När jag fick nog och sa upp mig

I morgon börjar jag mitt nya jobb. Tjohoo för en lång och helt fantastisk sommar!
Det är också nu ikväll som jag faktiskt börjar känna lite nervositet. Eller om det är lite prestationsångest. Jag vill ju alltid prestera, tänk om.. Nä det kommer gå bra!

Något som få ännu vet är att jag sa upp mig i våras. Utan att ha något nytt jobb på gång. Jag blev så arg så jag tog ett steg rakt ut i intet. Chansade och drog en enorm vinstlott!
Det var ett beslut som jag hade grunnat på ett ganska bra tag, några månader i alla fall. Företaget där jag arbetade blev sålt till nya ägare vars affärsidé inte var något jag kände att jag kunde stå för. Den seriositet och kvalitetsnivå som vi hade, med provtagningar, mätningar och gediget grundarbete var inte längre så viktig. Det var i alla fall den uppfattningen vi fick. Allt det som jag arbetade hårt för, försökte några ändra till katalogförsäljning med hjälp av djungelkalsonger, sexism och allmänt trams. Jag kände att jag blev placerad i en låda som var omöjlig att ta mig ur. Kategoriserad utan tillfrågan, sidosatt, avsatt.  Jag velade länge då jag verkligen älskade alla samtal och konversationer jag hade med kunder. Det där är min grej och jag gjorde ett fenomenalt bra jobb! Jag tyckte oerhört bra om mina kollegor och vi hade alltid väldigt roligt och en god stämning på kontoret. Tills något hände.
Små ord längs vägen som satte sina spår. Om arbetsinsatser, brandsläckning och  viss mån av diskriminering som tillslut fick ett stor “nu är det nog” när min sedan länge planerade semester drogs in. Att ens föreslå en delad semester när det är lag på 4 veckors sammanhållande gjorde mig så trött att jag bara sa upp mig. Jag blev arg.

Nu går jag vidare till en jätteorganisation. Tar ett kliv till i karriären (teknisk säljare), mer förmåner, mer i lön. Större utmaning. Dessutom en enda kollega och en chef som är helt övertygade om att jag kommer att göra ett bra jobb. Och det är jag också!
Önska mig lycka till i morgon! Nu kör vi!
Hej Lindab!

LDP

 

My everything hurts!

Igår drog som sagt min hösttermin igång. Det är också idag det gör sig känt genom att jag åldrades 50 år på några timmar över natten. Jag tyckte inte det var så himla farligt i morse, jag kunde ta mig ur sängen riktigt ok. Kanske för att jag blev väckt av dottern som illvrålade att vi hade en levande mus i vardagsrummet! Det kan ha berott på det och att en av katterna gärna lekte lite med den och kastade runt den och så. Det kan också ha varit att jag var så himla morgonpigg och fräsch. Inte lika troligt, men jag kan ju alltid intala mig det.
Men ju längre dagen gått ju mer ont har jag fått.  Gångstilen har sakta blivit en aning mer vaggande, sittställningen är obefintlig och jag kasar direkt ner i viloläge, vilket innebär hjälp upp då magmuskulaturen är tagen helt ur bruk för dagen. Jag tog mig dock ner till bassängen och försökte sträcka ut kroppen några hundra meter, det blev 550, (sedan var det faktiskt lite kallt) och jag fick sedan glada hejarop av dottern när jag försökte ta mig upp ur bassängen. Just där och då ångrade jag mitt modiga tilltag att träna dagen efter träning. Likaså när jag skulle försöka knäppa BH bakom ryggen. Nästintill omöjlig uppgift men eftersom dotterns kompis också var med var det ju bara att bita ihop! Jag kan ju inte skrämma de stackars flickorna till att tro att jag är döende.
Ja, träningsvärk. Det underbara kvittot på att något är utfört men ack så onda och förlamande för hela kroppen. Benböj, utfall, rygglyft och ja, en annan ryggövning samt crunches och ja, såna där när man sparkar upp benen istället för att lyfta upp överkroppen, vad det nu kan heta på det där tjusiga utländska träningsspråket. Samt 3 plankor. Jag vågar faktiskt inte ens tala om hur kort tid jag orkade stå i planka, vi kan bara konstatera att den mest vältränade personen i vårt hushåll är dottern, 9 år, som klarade 1 min och 20 sek. Med den tiden vann hon den tävlingen. Hon tog heller inga pauser mellan set och gjorde således fler repetitioner än oss andra två och har inte tillstymmelse till träningsvärk idag.
planka

