Peppen av att orka

I slutet av 90-talet spelade jag ganska mycket innebandy. Ett par gånger i veckan körde vi uppvärmning utomhus innan den egentligen träningen började, lite för att spara tid och kunna utnyttja hallen till att köra övningar och spel. Det var en liten joggingrunda runt hallen och skolan i byn där jag bor. Vi fick i princip bara två regler att följa. Vi skulle vara tillbaka när träningen började och vi fick absolut inte gå längs vägen. Alla fick därför anpassa sin starttid till hur fort vi sprang rundan. Nu minns jag inte hur lång rundan var, men jag minns känslan när jag faktiskt orkade jogga hela rundan utan känslan att jag skulle dö. För det gick ruskigt långsamt emellanåt!

Sedan dess har det inte varit mycket löpning i mitt liv. För tung kropp, och på senare år rejält med känningar i hälar, knän och höfter. Jag har nog inte insett det förrän nu att jag faktiskt var för tung för mitt eget bästa. Förra veckan valde vi dock i familjen att ta en promenad ner till byns motionsslinga. Den är bara 800m men vansinnigt kuperad. I alla fall för en otränad löpare. Jag bad min man att jag skulle få springa två varv och satte upp målet att jag skulle springa ett helt varv, pausa en kort kort stund och sedan ta ett varv till. Jag ville bara känna lite hur det kändes i kroppen.
Sedan den kvällen har det blivit ytterligare 3 löparpass. Det kändes verkligen bra! I helgen tog jag med dottern till Galgberget i Halmstad och sprang en 3km slinga. Vi springer inte fort, vi springer inte snyggt men vi har roligt och jag är otroligt stolt över att jag kan springa 3 km, nästan utan att gå något! Det är långt till 3 mil men jag har börjat.
och dottern är oerhört stolt över att hon är bättre på att springa än mamma!

Me and G.I. Jane

Det finns ett par filmer som jag bara tokälskar. En av dem är G.I. Jane. Jag inser i skrivande stund att det är väldigt länge sedan jag såg den filmen, snart dags igen.  Under de senaste åren av mitt liv, i många träningsstunden ser jag henne framför mig, när hon hänger där på stolarna och gör push-ups. Så jäkla råstark. Så jäkla tuff. Så jäkla hård. Sån vill jag bli! Den kroppen, den vill jag ha! Det där är mitt mål!
Jag  kommer kanske aldrig att få just en så hård kropp men att ha den bilden när jag kör mina styrkepass här hemma är grymt motiverande. Så kanske är det inte så konstigt att jag drag igång Three dog nights megahit “mama told me not to come” när det är dags för passets tre sista plankor. När kroppen skakar och svetten droppar från pannan ner på händerna.
Då är jag hon. G.I. Jane, hängande på stolarna. Rakad skalle och bara stenhård.

Ett tillägg är ju att det finns sjukt bra filmmusik i G.I Jane över lag. Pretenders “goodbye” är en annan favorit;

samt “homecoming”. Med den perfekta timingen; “the bitch is gone!”
wow vad jag går igång på denna film. Jag älskar den. Den bär mig igenom tuffa pass. I mitt nästa liv ska jag bli en Navy Seal. Eller Demi More. Hellre Demi More faktiskt. Jag skulle kanske bli lite sur på en såndär militärsnubbe so står och vrålar på mig.

 

