2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

Längdskidläger – eller dagen då jag hittade nya muskler!

Om jag, som inte åkt särskilt mycket skidor förut, står på ett par skidor från kl 09.00-16.30, är det stor risk att nya muskelgrupper upptäcks!

Jag har i helgen varit på längdläger för skidor. Tidigare i mitt liv har jag åkt skidor 5 gånger. TOTALT på 38 år. Ja, snart 39 faktiskt.
Jag bokade detta läger i höstas redan. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig. Få lite tips. Föga anade jag vad jag skulle växa denna helg!

Det tog mig lite drygt 7 timmar att köra till Falun. Jag parkerade, checkade in och la mig på hotellrummet för att vila lite. Vi skulle samlas någon timme senare för ett gemensamt styrkepass. Jag var lugn hela vägen till Falun, men denna sista timme. Jag ber lite om ursäkt till den stackars receptionisten som försökte prata med mig i hissen. -Vad roligt ni kommer att ha!? -Ja, jo.. ska bli kul.
Öh, allvarligt, jag brukar vara mycket mer verbal än sådär. Men jag blev näst-intill skräckslagen. Plötsligt slog tanken mig. Gemensamt styrkepass i sal. Många ögon, undra hur många, skulle kunna stirra på mig. Den där brutala obekväm-känslan sköljde över mig, jag mådde nästan lite illa. Och detta hade jag betalt för!
Jag bytte om, jag hade tagit med mig kläder jag visste att jag kände mig bekväm i. Tassade ner i receptionen, några var redan där. Jag hälsade och kollade av om vi skulle duscha där eller här på hotellet. Där. Skulle springa upp och hämta min väska igen. Mötte Helena Ekholm på väg ut från hissen och hejade glatt på det bekanta ansiktet. -Hej hej!
(men Anna, hon har ju ingen aning om vem du är!! Jag suckade lie trött i hissen) Bad om ursäkt när jag kom ner igen och runt mig samlades glada och öppna människor och stämningen byttes från skräck till förväntan.

Efter ett 30 min styrkepass med rörlighetsövningar, kan jag bara erkänna att jag har en hel del att jobba med. Stel är inte längre rätta benämningen, men det tänker jag ta i ett annat inlägg. Jag var dock försiktig, ville inte dra på mig träningsvärk.
Lördagens övningar bestod i stakning, stakning på ett ben (herre gud vad svårt), stakning med enbart magen, stakning med frånskjut. LUNCH. Diagonalåkning och diagonalåkning utan stavar. Jag valde sedan att åka en sväng. Ramlade 4 gånger vilket resulterade i en något blåslagen högersidan av kroppen. Det jag kan fundera på är varför jag envisas med att slänga mig på samma sida varje gång. Det gör ju inte mindre ont att ramla på en redan blåslagen armbåge. Och för alla i min omgivning som hävdar att riktig snö gör mindre ont att ramla i – ni har sjukt mycket fel! Just sayin.
Den smärta jag senare på kvällen upplever i min kropp är nästintill obeskrivlig. Axlar, nacke, skuldror och under armhålorna! Här har jag aldrig någonsin haft ont förut! Det är liksoom träningvärk, fast tidigare, detta är liksom fortfarande samma dag? Hur är det ens möjligt liksom. Efter en fantastiskt givande middag, med så otroligt givande samtal, en frågestund med min anya husgurus Helena och Sofia, ja, de är kanske inte så medvetna om det, men wow, hade jag bott närmare stockholm hade jag också tränat med Sofia 3 dagar i veckan. Vilken boost den kvinnan ger!
Jag somnar gott den kvällen. Men jag sover oroligt. Det är för mycket info i min skalle att processa helt enkelt.

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se

Bra kämpat! Om hur främlingar kan stärka!

