Anna debatterar: Havet och stränderna

Varje lunch har jag förmånen att kunna äta på stranden. Jag jobbar så nära stranden att jag tar min lilla lunchlåda, mitt strandlakan och käkar där, vid vattnets kant. Så även idag.  På med bikinin så fort det går för att få en liten uns av sol, frisk luft och avkoppling.  Jag har gjort så snart hela sommaren. Även om behovet inte längre är lika stort som i maj/juni månad.  Jag hade gladeligen sett fram emot lite regn nu! Men det är ju en annan dikussioin.

Jag tycker det är ganska roligt att lyssna på alla de olika samtal som pågår runt omkring mig där på stranden, för jag är ju trots allt inte ensam.  Jag tjuvlyssnar omedvetet. Ofta om just skräpet, plasten och hur vackert det är! Men varje dag ser jag dem nedstoppade i sanden. Fimparna. Jag svär inombords åt folket som gör så. Varför? Varför kan man inte plocka upp efter sig? Än mer arg blir jag såhär i slutet av sommaren när eldningsförbudet är så hårt att vi inte ens får grilla hemma i våra egna trädgårdar. samtidigt kan en rökare tända en cigarett var som helst.  Centerpartiet vill vi skärpa böterna för nedskräpning och göra det möjligt att bötfällas för att slänga fimpar och snus på marken. Hejja säger jag!

Under tiden svämmar haven över av skräp. Dagligen flimrar klipp förbi från någon exotisk ö där sköldpaddor, valar och andra vattendjur räddas från plast av olika former.  Dykare som filmar under ytan där plaststyckena är så många s du ser inte framför dig. Plastbitar som ser ut som maneter. Inte konstigt att fiskar dör av alltför mycket plast i sina magar. Om utvecklingen fortsätter kommer det att vara mer plast än fisk i haven år 2050. Det är så fruktansvärt! Vi måste agera. Vi måste rädda våra hav, våra djur! Centerpartiets förslag om att fasa ut engångsartiklar i plast som bestick och sugrör är ett steg i rätt riktning. Ändringen där butiker började ta betalt för sina kassar tidigare i år är också ett steg. Själv kan jag banna mig själv när jag lagt min kasse hemma. Jag har fått en väldigt fin ihopvikbar, det blir bara ett litet litet paket av påsen, den fick fick jag av min mamma och har nästan alltid i väskan.  För vi har ju inte behovet av en ny plastkasse vid varje köp. Återvinning, hållbart. Framåt! För ett friskare hav, för ett bättre klimat.

Anna debatterar: Tryggheten

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på vad som är skillnaden idag från tiden då jag växte upp på 80-90-talet?

Jag bor idag på nästan exakt samma ställe som jag bodde på när jag var barn. Mina föräldrar bor fortfarande i mitt föräldrahem. När jag var barn var jag förmodligen ganska mesig och helt vanlig liten tjej. Jag fick ingen moped, jag fick ingen EPA. Jag tjuvbadade aldrig på det kommunala badet även om jag förmodligen i sena tonåren lät det låta så,

om någon talade om det. En ville ju inte vara mesigare än någon annan!
Och varför är det så? Varför ska man som ungdom vara så himla häftig?

I min barndom diskuterade vi vikten av att cykla på rätt sida vägen. Ordning och reda, uppförande och jag minns killarna som var rasister på högstadiet. Jag tyckte de var lite otäcka. Det var de problemen vi hade. Jag vara aldrig otrygg.
Idag via våra sociala medier diskuteras ungdommars ordning och uppförande. Mopeder och EPA-traktorer, ljudvolym och attityder. Egentligen inget nytt. “Vi”, jag som snart fyller 40, har hunnit växa upp och inse att det är skönare hemma i soffan eller trädgården, än att hänga på en hård träbänk nånstans i en enslig by. Vi tänker att om vi talar om det så förstår de. Men det är väl något som en behöver inse själv, med tiden!

Så vad är det som gör att vi känner oss otrygga? Är det medias enorma kapacitet att berätta om skottlossning, överfall och rån? Jag blir lite ledsen över den mediala vinklingen på många inlägg i sociala medier. Som framhäver att ökningen av brott är i paritet med mängden invandrare. Visst finns det rötägg bland dem. Men de finns även redan här. När jag var 7 år upptäckte jag ett inbrott när jag kom hem från skolan. Källarfönstret stod bortplockat vid sidan av, lutat mot husgrunden. Jag minns än idag stöket inne i vårt hus. Han som bröt sig in hette Krister och var redan känd av polisen.

Som centerpartist vill jag mena att tryggheten finns hos oss alla. Det är vi, som samhälle som skapar den. Genom att gemensamt värna om varandra. Stötta, älska och förlåta!
Samtidigt som vi självklart måste ha en fungerande polis. Jag tycker inte att deras resurser har varit tillräckliga på sistone. Äran att vara polis måste bli större, liksom läraryrket!  Det är ju coola jobb som liksom är grunden i vårt samhälle. Det är dessa grupper som stöttar, vaggar oss vanliga människor i trygghet.   Men jag språkar ändå för ett större medborgerligt ansvar. Säg ifrån när ett barn beter sig illa. Våga säga nej! Våga säga till tuffingarna i gatuhörnet att de spelar för högt och för gud skull; ta ett personlig ansvar för dina egna handlingar.

För att citera vad vi i Centerpartiet i Halmstad skrivit i vårt valmanifest:
“Att få leva sitt liv efter eget huvud och önskan, att få älska den man vill, att inte hindras i sina livsval. Det är rättigheter som måste gälla alla men som fortfarande inte gäller för alla. Centerpartiet vill fortsätta och utveckla arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.
För Halmstad ska alltid vara en trygg kommun för alla.”

CenterAnna och Larry