Vad en kan hinna på 14 dagar

All färg i mitt ansikte hade tydligen försvunnit. Mitt ansikte blänkte av svett. Kallsvett. Jag var tvungen att resa mig upp, sätta mig upp med huvudet svagt nedåt. Andas djupa andetag. Torkade ansiktet med min handduk.
-Nej, vi bryter här.  Din kropp talar tydligt om att detta inte var ok, sa massösen.

Det låter allvarligt. Men jag hade bara försökt att få till en massage då jag haft så väldigt ont i ryggen den senaste veckan. Kanske var jag en aning naiv att tro att det skulle gå att ligga på en hård massagebrits gravid i vecka 29! Eller så var det bara en kombination med att det mesta i livet går i 190km/h just nu.
Jag hade ju en så fin plan några dagar före nyår, att jag skulle börja skriva igen. Det är ju så fantastisk mycket som händer nu. 2019 kommer att bli ett helt makalöst år. Jag bara måste ju dela med mig av allt!
Politiken, ombyggnationen hemma, bebisen. Och vägen tillbaka till min klassikerdröm. Nu har det gått 14 dagar på det nya året och jag har inte producerat en enda rad på denna blogg. Inte ett fniss, inte en eftertanke.
Så vad har jag ockuperat dessa 14 dagar med då tänker ni?

Jag hade en sån fin diskussion med min dotter över middagen idag. Det var bara hon och jag hemma och vi kom in på ämnet karriär, barn och barnuppfostran. Hon undrade om vi skulle fostra bebis likadant? Och vad för bebis vi vill ha? Så enkla frågor i teorin.
Jag berättade hur det var när hon var liten. Jag jobbade mycket redan då och var alltid i farten. Då var jag innebandytränare för två olika pojklag. Vi byggde även då om vårt hus *haha* och att jag inte är den där curlande mamman som talar om vad hon ska göra utan snarare visar spelplanen. Uppmuntrar till eget företagande, egna idéer och att hon ju idag har ganska fritt utrymme under vissa premisser.
-Du har ju jättelivlig fantasi och har aldrig något bekymmer med vad du ska göra!
Jag frågade henne om hon visste vad hon får och inte får göra när hon kommer hem från skolan och ja, hon var ju fullt medveten om att jag skulle bli vansinnigt arg om hon struntade i att gå ut med hunden! Men att jag också skulle bli otroligt glad om hon tömde diskmaskinen eller gjorde någon annan liten hushållssyssla.  Hon får ganska fritt utrymme inom spelplanen. Nuförtiden behöver jag väldigt, väldigt sällan be henne göra något. Hon vet redan.
Går det att göra likadant med nästa? Tja, det återstår att se.

Så vad har jag då gjort dessa 14 dagar? Förutom att vi avslutade vår Sälensemester, där jag också höll på att svimma i Gustavsliften. Det var faktiskt ganska otäckt. Sista dagen och jag åkte själv medan man och dotter packade bilen. Jag älskar verkligen skidor! Jag hade bråttom ner till Gustavsliften och skyndande på lite med stakandet på platten. Inga människor i liften så jag kasade bara rätt in och rätt ner i stolen. Efter bara några hundra meter inser jag att jag flåsar som tusan. Inser att jag har lite svårt att andas. Inser att jag faktiskt inte riktigt ser allt. Små svarta prickar börjar dyka upp i mitt synfält och jag funderar på hur sjutton jag ska lösa denhär situationen utan att skrämma slag på personen bredvid.  Inser att jag ju faktiskt är på väg att svimma 10m upp i luften. Eller är det högre? Känns skithögt i alla fall.
Jag sitter på kanten så jag försöker sträcka ut kroppen så mycket jag bara kan utan att luta mig bakåt för det funkade verkligen inte. Lyckas knäppa upp bältet i byxorna ett snäpp och tvingar ner luft långt ner i magen. (Det hjälper inte att det blåser galet mycket). Jag ser toppen på berget och taket på lilfthuset och tänker att jag behöver bara hålla mig klar dit upp. Ta mig ur liften och sen får jag ju åka ner igen. Fokuserar på liften. Låter de andra lyfta bommen och på något fantastiskt vis lyckas jag ta mig ur, kasar bara rätt fram och stannar när farten tar slut. Spänner av skidor, spänner upp pjäxorna och lutar mig över stavarna. Står där länge och bara andas. Ringer min man för att få lite moraliskt stöd, det han är bäst på, men det är dotter som svarar.

