Tack Annie Lööf och det var bara en muffin

Jag märkte det nästan med en gång. Jag tänkte att jag kunde mysa lite. Fika! Jag är helt ensam hemma ikväll. Det händer inte så ofta och hur mycket jag än älskar mig man, och faktiskt väntar på att han ska komma hem från sitt ordensmöte är det så himla skönt att vara just ensam hemma. SPela den musik jag vill. Sjunga för full hals. Öva stämbanden i det högre registret.
Så jag tog upp en muffins ur frysen. Jag och dottern bakade i helgen. Med topping på.
Det var för mycket. För mycket i volym? För mycket socker? Dumt att ens prova men det satte iallafall fart på mig. Att gå omkring och röra lite på sig hjälper. Efter en stund släpper det. Spänningen i magen, frossan går över och jag blir helt normal igen. Märkligt. Bläh! Som ett linjalrapp på fingrarna á la “hets!” Jag kan se honom framför mig, Stig Järrel, i sin kostym….

Fast idag är jag på så himla bra humör. Vid ett par få tillfällen i livet har jag fått det där telefonsamtalet, det där mailet när jag kommit på tal. När mina kvalifikationer, min person och mina kunskaper diskuterats i positiva ordalag. Jag är stolt, jag sträcker på mig och jag ska minsann bli politiskt aktiv.
Jag blev medlem i centerpartier i vinter. Med tanken på att vara just aktiv. Jag tror på att det är småföretagen som driver Sverige framåt och ja, ni som följt mig i några år vet ju att jag BRINNER för jämställdhet och att utplåna det patriarkaliska, sexistiska samhälle vi lever i idag. Men jag har inte riktigt hunnit ta tag i det ännu.

Nu vill de ha mig. De hann före. Vi undrar om du vill sitta i styrelsen? Jag är glad för att frågan kom per telefon så att han inte kunde se mina försök till hjulningar och dubbla salkovs i soffan. Det hade kunnat se lite dumt ut.

Jag talar ju ofta om drömbilder, så här i min ensamhet ikväll till tonerna av Låpsleys “Love is blind” har jag fuldansat, skrivit protokoll, strukit semesterkläder och sett scenen framför mig när jag tackar Annie för hennes gedigna arbete. En stor kram och hennes stora lyckönskningar till mig på min nya post som Statsminister.

Fast jag kanske ska bli invald först. VI håller tummarna för att det går bra nästa tisdag.
Tillbaks till strykjärnet.

sammanfattning och jag ser ljuset!

Nu har det då gått 2 månader, lite drygt, sedan min gastric bypass. Jag tänkte att jag lite kort kan sammanfatta denna tid i mitt liv.
Asjobbigt, illamående, trötthet och nedstämd. Så kan man väl kort beskriva det hela i den gråmålade färgskalan. Om jag tar på mig den lite mer färgfulla hatten kan jag lätt säga att det var ett klokt val. Ja, redan tycker jag det. Eller det har jag såklart tyckt hela tiden, även om jag  funderade på mitt val de få gånger jag legat på badrumsgolvet och kräkts eller som nu i veckan när jag spenderade 38 minuter på Stockholmsmässans toalett! Det straffar sig att inte göra som jag ska…
Men resultatet är nu -21kg. En del ser det, andra inte. Så länge de inte glömmer bort personen och inte enbart kommenterar min vikt är jag nöjd. Jag valde operation för att förbli frisk, inga andra skäl.
Jag har nu precis åter börjat träna, vilket känns bra! Min dotter och man tränar nu äntligen med mig och istället för ett måste, är det en ganska rolig stund. Även om den lilla ungen gör fler och snabbare burpees än jag. Jag har fått sortera ut lite stora kläder och tacksamt, innerligt tacksamt tagit emot flertalet byxor och tröja från en mycket, mycket omtyckt bybo. Vilken enorm omtänksamhet det finns bland människor jag känner! Helt galet. Jag önskar jag kunde skänka alla medaljer som finns! Det är ett sant nöje att slippa köpa några nya kläder än på ett tag till.

Det har också kommit till den där tiden på året när jag börjar rycka i mina fröpåsar. Den tiden när jag tar små varv runt huset. Spanar efter lökar och knoppar som tittar upp ur jorden. Jag älskart! Ikväll blir det lite sådd. Tomater, paprika, aubergine och lite kryddor. Förhoppningsvis klarar de vår långa semester. Snart är det vår! Efter en VÄLDIGT lång vinter. I år tycker jag vintern varit fruktansvärt lång. Mot fröpåsarna och lite jord under naglarna och drömmer mig bort till nästa vecka….

koh munork
koh munork

En av många badtillfällen blir på denna underbara ö.

Att jobba borta och några personliga favoriter

Vi är ganska sällan ifrån varandra jag och min man. Jag kan knappt minnas senast. Denna vecka har vi dock inte setts på några dagar då jag spenderat 5 dagar på Stockholmsmässan och Stockholm Furniture Fair. Det är helt fantastiskt roligt! För att inte tala om alla vackra och helt fantastiska montrar, alla glada människor jag får tala med under veckan och alla idéer som föds blir jag så enormt taggad att förändra. Fast det är just det, vad är det jag vill förändra? Äh det gör detsamma. Att jobba i monter är verkligen så enormt roligt! Och tröttsamt. Jag måste erkänna att jag var lite orolig och lite spänd inför veckan. Vad klarar min kropp i dagsläget? Jag vet liksom inte riktigt vad jag har den. Kommer jag kunna äta alla mina mål? Kommer jag kunna få i mig all vatten? Finns det några små portioner att äta? Hur kommer fötterna att må, jag är inte van att stå upp hela dagarna längre heller! Men det har gått över förväntan. Visst har fötterna värkt om kvällarna och den där vansinniga tröttheten har lamslagit mig redan vid 20.30 om kvällarna. Dessvärre helt fruktansvärd hotellsäng så jag har nog mer ont i kroppen av den än faktumet att jag stått upp en hel vecka.
Men det jag skulle komma till är känslan när jag kommer hem. När jag parkerar bilen utanför och de två här hemma rusar ut. Väntar på mig på trappan och jag får den ena kramen efter den andra. Känslan av att vara så enormt efterlängtad, saknad och älskad. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt de känslorna så tydligt och så starkt. Att sedan få en nybakad tårta, blommor och en hel hög med teckningar. Ett nystädat hus, renbäddad säng! Jag älskar min familj. Jag tror jag behöver åka bort och jobba lite oftare!

Stockholm Furniture Fair
Stockholm Furniture Fair

2016-02-13 11.22.59  2016-02-13 11.40.44 2016-02-13 11.43.48