Publicerat

Huset. Del 3. Köket

Vi hade nu kommit så långt att den där enorma balken låg på plats uppe på andra våning bland takbjälkarna. Takstolarna fastsatta och vi kunde nu börja riva på bottenvåningen utan att riskera att något ramlar ner! Något försenade i tid eftersom vi väntat på både ritningar och såklart material och byggtid.

Hur skojjigt är det inte att få gå lös på en innervägg och bara kötta? (vi glömmer allt gipsdamm som sprider sig överallt i hela huset för en stund.

De två sovrummen skulle nu totalt blåsas och en 6m lång vägg ut mot vardagsrummet skulle rivas. Taket lagas, golvet lagas, väggar lagas och allt spacklas ett antal gånger målas. Vi skulle dra fram nytt vatten och avlopp och en hel del el förstås till nya uttag, lampor och kontakter. Ny 3-fas till spis och uttag i köksön. Kommer ni ihåg att vi hade en tidsplan på att köket skulle vara klart till Ediths beräknade förlossning den 6 april?

Lagom till Edith födelse var alla väggar nere och vi hade gullfiberväggar ÖVERALLT! Den stackars BVC sköterskan som kom hem till oss tittade runt i vårt vardagsrum och konstaterade att “jaha, ja, såhär kan man ju också bo” och skrattade lite. Med stolar upp och ned på varandra, matbord ihopskruvat och lådor i stora högar!

Men gips är ju ett fantastiskt material som gör stor skillnad fort och de första tagen med spackel och färg började äntligen få tas. Det enorma Köket/vardagsrummet började äntligen visa sig från sin rätta sida och inte enbart ett stort kaos.

Det är otroligt praktiskt att ha en man som är över 2 meter lång. Han kan stå helt vanligt och spackla i taket när jag behöver hoppa som en studsboll upp och ner på en stege eller stol. Lite avundsjuk där faktiskt. När väl färgen var på plats tog vi faktiskt hjälp av vår kompis Magnus, Vejbystrands bygg, som fick komma och smälla upp taklister. Hej vad det gick! Ska ni bygga om kök och vill ha snickare till hjälp så ringer ni Magnus!

Poff, poff, poff lät det i en timmes tid, sen var alla taklister på plats!

Nu började vi bygga stommar. Och byggde stommar och ännu fler stommar. Det var mig ett himla stort kök vi hade gått och köpt….

Min fina pappa ställde upp och hjälpte till att få allting rakt och på rätt plats. Jag tror han tyckte det var rätt roligt, för helt ärligt känner jag att jag aldrig hade fått till det annars… Eller jo, det hade jag kanske men det hade tagit mycket längre tid!

Vi hade vars en grej som vi inte ville ge vika på, Joseph och jag. Joseph ville ha en BORA spishäll med fläkt nedåt, dvs ingen kåpa. Jag ville ha en stor rostfri diskbänk. Lösningen fick helt enkelt bli en gigantisk köksö med vattenfall, dvs bänkskivan fortsätter ner på sidorna. Här satte vi spishäll och diskbänk längs ytterväggen.

På slutet gick det ändå ganska fort. När väl vitvaror och alla miljoner lådor hade skruvats ihop och kom på plats. Det blev väldigt bra med spotlights i taket, mysbelysning och den otroligt smidiga kaffemaskinen, vinkyl och ja, spishäll utan fläktkåpa är supertrevligt när vi har gäster här. Dessutom fyndade jag en gammal skraltig kryddhylla på en auktion som jag slipade och målade om fixade i ordning. Lite ny belsyning i också. Också de där fina bokstäverna i gips som jag gjorde för min mans skull. KALIX. Dit jag körde för en tredje dejt….

 

Publicerat

Vad en kan hinna på 14 dagar

All färg i mitt ansikte hade tydligen försvunnit. Mitt ansikte blänkte av svett. Kallsvett. Jag var tvungen att resa mig upp, sätta mig upp med huvudet svagt nedåt. Andas djupa andetag. Torkade ansiktet med min handduk.
-Nej, vi bryter här.  Din kropp talar tydligt om att detta inte var ok, sa massösen.

Det låter allvarligt. Men jag hade bara försökt att få till en massage då jag haft så väldigt ont i ryggen den senaste veckan. Kanske var jag en aning naiv att tro att det skulle gå att ligga på en hård massagebrits gravid i vecka 29! Eller så var det bara en kombination med att det mesta i livet går i 190km/h just nu.
Jag hade ju en så fin plan några dagar före nyår, att jag skulle börja skriva igen. Det är ju så fantastisk mycket som händer nu. 2019 kommer att bli ett helt makalöst år. Jag bara måste ju dela med mig av allt!
Politiken, ombyggnationen hemma, bebisen. Och vägen tillbaka till min klassikerdröm. Nu har det gått 14 dagar på det nya året och jag har inte producerat en enda rad på denna blogg. Inte ett fniss, inte en eftertanke.
Så vad har jag ockuperat dessa 14 dagar med då tänker ni?

