärna i löparbyxor men har du upptäckt bristen på fickor i dessa. Nuförtiden behövs det både bajspåsar, ja flera faktiskt, och hundgodisar och gärna en större fick att lägga kopplet i. Allt detta ska med när vi ska gå ut. I min jacka på jobbet ligger det redan påsar i höger och hundgodisar i vänster ficka. Det är nog bara att vänja sig. Men när jag då ska ut och promenera lite längre vill ja ha bra byxor så att jag inte får skav någonstans. I löparbyxor brukar det bara finnas en liten, liten ficka baktill för att få plats med husnyckel. Även i träningströjor/jackor är det dåligt tilltaget med fickor. Därför önskar jag mig en bra tight flexibralla med en del fickor på. Gärna vindtät. Utan att bli regnställsbyxa och våtvarmt omslag. Det finns ju inget värre!

Lite senare i vår ska jag kolla in olika fritidsbyxor och prova mig fram helt enkelt. Är det någon som har några tips på vägen? Jag kanske skulle kunna önska mig ett par i födelsedagspresent!

Annars skulle jag vilja ha CRAFTS skidbyxa. Så himla coola. Jag tänker att jag nog skulle kunna använda dem i cyklingen också, som just vindbyxa. Gärna de rosa.