Det bästa med träningsvärk dagen efter är vetskapen om att det i morgon är dag 2. Och förmodligen ännu värre. Hör ni inte av mig under dagen ligger jag kvar i sängen!
På torsdag ska jag tillbaks i sadeln och kommer förmodligen inte kunna röra mig på fredag överhuvudtaget. Vi hörs!

träningsvärk

 

Då och nu – samt att hösten är igång!

Det finns dagar då jag är sådär ruskigt nöjd med allt. I lördags var just en sådan dag. Uppklädd från topp till tå, sminkad och grejad med i håret och bara en enorm känsla av stolthet. Det kanske är svårt att förstå men jag fann en bild av mig själv från augusti förra året och det slog mig hårt, rätt i magen. Vad mycket som har hänt på detta år. En galen förvandling. Jag hade aldrig vågat visa denna bild för ett år sedan, men nu gör jag det. Skillnaden är brutal.

Skogspromenad Hannas wedding

Jag vet nästan inte vad jag ska säga. Jag är lite mållös. Jag blir både ledsen och rädd när jag ser den där kvinnan i grå kläder. Vem är hon? Jag har fortfarande mycket kvar men i lördags kände jag mig vacker. Stolt och vacker! Det var länge sedan jag rörde mig fritt utan att behöva skämmas för någon kroppsdel som eventuellt kunde puta ut någonstans. Det var en fantastisk dag. God mat, fast jag kunde bara få ner en av renbitarna, men oj vad god den var. Jag pratade och hade jätteroligt. Jag vill göra om det. Kan någon jag känner, snälla gå och gifta sig och ordna en fest!?

Jag har också haft en fantastisk sommar. Jag har haft den stora förmånen att vara ledig i 3 månader. Hur det kommer sig är att jag blev så förbannad på min tidigare företagsledning att jag sa upp mig. Jag kommer nog att skriva om detta senare. Bara dagar senare fick jag nys om, och tillslut erbjuden nytt jobb, där jag börjar 1 september. Det har varit mycket cykling i sommar, med det stora målet i cykelvasan. Jag har spenderat 3 fantastiska veckor i Italien och firat min mor som blev 70år.

Italien

Jag har även spenderat en vecka i Grekland med min dotter. Med mycket bad, sol och många helt underbara samtal om hästar, känslor och tankar om skola, buss, skilsmässa och kärlek.
Rhodos, Ixia

Och som underbar avslutning på denna långa ledighet ett vackert bröllop för två fina människor som jag tycker så mycket om.

Idag var det dock tillbaks till träning. Den mentala vila jag haft sedan vasan är över. Målet är uppsatt till nästa år och styrketräning stod på schemat. Det intressanta är ju, när jag ligger där på golvet efter 45 minuters träning och 3 set avslutande planka, att jag direkt tänker att jag måste dammsuga eftersom golvets småpartiklar lite käckt sitter fast på mina svettiga underarmar! Ok, jag hann tänka att jag var nöjd med träningen också, men mest tänkte jag på vårt smutsiga golv.
Hösten är igång! Mot Cykelvasan 2017!

I fäders spår för framtids segrar

Starten Cykelvasan 2016
Starten Cykelvasan 2016

Jag tänkte att det skulle gå bra. Jag tänkte att min tid skulle vara någonstans mellan 5-6 timmar. Jag skulle givetvis vara trött men det skulle gå rätt smärtfritt. Så var mina tankar denna förmiddag den 13 augusti i Berga By strax utanför Sälen, i startfållan för att genomföra min första cykelvasa.

