Vad en kan hinna på 14 dagar

All färg i mitt ansikte hade tydligen försvunnit. Mitt ansikte blänkte av svett. Kallsvett. Jag var tvungen att resa mig upp, sätta mig upp med huvudet svagt nedåt. Andas djupa andetag. Torkade ansiktet med min handduk.
-Nej, vi bryter här.  Din kropp talar tydligt om att detta inte var ok, sa massösen.

Det låter allvarligt. Men jag hade bara försökt att få till en massage då jag haft så väldigt ont i ryggen den senaste veckan. Kanske var jag en aning naiv att tro att det skulle gå att ligga på en hård massagebrits gravid i vecka 29! Eller så var det bara en kombination med att det mesta i livet går i 190km/h just nu.
Jag hade ju en så fin plan några dagar före nyår, att jag skulle börja skriva igen. Det är ju så fantastisk mycket som händer nu. 2019 kommer att bli ett helt makalöst år. Jag bara måste ju dela med mig av allt!
Politiken, ombyggnationen hemma, bebisen. Och vägen tillbaka till min klassikerdröm. Nu har det gått 14 dagar på det nya året och jag har inte producerat en enda rad på denna blogg. Inte ett fniss, inte en eftertanke.
Så vad har jag ockuperat dessa 14 dagar med då tänker ni?

Jag hade en sån fin diskussion med min dotter över middagen idag. Det var bara hon och jag hemma och vi kom in på ämnet karriär, barn och barnuppfostran. Hon undrade om vi skulle fostra bebis likadant? Och vad för bebis vi vill ha? Så enkla frågor i teorin.
Jag berättade hur det var när hon var liten. Jag jobbade mycket redan då och var alltid i farten. Då var jag innebandytränare för två olika pojklag. Vi byggde även då om vårt hus *haha* och att jag inte är den där curlande mamman som talar om vad hon ska göra utan snarare visar spelplanen. Uppmuntrar till eget företagande, egna idéer och att hon ju idag har ganska fritt utrymme under vissa premisser.
-Du har ju jättelivlig fantasi och har aldrig något bekymmer med vad du ska göra!
Jag frågade henne om hon visste vad hon får och inte får göra när hon kommer hem från skolan och ja, hon var ju fullt medveten om att jag skulle bli vansinnigt arg om hon struntade i att gå ut med hunden! Men att jag också skulle bli otroligt glad om hon tömde diskmaskinen eller gjorde någon annan liten hushållssyssla.  Hon får ganska fritt utrymme inom spelplanen. Nuförtiden behöver jag väldigt, väldigt sällan be henne göra något. Hon vet redan.
Går det att göra likadant med nästa? Tja, det återstår att se.

Så vad har jag då gjort dessa 14 dagar? Förutom att vi avslutade vår Sälensemester, där jag också höll på att svimma i Gustavsliften. Det var faktiskt ganska otäckt. Sista dagen och jag åkte själv medan man och dotter packade bilen. Jag älskar verkligen skidor! Jag hade bråttom ner till Gustavsliften och skyndande på lite med stakandet på platten. Inga människor i liften så jag kasade bara rätt in och rätt ner i stolen. Efter bara några hundra meter inser jag att jag flåsar som tusan. Inser att jag har lite svårt att andas. Inser att jag faktiskt inte riktigt ser allt. Små svarta prickar börjar dyka upp i mitt synfält och jag funderar på hur sjutton jag ska lösa denhär situationen utan att skrämma slag på personen bredvid.  Inser att jag ju faktiskt är på väg att svimma 10m upp i luften. Eller är det högre? Känns skithögt i alla fall.
Jag sitter på kanten så jag försöker sträcka ut kroppen så mycket jag bara kan utan att luta mig bakåt för det funkade verkligen inte. Lyckas knäppa upp bältet i byxorna ett snäpp och tvingar ner luft långt ner i magen. (Det hjälper inte att det blåser galet mycket). Jag ser toppen på berget och taket på lilfthuset och tänker att jag behöver bara hålla mig klar dit upp. Ta mig ur liften och sen får jag ju åka ner igen. Fokuserar på liften. Låter de andra lyfta bommen och på något fantastiskt vis lyckas jag ta mig ur, kasar bara rätt fram och stannar när farten tar slut. Spänner av skidor, spänner upp pjäxorna och lutar mig över stavarna. Står där länge och bara andas. Ringer min man för att få lite moraliskt stöd, det han är bäst på, men det är dotter som svarar.