– Hej mamma, hur går det?
Vad svarar jag på det? -Åh det går fint. Men det blåser jättemycket här uppe!
Så vi pratar lite och det hjälper ju det också. Inte själva samtalet i sig kanske men att bara få stå still och andas lugnt ett tag. Så jag tänker att jag åker la ner då. Den sista tokan är ju inte född än!

Jag har hunnit med en internutbildning som ny förtroendevald inom centerpartiet. Jag har hunnit med tre introduktionstillfällen tillsammans med förvaltningschefen rörande kulturförvaltningen. Avlämningsträff med gamle ordförande i nämnden. Jag har hunnit deltaga på en workshop med alla presidier och bolagsordföranden i kommunen om en strategisk plan.  Jag har varit med på ett internt möte för budgetberedning. Mannen och jag har hunnit tömma hela vår vind på grejer, så att ombyggnationen faktiskt kan börja. Vi har hunnit med ett kort möte med vår kontrollansvarige och konstaterat att vi måste skaffa fram ytterligare några papper och ritningar. Jag har hunnit producera inbjudan till årsmöte för den lokala centeravdelningen jag är med i styrelsen för och bokat upp lokalen för densamma. Jag har hunnit bokföra ända fram till 20181231 i vår familjeföretag och så smått påbörjat ett generationsskifte i ägandet av bolaget. Jag har hunnit frisera till hunden så att han faktiskt ser något över huvud taget, nästan läst (lyssnat) klart på boken vi ska ha läst till fredagens bokklubb och laddat ner extremt många dokument (politiska) som jag borde ha hunnit läsa vid detta laget. och tvättat typ 18 maskiner tvätt samtidigt som min bebis försöker att omorganisera mina inre organ. 🙂
Jo, vi har ju hunnit fira bröllopsdag också! 3 år som herr och fru Ginstmark. Och så har jag fixat ny bilruta på bilen för vi fick ett stenskott på vägen hem från sälen som direkt blev sjyssta sprickor i rutan.
Så kanske är det inte så konstigt att jag har lite ont i ryggen…

Foto: Julia Brännmark
Foto:Julia Brännmark

I thought they said rum!

Jag har varit lite krasslig några dagar. Det är sjukt irriterande när jag bara vill sätta fart med träningen, hålla min plan och höga tempo.
Jag har dessutom haft tre dagars arbete i Danmark, tjänsteresa och jag blir så vansinnigt trött i huvudet när jag är där.  Koncentrationen på det danska språket tar på krafterna, omedvetet. Jag pratar ju inte danska egentligen men det går ganska bra att hänga med ändå.

Därför var det extra skönt när jag ikväll kom hem, fått i mig lite mat att ta hunden på en kort promenad. Även om det regnade så var det gott att få röra på mig lite, skaka igång kroppen. Jag tänker att resten av veckan får det blir lite mer hårdkörning igen.

 

 

Larry mellan benen

Att vara med hund har verkligen sina fördelar. Vissa kvällar är jag inte ett dugg sugen på att ge mig ut , men så vet jag att min fyrbente lille pälsboll verkligen behöver komma ut och studsa lite och då blir det ju av.
Just nu tycker vi det är superkul att spela fotboll. det går jättebra i ungefär 4 minuter. Sen är det roligare att jaga pinnar och försöka gräva upp de nylagda plattorna på framsidan.

Jag har också kört igång med lite mer styrketräning hemma och det är ju hysteriskt roligt! Särskilt om du är hund! Den bästa övning är när jag ska göra crunches på golvet. Jag kan med 100% säkerhet meddela att jag har en hund som slänger sig upp på magen mellan benen inom 30 sekunder. Det är också hysteriskt kul när jag står i plankan att krypa under mig. Det är ju också så att vår älskade lille Larry, lever nog i en skön värld där han bara är en 30cm lång, fortfarande. Han har inte insett att han är STOR hund. Att han faktiskt inte får plats under mg när jag står i planka. Att han inte kan krypa upp i famnen över huvud taget längre.

Det är också helt underbart roligt när jag svingar en kettlebell, att jaga den! Och det bästa är ju såklart min doft. Svetten är ju helt underbar om du är hund. Inget får mig att känna mig så galet sunkig som att ha vår lille Larry nosande i snippan och mellan skinkorna när jag försöker koncentrera mig på att utföra en styrkeövning på ett korrekt sätt.