För en vecka sidan kanade jag av banan.
Ikväll var det dags för revansch. Jag fick jobba över en liten stund, det har varit en galen dag på jobbet! Jag kom därför iväg lite sent, valde att byta om på jobbet innan jag for. Väl i bilen kände jag fjärilarna i magen. Eller var det stress? Kanske lite av varje. Jag hade 30 min att köra och jag upptäckte då att ju närmare målet jag kom, ju långsammare körde jag. Skyllde på väglaget! Måste erkänna att jag var tokigt nervös!
Elefanten i rummet.
Jag undrar hur länge den känslan kommer att följa mig?

Väl på plats med betald åkavgift stod jag lite drömmande och tittade på alla fantastiska skidåkare som svischade förbi. Vad duktiga alla är, vad fort de åker! Önskar att jag kunde staka så fort. Våga åka så fort!
Tillslut blev det en lucka och jag gav mig ut i spåret. Benen skakade och jag funderade på om jag verkligen skulle. Kanske skulle hoppa av igen och gå tillbaks till toaletten?
Jag stakade vidare. Fick kramp i fötterna. Fingrarna blev kalla. Insåg mitt svinhårda tag om stavarna. Där kommer kurvan med vattendraget. Saktade ner. Åh , shit bara jag inte trillar igen. Så himla många åkare idag, de kommer köra över mig! Tänk om de skadar mina stavar! Det har jag sett på tv att stavarna kan gå av.
Svängen gick bra. Stapplade vidare. Värkte i fötterna nu. Försökte intala mig själv att slappna av. Röt lite på mig själv – SLAPPNA AV! Tänk på alla youtube-klipp du sett. Böj på dig, sänk tyngdpunkten. Stå inte rak som en pinne! Försök få lite bättre balans. Skjut fram höften och få farten framåt. Tänk på att få stavarna rakt bakåt! Tappa ingen kraft utåt sidorna. Sista svängen är en höger-kurva, lite uppkört för vänsterfoten. Försökte lyfta och trampa runt. Ja! kolla det går ju, jag grejade det! Lyckan var nästan total. Det är små saker som kan glädja en icke-skidåkare i ett skidspår! Jag hade inte den bästa tekniken och jag behöver definitivt träna mer på att svänga och trampa runt. Tar mig upp till start och kliver av. Hoppar lite. Försöker få bort krampen i fötterna. Försöker slappna av, sänka pulsen. Då kommer en man swischandes in bredvid mig.
-Bra kämpat!
Wow. Tack, jag önskar att jag kunde hålla med honom. Eller, jo, jag kämpar ju! Så det har han ju faktiskt rätt i. Elefanten krympte lite. Inte lika mycket elefant. Klev ut i spåret igen. Lite lättare, lite mindre kramp. Lite mindre ont. Lite lyckligare inombords. Fina människor ska ha beröm!
Ikväll blev det 5.2 km på 42 min. Inte så fort, men det bästa är att jag känner att jag hade kunnat åka en bra stund till! Gott tecken. Lite ont i höger axel. Behöver sänka ner armarna i diagonalåkningen. Det övar vi på i morgon. Imorgon är jag nog bara en… en… sengångare tror jag blir bra liknelse. 😉

Åkulla skidspår

När det egna förtroendet darrar

Jag låg i en blöt pöl, en bäck kanske, och försökte reda ut skidor, stavar och kroppsdelar.  I +1, svag bris och klockan visade 06.51.

Jag hade tidigt i morse plågat mig ur sängen och gett mig av för att öva på längdskidåkning. Andra gången för i år.  Närmaste spåret ligger nu 48 min hemifrån. Så det var tidigt klockan ringde i morse. Jag stapplade iväg längs banan, det går sådär. Jag tyckte ändå att jag fick till rätt så bra staktag. Åtminstone så kändes det i magen. Ni vet de där musklerna man skall ha på framsidan av kroppen *haha*
Efter 2,8 km slinker höger skidan ur spår. och jag kan inte svänga. Jag vet ju hur de gör, proffsen, de stampar runt och svängerobehindrat. Jag, jag kasar rakt fram, inser att det här går åt skogen men blir helt paralyserad och kasar av snöbanken, ner i diket.

