2018-Epilog

-Hej, det var från kvinnokliniken, det gäller er remiss till IVF kliniken i Malmö. Jag måste tyvärr meddela er att trots vad vi sa när vi sågs senast, så kan jag inte skicka remissen då du är 8 kg för tung.

Februari.  Vi hade bestämt att vi skulle ta hjälp. Vi var ju inte så unga längre. Plus allt som min kropp gått igenom de sista åren så kanske vi behövde hjälp.  Jag hade nyss tappat 45 kg men det var inte tillräckligt. Tester och samtal, allt var klart. Så kom det där samtalet. Jag släckte ner. Tänkte att nu skiter jag i detta. Det går inte. Jag orkar inte mer. Vi höll på att ta död på all romantik. Vi begravde oss i arbete, övertid, massor av tid på vårt eget nystartade företag, frivilliga uppdrag och träning. Massor av träning. Jag genomförde min tjejvasa med en tid som kanske inte är något att skryta över, men jag tog mig i mål. Vilket var mitt mål då jag inte tidigare i mitt liv åkt längdskidor och helt ärligt har vi ju inte de bästa förutsättningarna i Halland för just längdskidåkning.

2018 året då vi på riktigt lärde oss att åka slalom och föll för sporten. Vi var trots allt iväg fyra gånger. Nu sitter jag här igen i Sälen och avslutar ett 2018 som var omtumlande som aldrig förr.
Efter den där rivstarten på 2018 fortsatte vi.  En påskresa till Dundret där jag för första gången i mitt liv åkte ner för en svart backe! Wow vilken boost.

Jag skaffade mig en PT och tog mig över den där gigantiska muren in på gymmet. Tränade som aldrig förr och med bravur cyklade jag hem min tjejklassiker i juni.

För att kunna gå vidare i livet rensade vi vinden. Sålde min dotters alla gamla barnsaker och skänkte mängder till röda korset. Vi skulle ju aldrig få användning för dem. Vi accepterade faktum och bokade en 2,5 v semester genom Frankrike och Italien. Vi firade Frankrikes VM-guld i Reims och provade fantastiska champagner och viner i Champagne, Loire och Valpolicella. Livet deluxe. Spenderade varenda krona vi hade på vårt semesterkonto och njöt till 100%. Skapade drömmar och tankar om livets fortsatta utveckling. Jag visste ju att jag hade en valkampanj som väntade när jag kom hem. Första valet som fritidspolitiker.

View this post on Instagram

Så har vi landat tillbaka "hemma" på Le Moulin de Bacchus i Chancay. Vi är klart förälskade i stället. Dagen har bestått av slott, tintin och vin. Här är liksom slott överallt. I varje liten by. En kort Promenad genom Amboise till en otroligt mysig vinbutik. Väggarna fyllda av franska specialiteter. Provsmakning och ja, det blev mer än vin med hem. Middag åt vi i byn Vouvray, på en mysig restaurang "Le val Jolie". Mätta så vi rullar. Efter en vecka i Frankrike kan vi bara konstatera:så himmelskt god mat de gör. Imorgon lämnar vi Frankrike (jag önskar vi kunde stanna en vecka till)för Schweiz. Nattinatt! #chancay #Frankrike #chambord #cheverny #tintin #vouvray #loire #semester #vacay #lemoulindebacchus #moulin

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

Augusti. Jag plussar, jag är gravid! Vi gråter, skrattar och jag sover. Den värsta oron som jag någonsin upplevt infinner sig. Tänk om det inte går vägen denna gången heller? Bedövande trötthet. Det konstanta illamåendet. Sippar saft utanför kiosken i Getinge för att kväva det värsta samtidigt som jag försöker föra engagerade politiska samtal med potentiella väljare. Jag deltar i Stockholm Pride. Vilken fantastiskt upplevelse och jag hoppas innerligt att allt fler människor får leva precis så som de önskar.

View this post on Instagram

Ser ni mig?? 😂 En dag kvar. Försöker peppa med denna ljuvliga bild från Stockholm Pride. Där är jag, mitt i festen. Dansar Stockholms gator fram för kärleken. För allas rätt att leva precis som en vill. Varför är det såånga som hatar det så mycket? Hatar pride. Hatar allt. När vi har det bättre än någonsin. Vår levnadsstandard har aldrig varit bättre. Ändå vill många se Sverige som nattsvart. Tron på att allt är invandringens fel. Att de som kommer varken kan läsa eller skriva, när det allt som oftast är precis tvärtom. Det kostar att ta sig hit. Välutbildade, skolade, vanliga människor. Hur kan man hata dem så? Ikväll är jag trött. Trött på att diskutera trångsyntheten. Trött på att förklara. Trött på att strida för mina, min dotters rättigheter. Fan ta er alla, som försvar och röstar på SD eller något ännu värre.