Anna på glid liksom Stephan

För några år sedan såg jag en serie på SVT.  “En svensk klassiker”. Tyvärr ligger den inte på SVTs sida, play. Men den finns på youtube. Då fick jag en tanke, att även jag ska genomföra en svensk klassiker. En svensk klassiker är att genomföra inom loppet av ett år; Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen samt Lidingöloppet. Jag köpte mig en landsvägscykel och började trampa. Jag har väl kanske inte direkt varit helt öppen med att det är det som är mitt mål, det slutgiltiga liksom.
Det absolut största hindret är ju det faktum att jag aldrig har åkt längdskidor.  Jag har inte ens stått på ett par längdskidor. En del av klassikern är att åka Vasaloppet. Det är 9 mil på skidor, som jag alltså aldrig åkt samt ett annat problem är ju att vi ganska sällan ha snö. Det är lite av ett problem.
Samtidigt som jag genomgått den största livsförändrande operationen i mitt liv förra året, en gastric bypass, har jag alltså bestämt mig för att komma i form och för tillfället handlar allt, eller nästan allt, jag gör om att skapa grundkondition. Att orka. Men kanske framförallt att tappa vikt. Som i sin tur såklart gör att jag kommer att orka bättre. Hittills lite drygt 40 kilo.
De senaste 2-3 åren har jag dragits med hälsporre, ömma knän och en höft som vid minsta lilla jogging gjort ont. Att då springa 3 mil på Lidingö känns därför tämligen avlägset. För ett år sedan var jag även så nära diabetes typ 2 som man kan komma, med skyhögt sockervärde. Jag var med andra ord i ganska dåligt skick.
Idag är jag struken från risklistan för diabetes typ 2. Jag kommer inte att bi kallad igen. Jag har inte längre ont i knäna. Jag har liten känning av hälsporren i höger häl vid de tillfällen jag är ute och springer eller går långt, men det blir bättre för varje dag som går och även höften håller för ett par joggingrundor. För det är det jag gör. Jag joggar. Livrädd för att gå sönder, men enveten som tusan och det första målet är att springa 5km utan att stanna, utan att gå.

Under de senaste veckorna har jag läst om skidåkning, om rullskidor och något av det roligaste jag sett är “Stephan på glid” Tv-profilen som aldrig åkt skidor, som tar sig an skidträning och sedan vasaloppet. Jag skrattar högt när han trillar och stapplande tar sina första rullturer på rullskidorna och jag inser att det är precis sådär rolig jag kommer att se ut. Men jag kommer att bjuda på det för alla grannar. Mina första par rullskidor kommer snart att införskaffas.
Första riktiga satsningen mot klassikern.
Nästa år kommer vi cykla hallandsloppet igen, vi kommer att köra Cykelvasan igen. Jag tänker också något eller några löparlopp. Hur långt, hur många eller var vet jag inte än. Jag ska fundera lite på det. 2018 kommer var hård satsning på de fyra grenarna, längre pass, längre lopp för att slutligen köra 2019. 2½ år till Vasaloppet.
Wish me luck!

Hallandsloppet 2016

Dagdröm om en klänning

Någon gång i min 5-åriga bloggkarriär skrev jag ett inlägg som hette; “Detta är ingen jävla modeblogg!” Men jag kan inte hitta det inlägget, för det var ju någon i min närhet, som var/är så himla bra på det här med datorer och IT och som lyckades med konststycket att slarva bort alla mina ca 400 inlägg. Men hur som helst, saker och ting förändras och här kommer faktiskt ett inlägg som handlar just om mode.

Jag har aldrig kunnat köpa mig några märkeskläder. När jag var barn hade vi nog inte pengarna och jag var väl egentligen alltid för stor. I vuxen ålder har det definitivt varit så. Jag har ibland gått in på nån finare avdelning på NK eller till och med på Åhléns i Stockholm men alltid känt mig son en elefant och sett hur blickarna tittat och dömt. Jag hatar de där blickarna. Det gör att jag helst går och shoppar kläder själv och jag håller mig till de avdelningar där jag vet att kläder passar. Den bakre hörnan med texten “stora storlekar”. Tantiga tröjor och byxor med gummiband i midjan. Det har också gjort att jag inte haft sådär jättestort intresse av att följa de stora modehuset eller nyskapande designers. Jag har tyckt om kläder men mer varit tvungen att välja något som passar istället för något som jag verkligen tycker om.