Jag svär högt! Skidorna och stavarna korsar varandra och jag får först krångla mig ur stavarnas handledsband (eller vad det nu kan heta) och därefter försöka nå skidspännena för att lossa och ta mig upp! En av de där duktiga skidåkarna som också tagit sig dit i arla-timmen, stannade och frågade vänligt om det gick bra? Snällt, måste jag erkänna såhär i efterhand. Just där och då var jag så generad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Jag tog mig upp på snövallen. snäppte på skidorna igen och började sakta staka mig till startområdet igen. Då kom tårarna. Jag grät och stakade. Grät och snorade. Tårarna rann och besvikelsen sköljde över mig. Jäkla skitsport.
Känslorna låg utanpå kroppen. Tvivlet kröp innanför skinnet och för första gången tänkte jag att jag aldrig kommer att ta mig i mål.

Ikväll har jag fått så många kramar av min familj att de tillsammans lyft mig tillbaka ut i spåret, mentalt. Jag och dottern sprang en runda och i duschen stod jag och visualiserade när jag glider in under den där skylten i Mora, och började grina igen. Just den där målfållan där jag bröt ihop efter min första vasa, cykelvasan.
6v kvar. Inte lika kaxig ikväll. I morgon gör vi ett nytt försök.

Från BH-ar till det yttepyttiga rummet

Snöbrist, regnväder, plusgrader, lerig gräsmatta och skitig hund. Det uppblandat med desperata sökningar på bålträning, insikten av att mina magmuskler i princip är obefintliga är det som rör sig i mitt huvud just nu. Ok, en hel del om industriportar också då min enda kollega har semester! Det är just nu hektiskt. Fast å andra sidan triggas jag ju av att ha mycket att göra och blev nästan lite villrådig i afton när jag inte hade körövning. Vi hade terminasavslutning i lördags där vi framföra första delen av Händels Messias och halelujakören. Ett minst sagt lyckat evenemang med inte en enda biljett kvar, samt en del plankningar faktiskt. Underbart att höra i efterhand!
Så vad gör jag en kväll när jag får två timmar över? Jag hämtade ner en gammal sunkig pilatesboll från vindens minusgrader. Visst är det ändå märkligt att det kan vara minusgrader däruppe när det är plus 8 ute i friska luften? Jag hittade även en hel kartong med underkläder. Det låter hur sunkigt som helst men de var rentvättade och fina när jag la ner dem för väldigt, väldigt många år sedan. Då var de för små. på tok för små. Nu fick jag helt plötsligt ett bonustillägg i BH-lådan med 6 st. Perfekt i min non-shopping-period faktiskt!
Jag hann städa av mitt skrivbord. Eller ialla fall plocka i  ordning lite. Det var lite pinsamt i lördags när två av mina goa körkollegor följde med hem och fick en husvisning. stökigt som vi har det här emellanåt. Men i vårt liv är städning nedprioriterat. Ingen av oss tre är heller allergiska. jag tror det har med det att göra. Vi är härdade mot all sorts skit! 😀

Så kollade jag även lite fler styrketräningsvideos för längdskidåkare på youtube, skakade fram lite motivation och gick iväg till vårt yttepyttiga träningsrum, där det faktisk tinte går att träna. Men vi har ändå lyckats trycka in (på ca 10kvm) två vinkylar, 4 cyklar, en motionscykel, skivstång, lite hantar , gummiband, kettlebells, tre alpina skidåkningsset, 2 par längdåkningsset, ett par rullskidor med tillhörande pjäxor och såklart ett hörnskåp. Så nej, jag får hämta ut det jag behöver i vardagsrummet.
Men träna, det gjorde jag. Nu värker det gött i magen och framför allt i armar och axlar. Fokus, stakning! Heja mig