Jag hade en sån fin diskussion med min dotter över middagen idag. Det var bara hon och jag hemma och vi kom in på ämnet karriär, barn och barnuppfostran. Hon undrade om vi skulle fostra bebis likadant? Och vad för bebis vi vill ha? Så enkla frågor i teorin.
Jag berättade hur det var när hon var liten. Jag jobbade mycket redan då och var alltid i farten. Då var jag innebandytränare för två olika pojklag. Vi byggde även då om vårt hus *haha* och att jag inte är den där curlande mamman som talar om vad hon ska göra utan snarare visar spelplanen. Uppmuntrar till eget företagande, egna idéer och att hon ju idag har ganska fritt utrymme under vissa premisser.
-Du har ju jättelivlig fantasi och har aldrig något bekymmer med vad du ska göra!
Jag frågade henne om hon visste vad hon får och inte får göra när hon kommer hem från skolan och ja, hon var ju fullt medveten om att jag skulle bli vansinnigt arg om hon struntade i att gå ut med hunden! Men att jag också skulle bli otroligt glad om hon tömde diskmaskinen eller gjorde någon annan liten hushållssyssla.  Hon får ganska fritt utrymme inom spelplanen. Nuförtiden behöver jag väldigt, väldigt sällan be henne göra något. Hon vet redan.
Går det att göra likadant med nästa? Tja, det återstår att se.

Så vad har jag då gjort dessa 14 dagar? Förutom att vi avslutade vår Sälensemester, där jag också höll på att svimma i Gustavsliften. Det var faktiskt ganska otäckt. Sista dagen och jag åkte själv medan man och dotter packade bilen. Jag älskar verkligen skidor! Jag hade bråttom ner till Gustavsliften och skyndande på lite med stakandet på platten. Inga människor i liften så jag kasade bara rätt in och rätt ner i stolen. Efter bara några hundra meter inser jag att jag flåsar som tusan. Inser att jag har lite svårt att andas. Inser att jag faktiskt inte riktigt ser allt. Små svarta prickar börjar dyka upp i mitt synfält och jag funderar på hur sjutton jag ska lösa denhär situationen utan att skrämma slag på personen bredvid.  Inser att jag ju faktiskt är på väg att svimma 10m upp i luften. Eller är det högre? Känns skithögt i alla fall.
Jag sitter på kanten så jag försöker sträcka ut kroppen så mycket jag bara kan utan att luta mig bakåt för det funkade verkligen inte. Lyckas knäppa upp bältet i byxorna ett snäpp och tvingar ner luft långt ner i magen. (Det hjälper inte att det blåser galet mycket). Jag ser toppen på berget och taket på lilfthuset och tänker att jag behöver bara hålla mig klar dit upp. Ta mig ur liften och sen får jag ju åka ner igen. Fokuserar på liften. Låter de andra lyfta bommen och på något fantastiskt vis lyckas jag ta mig ur, kasar bara rätt fram och stannar när farten tar slut. Spänner av skidor, spänner upp pjäxorna och lutar mig över stavarna. Står där länge och bara andas. Ringer min man för att få lite moraliskt stöd, det han är bäst på, men det är dotter som svarar.

– Hej mamma, hur går det?
Vad svarar jag på det? -Åh det går fint. Men det blåser jättemycket här uppe!
Så vi pratar lite och det hjälper ju det också. Inte själva samtalet i sig kanske men att bara få stå still och andas lugnt ett tag. Så jag tänker att jag åker la ner då. Den sista tokan är ju inte född än!

Jag har hunnit med en internutbildning som ny förtroendevald inom centerpartiet. Jag har hunnit med tre introduktionstillfällen tillsammans med förvaltningschefen rörande kulturförvaltningen. Avlämningsträff med gamle ordförande i nämnden. Jag har hunnit deltaga på en workshop med alla presidier och bolagsordföranden i kommunen om en strategisk plan.  Jag har varit med på ett internt möte för budgetberedning. Mannen och jag har hunnit tömma hela vår vind på grejer, så att ombyggnationen faktiskt kan börja. Vi har hunnit med ett kort möte med vår kontrollansvarige och konstaterat att vi måste skaffa fram ytterligare några papper och ritningar. Jag har hunnit producera inbjudan till årsmöte för den lokala centeravdelningen jag är med i styrelsen för och bokat upp lokalen för densamma. Jag har hunnit bokföra ända fram till 20181231 i vår familjeföretag och så smått påbörjat ett generationsskifte i ägandet av bolaget. Jag har hunnit frisera till hunden så att han faktiskt ser något över huvud taget, nästan läst (lyssnat) klart på boken vi ska ha läst till fredagens bokklubb och laddat ner extremt många dokument (politiska) som jag borde ha hunnit läsa vid detta laget. och tvättat typ 18 maskiner tvätt samtidigt som min bebis försöker att omorganisera mina inre organ. 🙂
Jo, vi har ju hunnit fira bröllopsdag också! 3 år som herr och fru Ginstmark. Och så har jag fixat ny bilruta på bilen för vi fick ett stenskott på vägen hem från sälen som direkt blev sjyssta sprickor i rutan.
Så kanske är det inte så konstigt att jag har lite ont i ryggen…