Upplevelsen blev nog lite annorlunda. Förutom att det var jobbigt, rent fysiskt. Sjukt många backar. Det var nog mer kuperat än jag hade tänkt. Det är farligt att läsa för mycket om ett lopp också inser jag såhär i efterhand. Vad andra mer vältränade cyklister menar med flackt är kanske inte direkt vad jag menar med flackt. 94km av grusvägar och rejält ojämna bitar sätter sina spår i armar och skuldror. Det skakar bra i armarna och det gäller att hålla i sig ordentligt vissa stunder. Jag måste även erkänna att jag blir lite påverkad av skyltarna med “olycksdrabbad sträcka”  och medtävlandes kommentarer om att det skett en del ordentliga crashar i de där backarna, sätter sina spår i huvudet. Tyvärr kom det regn framåt de sista milen och jag var inte beredd på det. Inte mentalt och inte klädmässigt. Jag blev kall och genomvåt. Jag fick ont i mina knän. Jag har haft lite känningar sista halvåret. Utsidan av vänster knä börjar göra ont efter ett par timmar med lite högre belastningen än normalt. Banan blev lerig och kletig och vissa partier valde jag att gå istället för att cykla. jag ville ju trots allt komma fram helskinnad. Det började skava i händerna, stundtals i nedförskörningarna blev det så kallt, eftersom jag var helt genomblöt, att jag hackade tänder.

på väg mot kontrollen i Oxberg
(på väg mot kontrollen i Oxberg)

Jag grinade och skrattade om vartannat. Sa till mig själv att “skärp till dig, Anna, så illa är det la inte?!” jag tog tillfällena att prata med de andra som kämpade kring mig. Några skrattade och tyckte vi var helt tokiga som faktiskt betalade för denna självplåga. Andra bara ruskade på huvudet och undrade om det aldrig skulle ta slut. Jag vet att jag tänkte när jag stod i Hökberg, näst sista kontrollen innan mål att om jag är i mål 17.30 är det ju bra. Jag hade faktiskt ingen aning om vad klockan var just då. Jag drack min buljong och när jag tittade upp satt en stor klicka på väggen. 17.55. VA?? 6½ timme och jag hade typ 12km kvar. Jag var trött då. Mest mentalt. Mitt knä gjorde så ont! Jag trampade i princip bara med höger ben (vilket känns idag). Det var så blött och kletigt att efter sista kontrollen i Eldris, var det förvisso enklare cykling men min kedja och växlar hade tagit stryk. Det skrapade och gick trögt i växlingarna i kombination med att jag faktiskt var trött i tummarna och inte orkade trycka tillräckligt hårt för att få upp klingan på de större hjulen. När jag skulle växla ner från stor klinga till mellan, fastnade kedjan. Tvärstopp i flera uppförsbackar. Det är på något vis än mer frustrerande att springa upp och pilla med en sandig kedja vid varje backe än att bara få cykla på, om än på trötta ben.

Att svänga upp runt den där kurvan vid Kyrkan i Mora, efter Aucklandbacken, som jag sett så många gånger på TV under  alla åren av Vasaloppet var en häftig känsla. Att få trampa mig fram längs det långa upploppet till fritt främmande människors jubel och rop om “bra kämpat” är ändå en obeskrivlig känsla och jag hade fullt jobb med att hålla tårarna tillbaka. Jag fick min medalj och där stod min man. När jag fick mig en kram kom alla känslor på samma gång. Jag vet inte hur länge jag stod där och grät i hans famn. Tårar av trötthet och stolthet på samma gång. Jag hade ju ändå haft den här dagen att träna mot ganska länge.

Om någon hade velat köpa min cykel där och då hade jag nog sålt den. Jag ville inte cykla en meter till. Men såhär ett dygn senare tänker jag nog lite annorlunda. Jag är inte nöjd med min tid. Jag tog 7 timmar och 8 minuter på mig. Inklusive en kisspaus! Helt fantastiskt egentligen att bara orka cykla på ojämnt underlag i 7 timmar. Men nej, jag är inte nöjd med den tiden. Jag vill göra om, ge mig själv en revansch. Jag behöver träna benstyrka och kondition, men framför allt armstyrka, mage och rygg för att orka hålla kroppen och teknik. Jag behöver ge mig ut mer i skogen och lära mig köra fort även när underlaget är skumpigt.
Så nästa år ska jag göra om det och kapa tid. Hur mycket ska jag fundera på ett tag.

Cykelvasan 2016 - någonstans i skogen.
Cykelvasan 2016 – någonstans i skogen.