– Hej mamma, hur går det?
Vad svarar jag på det? -Åh det går fint. Men det blåser jättemycket här uppe!
Så vi pratar lite och det hjälper ju det också. Inte själva samtalet i sig kanske men att bara få stå still och andas lugnt ett tag. Så jag tänker att jag åker la ner då. Den sista tokan är ju inte född än!

Jag har hunnit med en internutbildning som ny förtroendevald inom centerpartiet. Jag har hunnit med tre introduktionstillfällen tillsammans med förvaltningschefen rörande kulturförvaltningen. Avlämningsträff med gamle ordförande i nämnden. Jag har hunnit deltaga på en workshop med alla presidier och bolagsordföranden i kommunen om en strategisk plan.  Jag har varit med på ett internt möte för budgetberedning. Mannen och jag har hunnit tömma hela vår vind på grejer, så att ombyggnationen faktiskt kan börja. Vi har hunnit med ett kort möte med vår kontrollansvarige och konstaterat att vi måste skaffa fram ytterligare några papper och ritningar. Jag har hunnit producera inbjudan till årsmöte för den lokala centeravdelningen jag är med i styrelsen för och bokat upp lokalen för densamma. Jag har hunnit bokföra ända fram till 20181231 i vår familjeföretag och så smått påbörjat ett generationsskifte i ägandet av bolaget. Jag har hunnit frisera till hunden så att han faktiskt ser något över huvud taget, nästan läst (lyssnat) klart på boken vi ska ha läst till fredagens bokklubb och laddat ner extremt många dokument (politiska) som jag borde ha hunnit läsa vid detta laget. och tvättat typ 18 maskiner tvätt samtidigt som min bebis försöker att omorganisera mina inre organ. 🙂
Jo, vi har ju hunnit fira bröllopsdag också! 3 år som herr och fru Ginstmark. Och så har jag fixat ny bilruta på bilen för vi fick ett stenskott på vägen hem från sälen som direkt blev sjyssta sprickor i rutan.
Så kanske är det inte så konstigt att jag har lite ont i ryggen…

Foto: Julia Brännmark
Foto:Julia Brännmark

Därför tycker jag inte om när jag inte vet

Jag är sedan ett fåtal år tillbaka, 2 för att vara exakt, medlem i Centerpartiet. Efter många tankar och funderingar, och med ett intresse av att vara med och påverka samhället i den riktning jag tycker är det bästa, gjorde jag mitt val.  Häromdagen fick jag frågan om varför?
-Gillar du verkligen Maud Olofsson?
-Gillar du verkligen månggifte?
-Tycker du att Nuonaffären var en bra idé?

Jag blev lite paff. Någon som jag inte alls känner försöker ställa mig mot väggen. Dessutom  en söndagskväll.  Jag vill inte ta en diskussion om ämnen som jag inte är 100-inläst på.  Jag erkänner, jag var oförberedd och trött.
Nu, 2 dagar senare kan jag meddela att Maud Olofsson tillsammans med en handfull andra starka politiska kvinnor, oavsett partitillhörighet, ändå är anledningen till att jag gav mig in i leken.  De starka kvinnorna är och kommer nog alltid att vara mina förebilder. Vilka kämpar, vilket driv och vad mycket skit de har fått ta genom åren. Hillary Clinton,  Angela Merkel, Margaret Thatcher! Vilken kvinna. Jisses vilken pondus. Tog hon rätt beslut alla gånger? Förmodligen inte, men utifrån den info som hon fått, de undersökningar som gjorts och gällande budget, och politisk ideologi- Ja!  Så tog Maud rätt beslut i att köpa Nuon? Förmodligen utifrån bakgrundinfon hon fått  just då.  Jag var inte politiskt aktiv när detta hände, skummade tidningarna på den tiden. Men ingen tar ett beslut, utan att ha fått gedigen bakgrundsinfo. Undersökningar gjordes och ja, styrelsen för vattenfall tog ett beslut. utifrån gällande fakta, politisk ideologi och baserat på de kriterier som Vattenfalls styrelse hade satt upp och arbetade efter. Just då var det rätt beslut. Då!

