Musiktoken filosoferar

Jag tycker att jag är en musikälskare! Jag tycker verkligen om musik. Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på musik. Jag har musik på när jag tränar, när jag städar, när jag bloggar, när jag läser och i bilen. Till och med när jag duschar! Vet ni hur bra röst jag har i duschen? Nej, den är inte som alla andras jag sjunger hellre än bra! Men volymen och rymdklangen är svårslagen i ett badrum.
Givetvis varierar musiken beroende på vad jag gör och vad för sinnesstämning jag har. De sista månaderna har det varit mycket klassiskt. Lugn musik att fundera till. Melodiska slingor som hjälper hjärnan att reda i alla tankar. Studsig musik som får mig att vilja hoppa fram när det är dags att städa och hård peppande musik i träningslistan. Jag älskar musik, jag tycker om att ligga på soffan och lyssna på musik och framför allt som igår, ligga skönt tillbakalutad i soffan med någon annan som spelar sina favoritlåtar som jag faktiskt aldrig hört förut. Som alltid blev det ju alldeles för kort stund, men en riktigt skön låt spelade han och den har gått varm här i afton.

De senaste dagarna har jag även funderat en del på dethär med bloggandet. Ska jag fortsätta eller inte? Jag har haft mina pauser men alltid kännt ett sug att komma tillbaka. Jag tycker om att skriva. Jag har dock funderat på om jag uppfyller mina egna krav på blogg. Jag tycker inte det. Jag tycker inte jag är lika roligt längre, bloggen är inte så självironisk som den en gång var. Den är inte lika humoristisk som den en gång var. På något vis har jag blivit lite mer seriös, jag gör ju det faktiskt. Jag äter bra, tränar som ett as och de där kilona försvinner, ett efter ett. Det är inte längre ett försöker. Det är ett gör! Jag tackade till och med nej till pannkakor hos mamma idag.

Alla tycker inte om att bli skrivna om, att bli omtalade offentligt. Det har jag full förståelse för och utelämnar oftast alla utom just mig själv och möjligtvis min bror för att vi tillbringar varje arbetsdag tillsammans. Samt att jag vet att han tål det. Men är min blogg om mitt liv möjlig om jag utelämnar det bästa? Retorisk fråga. Jag har som vanlig en del att fundera på.
Å andra sidan känner jag att mitt bloggande är som Petra Marklund sjunger (såklart att jag måste relatera till en låttext)
“Jag berättar allt, men säger egentligen ingenting”