Lyckan efter en mil och nya mål

Det där med att genomföra en tjejklassiker har sannerligen satt lite griller i huvudet. Jag har sedan en tid tillbaka ont i ryggen samt en höft som gör ont när jag är ute och joggar. Jag bestämde mig för att ta tag i detta och besökte i veckan en osteopat. Han var överraskad att jag kunde springa överhuvudtaget, så sned jag var överallt. Han drog, petade och packade ihop mig till en liten boll och vips kunde jag böja mig 10 cm längre ner mot golvet. Jag fick även tips på våtdräkt, träningstips, kosttips och wow, jag är helt klart impad!  Jag är fascinerad av kroppen. Det ska bli intressant att göra de övningar jag nu fått i hemläxa nästkommande två veckor. Jag hoppas att det kommer ske en stor skillnad och jag har fått mycket att fundera på!

Jag bestämde mig också idag för att testa på den där milen. I mil på Lidingö ska jag avklara i september. Jag har inte sprungit, eller ens joggat en mil. Faktiskt inte gått en mil heller på väldigt väldigt länge. Så jag ville testa kroppen lite, se hur det kändes. Hur lång tid skulle det ta?
Kanske valde jag inte den snällaste rundan, Stora Berg upp-ner-upp-ner igen. Den där fasliga Vargbacken som en vän visade en gång för några år sedan. Men jag tänker att Lidingö är ju ändå så backigt så why not?
Det tog emot i början. Det var sådan faslig motvind, så jag bestämde mig för att gå. Så jag gick de första 4km! Upp för den långa, lång backen. När jag väl nådde toppen var jag ändå lite sugen, hade kommit in i lä. Hunden hade lugnat ner sig lite. Så jag började springa. Sen sprang jag. Gick i den där fasliga uppförsbacken men började sedan springa igen. Joggade, och joggade. Ner i byn. De sista 2-3 km blev dock en blandning av springa/gå. Jag fick rejält ont i min höft och de sista hundratalet meter hem blev mer haltande än något annat. Men jag har min starttid. Den kan ju bara bli bättre än tiden idag! Och det är också nu jag ska börja fundera på vad mitt mål med Lidingö ska bli.


“Såhär lycklig blir jag när jag tagit mig runt en mil, med mycket springande”

 

Idag var det även begravning. Oavsett vem det är som lämnat jordelivet är det en sorglig tillställning. Vackra blommor, vackra ord på blomsterbanden ackompanjerat av musik som berör. Mina tankar till familjen, änka, barn och barnbarn. Vila i frid.

Peppen av att orka

I slutet av 90-talet spelade jag ganska mycket innebandy. Ett par gånger i veckan körde vi uppvärmning utomhus innan den egentligen träningen började, lite för att spara tid och kunna utnyttja hallen till att köra övningar och spel. Det var en liten joggingrunda runt hallen och skolan i byn där jag bor. Vi fick i princip bara två regler att följa. Vi skulle vara tillbaka när träningen började och vi fick absolut inte gå längs vägen. Alla fick därför anpassa sin starttid till hur fort vi sprang rundan. Nu minns jag inte hur lång rundan var, men jag minns känslan när jag faktiskt orkade jogga hela rundan utan känslan att jag skulle dö. För det gick ruskigt långsamt emellanåt!

Sedan dess har det inte varit mycket löpning i mitt liv. För tung kropp, och på senare år rejält med känningar i hälar, knän och höfter. Jag har nog inte insett det förrän nu att jag faktiskt var för tung för mitt eget bästa. Förra veckan valde vi dock i familjen att ta en promenad ner till byns motionsslinga. Den är bara 800m men vansinnigt kuperad. I alla fall för en otränad löpare. Jag bad min man att jag skulle få springa två varv och satte upp målet att jag skulle springa ett helt varv, pausa en kort kort stund och sedan ta ett varv till. Jag ville bara känna lite hur det kändes i kroppen.
Sedan den kvällen har det blivit ytterligare 3 löparpass. Det kändes verkligen bra! I helgen tog jag med dottern till Galgberget i Halmstad och sprang en 3km slinga. Vi springer inte fort, vi springer inte snyggt men vi har roligt och jag är otroligt stolt över att jag kan springa 3 km, nästan utan att gå något! Det är långt till 3 mil men jag har börjat.
och dottern är oerhört stolt över att hon är bättre på att springa än mamma!