Så frågan om månggifte. Detta kommer jag faktiskt ihåg. Jag vet att jag höjde på ögonbrynen av rubrikerna. För det var ju just det. Rubriker. Det var en fråga Centerpartiet ville pröva på stämman, men som röstades ned.  Avslog idén. Centerpartiet står inte för månggifte. Punkt. Ur eget personligt perspektiv kan jag  fundera på varför inte? Spelar det någon roll om  Kalle är gift med Annika, som också är gift med Pelle? Vad spelar det mig för roll hur de vill leva sina liv? De finns säkert en baksida med det också, argument so jag inte tänker på. Jag håller mig nog till att det är bra med “vanliga” äktenskap och partnerskap ändå.  Vill en dela hushåll kan en ju göra det ändå, om en vill.

Centerpartiet 2018

Vinterplanering i fokus

Jag hade planerat en lugn vecka.  Helt i vila, för att kroppen skulle få vila, huvudet. För att  hitta motivationen och känna det där suget som är så himla gött. Nästa delmoment är tjejvasan. 3mil längdskidor. Det absolut största hindret just nu  är ju att jag inte kan åka längdskidor.
MEN det är långt till 24e februari!

Såhär en måndagslunch när regnet fullständigt ÖSER ner utanför kan jag bli lite fundersam på hur det ska gå till. Vi brukar sällan ha snö här där jag bor. Jag äger inga skidor och just nu är jag fortfarande väldigt förkyld och den där hostan jag hade förra veckan är tillbaka! Typiskt. Men jag jobbar och det är rätt skönt faktiskt. Jag är oerhört tacksam att jag har ett jobb där det går bra att faktiskt jobba hemifrån ibland. Som just såna dagar som idag där jag måste springa och snyta mig var 10e minutt eller där lungorna vänder sig lite smått ut-och-in emellanåt. Det är inte supertrevligt för andra att lyssna på.

Planen då, vad har jag kommit fram till under min vecka i soffan.
Mycket styrka. Med fokus på bål, rygg , axlar och armar.
Jag ska försöka komma iväg på ett Thorax-trainerpass i veckan. Samt ett pass rullskidor (fast där har jag ju inte riktigt lärt mig tekniken än, så det blir inte mycket konditionsträning av det) Vilket jag nog kommer att kombinera med löpning/cykling så långt vädret tillåter..

Vi kommer att fira jul i Norrbotten, där hoppas jag på några dagars skidträning, där finns ju iaf snö! Samt att jag har bokat ett längdskidläger i januari i Falun med  två fantastiska tjejer. Det där ska bli så otroligt kul!

 

Ett par ord om lureri och Network Marketing

Det finns en sak som gör mig riktigt besviken, ledsen och bara så där himla, himla trött.
Jag har inte särskilt många vänner, vi har en ganska liten vänkrets vi umgås med och jag tillhör den kategorin som inte har någon bästa vän. Senast vi var bjudna på en middag var så länge sedan att jag faktiskt inte ens mins när det var längre. Men mitt liv är inte tomt, vi bara umgås annorlunda tror jag. Hur som så blir jag ofta väldigt glad när människor hör av sig till mig oavsett om det gäller jobb, privata frågor eller kommentarer på instagram som exempel. Jag tycker det är innerligt jätteroligt!
Speciellt när gamla vänner hittar en på sociala medier. Vi börjar samtala och bara känner det där “åh vad roligt!” och vi talar om att gå ut att käka och prata om vad som hänt i våra liv. Sen kommer det, sådär lite nesligt inkrypande. Små gliringar om att jag är ju en sådan utåtriktad person, rolig, skrattar alltid och så lätt att ha med i ett gäng, det blir ju aldrig jobbigt tyst då. Små ord om att jag är ju perfekt för kommunikation, att de har något nytt på gång. “Network marketing” det hade passat dig perfekt att jobba med lite vid sidan av. Speceillt för Forever.