A post shared by Anna Ginstmark (@annaginstmark) on

September. Jag tar plats i Kommunfullmäktige. Jag får frågan om ordförandeskap i kulturnämnden. Vilken chans, vilket förtroende. Jag får uppleva de mest konstiga första Fullmäktigemötena på många, många år.

Resten av hösten försvinner i nya uppgifter på jobbet, massvis med politiska texter att läsa, ta in och fundera kring. En ex-make som kör lite utpressning och ja, vem har sagt att livet skall vara enkelt och smidigt?
Vi planerar ombyggnaden av vårt hus, ritar kök och springer på lite härliga minor kring bärande väggar och ritningar. Och vips så var det jul och nu sitter vi här i Sälen och har just firat in ett nytt år. Nya spännande utmaningar väntar och när jag såhär de sista dagarna på ledigheten slänger ett öga i kalendern ser jag en enda ledig kväll i januari. Jag skrattar och tänker att ja, kanske är jag en duracellkanin ändå.

..och så kom en annan Anna

Jag ska inte lämna Falun riktigt ännu. För det bästa är kvar.

Efter den där riktigt tidiga kvällen var det så dags för en ny dag.  Jag funderar på om jag någonsin i mitt liv har haft så ont i min kropp när jag vaknat på morgonen? Hela överkropp, speciellt axelparti, skuldror och triceps var ju totalt döda. Men även skinkorna, lårens baksida, ljumskar… ja, alltså i princip hela kroppen. Stel som en pinne, smidig som ett kylskåp.

Söndag och vi skulle öva backe. Jag var lite tidigare på plats denna dag, valde att åka en sväng först. Insåg att nysnö och min skintec var en ofin kombination och fick ändra position på mina bindningar en bra bit faktiskt för att få lite glid. Sedan var det träning. Hela gruppen gav sig iväg upp för en liten backe där vi sedan kunde välja en annan väg ner, där vi skulle öva på att svänga i nedförsbacke. Jag såg de andra deltagarna kämpa på nedför. De klarade det bra. Blev bättre och bättre, jag var så imponerad! Jag valde att åka tillbaka ner i stadion. Väl därnere blev jag lite sur på min egen feghet och åkte upp igen. Jag stod där och velade. Fan, jag blev rädd. Jag kan inte åka i backar! Samtidigt som jag intalade mig själv, att det var ju dethär jag var här för. Att öva! Jag släppte förbi den ena efter den andra i kön.
Åk, före. Jag behöver förbereda mig lite mentalt sa jag och log glatt. De sa inget, utan kasade förbi och trampade iväg nerför svängen. Jag kände hur mitt hjärta slog. Såhär i efterhand undrar jag om det faktiskt inte syntes utanpå jackan, så som det bultade. Jag kände hur hakan börja darra och jag svor inombords. “Jag är ingen mes!”, under middagen föregående kväll hade just denna mening varit ett samtalsämne som jag kommer att återkomma till. -Jag är ingen mes, sa jag till mig själv där jag stod och tvekade och kände tårarna bränna. Då kom en annan Anna, Anna från Uppsala. -Åk nu, du grejar det!
Så jag klev fram, åkte. Plogade, svängde och klev ihop och gled ned. När jag klarat svängen på stående ben, hör jag hur hela gruppen tjoar och jublar! Mitt ansikte kunde nog inte haft ett större leende när jag gled fram i spåret i vad som känns som 100 km/h. Jag jublade inombords. Överlycklig. Och så kom tårarna. Jag stannade, klev ur spår och börja vända tillbaka upp. Stannade och torkade av mina kinder. Grinade lite till av ren jävla lycka. Känslorna överallt i en enda härlig röra.  Tack Anna, för att du helt omedvetet puttade mig utför backen.
Sedan gjorde jag om det. Igen,  igen och igen. Tillslut så många gånger att jag nästan inte orkade åka tillbaka upp igen. Snacka om intervallträning!

Grymma människor! Så otroligt öppna och härliga!  Foto:Sofia Bursjöö www.träningsevent.se

När de andra sedan valde att åka ut en 5 km slinga stannade jag kvar i stadion om övade. Ensam med Sofia. Privatlektion. Övade på allt det där jag var riktigt kass på. Byta spår, stanna, och mer utför. Jag valde sedan att åka ut en kort slinga, men jag vände, jag orkade inte. Varken fysiskt, men kanske mest av allt inte mentalt. Jag var färdig. Nu ville jag ta en dusch och åka hem. Dessa dagar växte jag. Som person, som tränande person och som skidåkare. Jag vet inte hur många gånger jag hörde “lite mer pondus, Anna”.  Pondus. Stark, frisk och modig. Några av många saker jag tar med mig från denna helg!