Foto: Julia Brännmark
Foto:Julia Brännmark
Publicerat

2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

Publicerat

En hund begravd

Jag har nämnt det förut; det är svårt att köra hemmaträning med en hundvalp som skuttar runt och biter i en.  Här försöker jag göra crunches och det är ju hysteriskt kul när matte lägger sig på rygg. Tid för bus!!
Men jag tycker  om att träna hemma. Det är dels tidseffektivt och jag kan ta en paus efter passet, skriva lite, läsa något, eller som igår; göra en fruktsallad och sedan gå och duscha.

Jag kommer också att prioritera styrketräningen nu i min “försäsong”. Jag minns ju förra årets cykelvasa och att jag blev så trött i armarna. Starkare armar, starkare ben och rumpa borde ge lite bättre resultat. Min plan är därför att hålla styrkepassen 3-4 ggr/vecka februari-april. Sedan ska jag fundera på vidare upplägg.

Jag har också sorterat och städat lite i vårt pyttelilla träningsrum. Det blev bra, men det går fortfarande inte att använda skivstången, den får inte plats. Men planen är ju att använda ett större rum, längre fram.

och ett sjysst avslutande bildbevis på att mannen också rör på sig. Kärlek på 10 kvm det.

Publicerat

Livet på en cykel

Min gamla trotjänare, den röda tjuren som jag döpte honom till för några år sedan, min träningscykel har blivit avdammad. Inställd på nytt. Jag funderar faktiskt på att byta sadeln till min racersadel, eftersom jag inte alls vill köra racer på vinterhalvåret. Utomhus alltså. Jag erkänner att jag fortfarande inte hittat den kärleken till cykling att jag vill ut i ett fåtal plusgrader och regn. Jag håller mig inomhus! Jag skulle också kunna tänka mig att byta sadeln för att att sadeln på träningshojen snart är bredare än vad min bak är, och det säger inte lite. Känns oerhört konstigt och faktiskt väldigt obekvämt. Det är väl så när jag en gång vant mig vid de smala hårda sadlarna finns de tingen väg tillbaka till tantsadel, oavsett hur bred och mjuk den är. Obekvämt är det! Hur som helst, min träningshoj, han står inträngd i ett hörn tillsammans  med våra andra tre cyklar, en skivstång och lite andra träningsredskap såsom kettlebells och hantlar av olika sorter. Här har vi också ett par yogamattor, en pilatesboll och såklart ett gäng cykelskor, lysen, lås, arm-och benvärmare somn ligger blandat lite hjuller om buller i olika “sorterade” högar. Allt just nu täckt av husets alla mattor som ligger ihoprullade i en enda stor fin hög mitt på golvet. Tilläggas bör att detta rum även ryms av två stycken vinkylar och ett hörnskåp. Vi snackar ett rumt på 10kvm! Det är att knö sig fram som gäller. Inte en chans till spontana marklyft om jag skulle känna för den typen av träning, för ska jag ha fram skivstången, får jag allt flytta ut några mattor och någon cykel först. Just nu är det dock väldigt skönt att det är lite rörigt där, för jag KAN ju helt enkelt inte träna styrka just nu….

Jag längtar tills vi byggt ovanvåning och jag kan iordningställa mitt hemmagym! För just det, vi ska bygga om lite. Mer om det i ett annat inlägg.
Jag har lite börjat fundera på att kanske hänga upp någon cykel eller två på väggen där i vårt lilla lilla träningsrum. De skulle ta betydligt mindre plats. Samt sortera på de hyllor som finns i rummet, arkivera, sortera, slänga… ja, ni vet och istället använda hyllorna till träningsredskap, kläder, cykelväskor, hjälmar och annat som nu bara ligger på golvet alternativt på fönsterbrädan. Kanske till och med ställa vinkylarna ovanpå varandra? Det skulle spara ganska mycket plats!

Vi får se vad lusten kan komma med. Nu ska jag börja med att slänga ut vår gran då vår nya familjemedlem, hunden Larry så himla gärna vill bita i grenarna, så att snart alla barren ligger på golvet och då inte enbart runt granen utan typ överallt i hela huset där Larry befinner sig då barren gärna fastnar i hans päls.