Här dör jag lite.
Varje gång.

Ett jäkla pyramidspel, som lurar folk. Det är min åsikt! Jag vill inte vara en del av den,  jag vill inte köpa deras produkter, och jag vill absolut aldrig stå för deras produkter och försöka sälja dem till någon annan. Jag har absolut inga ambitioner att ta på mig ännu mera jobb. Det räcker med heltid och så lite till på familjen bolag. Jag är inte intresserad av mer.
Så besvikelsen är så brutal när jag drar upp mina dyngsura dojjor ur konversationen med en enda tanke, det var inte mig du var ute efter, det var en till rekryt för att du ska tjäna pengar. På mig.
Ve dig.

Från portar via pingisbollar till jämställdhet.

Två dagar har jag spenderat i mysbyxor. Jag har suttit vid mitt matbord mitt i vardagsrummet och arbetat. jag har valt att stanna hemma då min mage och jag inte riktigt har varit överens. Inte sjuk, men då möjligheten finns att arbeta hemifrån är det sådana här dagar en ren befrielse. Även för mina kollegor kan jag lova.

Det har varit hektiska dagar. Speciellt idag. Karmar som varit för långa, gejdrar som varit påkörda och sneda. Lastbil som inte kunnat lossa och gods som inte kommit fram, gods som inte blivit hämtat och min maskin tvätt som jag satte igång i morse före frukosten ligger fortfarande kl 21.30 i maskinen. För när klockan slog 16.30 flippade jag bara sidor. Från jobbet till pingisklubben. Jag måste ordna upp hemsidan, måste få styr på facebooksidan. Måste skriva protokollet, måste skriva ett infohäfte. Jag var tvungen att baka, för i morgon är det min tur att ha fikat på kören. Var därför tvungen att åka och handla samtidigt som jag hämtade dottern som lekte hos en kompis. Måste läsa med henne också! Mannen är dessutom inte hemma i afton utan i Göteborg på nåt… nej, jag vet inte ens vad han gör i Göteborg! Han messade att de just ätit middag och att han hade trevligt. Jag antar att det är något med jobbet, för om det vore med en älskarinna hade han nog inte talat om att de haft trevligt, det brukar komma först i efterhand! Äh skojar bara. Det är något med jobbet för grannen tillika kollegan är också med. Eftersom han nu inte är hemma var jag ju tvungen att laga middag också. Det är i vanliga fall hans uppgift här hemma just nu. För jag läser ju också. Statsvetenskap på halvtid.
När jag efter middagen står och fyller diskmaskinen tänker jag att vad duktig han är som faktiskt gör det, nästan varje dag. Lagar middag och hur tacksam ja gär för den hjälpen. Och det är då det slår mig. Vadå duktigt? Vi är väl ändå två om vår vardag och om den ena nu jobbar heltid, och jobbar lite till ca 5-10h/vecka på andra jobbet, läser på 50% och sitter i två styrelsen, sjunger i kör, rider, skjutsar till dotterns ridlektioner OCH har sköthäst om söndagarna så är det väl ändå inte mer än rätt att den andra halvan som “bara” jobbar heltid och sitter “bara” i en styrelse lagar maten?
Han är faktiskt inte det minsta “duktig” för att han gör den hushållssysslan, men många tänker nog så. För att han är man. För att laga mat normalt sett är en kvinnlig syssla. Något som jag borde göra. Något som jag aldrig fått beröm för att jag gjort tidigare. Jag faller i fällan även jag. Trots mina kunskaper om feminism. Tusan också.

Jag läste en artikel för ett tag sedan om precis just det där. Vi tror att vi lever i så jämställda förhållanden. (Fast det tycker jag att vi gör. Lever jämställt, alltså) Men den stora skillnaden från mitten av förra seklet är inte jämställdheten, skillnaden är att vi kvinnor arbetar. Men vi sköter fortfarande stora delar av hushållet. Ändå. Också.

21.43 Dags att ta fram böckerna. Måste hinna plöja ett par kapitel innan det är sängen. Hej  Rousseau och Mill!