I takt med att jag nu tappat kilon, har intresset för kläder vaknat lite. Jag har börjat fundera på hur jag vill vara klädd. Hur vill jag gå klädd på jobbet? hur vill jag gå klädd hemma? på fest? till vardags? Mitt Instagram har till stor del blivit ett modeflöde med Valentino, Elie Saab och Louboutin samt många av de andra stora modeskaparna och många gånger kan jag tycka att det sticker ut alldeles galet mycket och andra gånger hittar jag något som jag bara säger wow!
Som Alice Temperley. Jag fann henne i våras tror jag. Ibland går jag in på hennes hemsida och bara sitter och bläddrar bland kollektionerna, nyinkommet och bara önskar och drömmer. Det har aldrig hänt förut! Jag har skapat mig ett konto, får deras nyhetsbrev och gjort mig en önskelista. Där ligger bara en klänning, men jag har lovat mig själv att den dagen jag når mitt mål, mitt viktmål, ska jag få köpa den. Den är så dyr! Men den är så vacker!
Redan nu kan jag känna pirret i magen av att kunna köpa en klänning som jag verkligen vill ha och inte bara en som passar och ser till att inte vara för tight över magen eller där valkarna på ryggen syns för mycket. En A-skuren klänning, absolut inte med en markerad midja. Gud nåde om den skulle vara tvärrandig! Ja, helt enkelt ett armétält vore bra.

Nu vill jag köpa en klänning som inte bara är där för att dölja utan för att vara fin. Få mig att känna mig fin!
Det är en helt ny värld som öppnar sig!

och visst är den helt underbar? Klickar ni här kommer ni till Temperleys hemsida! NJUT!
(och nej, det här inlägget är inte sponsrat av Temperleylondon, även om jag glatt hade tagit emot ett sådant erbjudande. Så hör av er, Temperley! Jag är idel öra 😀 )
desdemona lace dress black_a_1

Då och nu – samt att hösten är igång!

Det finns dagar då jag är sådär ruskigt nöjd med allt. I lördags var just en sådan dag. Uppklädd från topp till tå, sminkad och grejad med i håret och bara en enorm känsla av stolthet. Det kanske är svårt att förstå men jag fann en bild av mig själv från augusti förra året och det slog mig hårt, rätt i magen. Vad mycket som har hänt på detta år. En galen förvandling. Jag hade aldrig vågat visa denna bild för ett år sedan, men nu gör jag det. Skillnaden är brutal.

Skogspromenad Hannas wedding

Jag vet nästan inte vad jag ska säga. Jag är lite mållös. Jag blir både ledsen och rädd när jag ser den där kvinnan i grå kläder. Vem är hon? Jag har fortfarande mycket kvar men i lördags kände jag mig vacker. Stolt och vacker! Det var länge sedan jag rörde mig fritt utan att behöva skämmas för någon kroppsdel som eventuellt kunde puta ut någonstans. Det var en fantastisk dag. God mat, fast jag kunde bara få ner en av renbitarna, men oj vad god den var. Jag pratade och hade jätteroligt. Jag vill göra om det. Kan någon jag känner, snälla gå och gifta sig och ordna en fest!?

Jag har också haft en fantastisk sommar. Jag har haft den stora förmånen att vara ledig i 3 månader. Hur det kommer sig är att jag blev så förbannad på min tidigare företagsledning att jag sa upp mig. Jag kommer nog att skriva om detta senare. Bara dagar senare fick jag nys om, och tillslut erbjuden nytt jobb, där jag börjar 1 september. Det har varit mycket cykling i sommar, med det stora målet i cykelvasan. Jag har spenderat 3 fantastiska veckor i Italien och firat min mor som blev 70år.

Italien

Jag har även spenderat en vecka i Grekland med min dotter. Med mycket bad, sol och många helt underbara samtal om hästar, känslor och tankar om skola, buss, skilsmässa och kärlek.
Rhodos, Ixia

Och som underbar avslutning på denna långa ledighet ett vackert bröllop för två fina människor som jag tycker så mycket om.

Idag var det dock tillbaks till träning. Den mentala vila jag haft sedan vasan är över. Målet är uppsatt till nästa år och styrketräning stod på schemat. Det intressanta är ju, när jag ligger där på golvet efter 45 minuters träning och 3 set avslutande planka, att jag direkt tänker att jag måste dammsuga eftersom golvets småpartiklar lite käckt sitter fast på mina svettiga underarmar! Ok, jag hann tänka att jag var nöjd med träningen också, men mest tänkte jag på vårt smutsiga golv.
Hösten är igång! Mot Cykelvasan 2017!