Anna debatterar: Hatet

Jag måste säga något nu.
Tanken har funnits hela våren att denna blogg skulle komma igång i sin fulla kraft, men jag vill göra allt klart först. Länkarna som inte fungerar, sidor som är tomma. Men tiden har inte funnits. Samtidigt kan jag inte vara tyst!

De senaste dagarnas reaktioner på Sveriges match i fotboll, är inget nytt. Vi ser det där hatet så ofta, vi tänker bara inte på det. Ja, det börjar långt tidigare än de här vuxna människorna som nu spytt sin rasistiska galla över stackars Jimmy Durmaz. Det börjar i småbarnsåren. När vi som föräldrar inte agerar på barn som uppför sig illa, som inte tar striden för ett bättre språk, för de små slag som sker i kapprum, omklädningsrum.  När det blir vardagsmat att kalla sin klasskompis för fitta, hora eller lärarinnan för kärring! När det där lilla blir vardagen för våra skolbarn. När det blir legitimt att som tonåring gå på en ett idrottsarrangemang och skrika “hata, hata, motståndarlaget, må hända var de nu kan komma ifrån. När föräldrar kan stå vid sidan av och skrika sig hesa för att sin dotter/son inte fick spela var föräldern önskade. När vi svär över händelser kring middagsbordet. Det är här vi lär barnen att det är ok att hata. Det är ok att svära och gasta. Det är inte så konstigt att när dessa killar är 25, snorfulla beter sig som svin. Vi har själva skapat dem, trollen. För ingen har sagt ifrån. Ingen läxade upp grabben när han var liten. Han fick lov att springa omkring på skolavslutningen, utan att någon sa ett ord.

Vart tog finessen och stilen vägen? Kan vi få tillbaks ett samhälle där det är coolt att hålla upp dörren åt sin nästa? Kan vi få ett samhälle där det faktiskt  är coolt att inte tömma en hel stads öltankar? Kan vi få tillbaka ett samhälle där vi har respekt för varandra? Utan att behöva ta en arbetande kvinna på brösten? För det hänger ju ihop. Fyllan, vrålandet och det grisiga beteendet. Och ingen runt omkring säger ifrån.

Sportbladets reporter Antastas

Brasiliansk tv-reporter antastas

..och så kom en annan Anna

Jag ska inte lämna Falun riktigt ännu. För det bästa är kvar.

Efter den där riktigt tidiga kvällen var det så dags för en ny dag.  Jag funderar på om jag någonsin i mitt liv har haft så ont i min kropp när jag vaknat på morgonen? Hela överkropp, speciellt axelparti, skuldror och triceps var ju totalt döda. Men även skinkorna, lårens baksida, ljumskar… ja, alltså i princip hela kroppen. Stel som en pinne, smidig som ett kylskåp.

Söndag och vi skulle öva backe. Jag var lite tidigare på plats denna dag, valde att åka en sväng först. Insåg att nysnö och min skintec var en ofin kombination och fick ändra position på mina bindningar en bra bit faktiskt för att få lite glid. Sedan var det träning. Hela gruppen gav sig iväg upp för en liten backe där vi sedan kunde välja en annan väg ner, där vi skulle öva på att svänga i nedförsbacke. Jag såg de andra deltagarna kämpa på nedför. De klarade det bra. Blev bättre och bättre, jag var så imponerad! Jag valde att åka tillbaka ner i stadion. Väl därnere blev jag lite sur på min egen feghet och åkte upp igen. Jag stod där och velade. Fan, jag blev rädd. Jag kan inte åka i backar! Samtidigt som jag intalade mig själv, att det var ju dethär jag var här för. Att öva! Jag släppte förbi den ena efter den andra i kön.
Åk, före. Jag behöver förbereda mig lite mentalt sa jag och log glatt. De sa inget, utan kasade förbi och trampade iväg nerför svängen. Jag kände hur mitt hjärta slog. Såhär i efterhand undrar jag om det faktiskt inte syntes utanpå jackan, så som det bultade. Jag kände hur hakan börja darra och jag svor inombords. “Jag är ingen mes!”, under middagen föregående kväll hade just denna mening varit ett samtalsämne som jag kommer att återkomma till. -Jag är ingen mes, sa jag till mig själv där jag stod och tvekade och kände tårarna bränna. Då kom en annan Anna, Anna från Uppsala. -Åk nu, du grejar det!
Så jag klev fram, åkte. Plogade, svängde och klev ihop och gled ned. När jag klarat svängen på stående ben, hör jag hur hela gruppen tjoar och jublar! Mitt ansikte kunde nog inte haft ett större leende när jag gled fram i spåret i vad som känns som 100 km/h. Jag jublade inombords. Överlycklig. Och så kom tårarna. Jag stannade, klev ur spår och börja vända tillbaka upp. Stannade och torkade av mina kinder. Grinade lite till av ren jävla lycka. Känslorna överallt i en enda härlig röra.  Tack Anna, för att du helt omedvetet puttade mig utför backen.
Sedan gjorde jag om det. Igen,  igen och igen. Tillslut så många gånger att jag nästan inte orkade åka tillbaka upp igen. Snacka om intervallträning!

Grymma människor! Så otroligt öppna och härliga!  Foto:Sofia Bursjöö www.träningsevent.se

När de andra sedan valde att åka ut en 5 km slinga stannade jag kvar i stadion om övade. Ensam med Sofia. Privatlektion. Övade på allt det där jag var riktigt kass på. Byta spår, stanna, och mer utför. Jag valde sedan att åka ut en kort slinga, men jag vände, jag orkade inte. Varken fysiskt, men kanske mest av allt inte mentalt. Jag var färdig. Nu ville jag ta en dusch och åka hem. Dessa dagar växte jag. Som person, som tränande person och som skidåkare. Jag vet inte hur många gånger jag hörde “lite mer pondus, Anna”.  Pondus. Stark, frisk och modig. Några av många saker jag tar med mig från denna helg!

Längdskidläger – eller dagen då jag hittade nya muskler!

Om jag, som inte åkt särskilt mycket skidor förut, står på ett par skidor från kl 09.00-16.30, är det stor risk att nya muskelgrupper upptäcks!

Jag har i helgen varit på längdläger för skidor. Tidigare i mitt liv har jag åkt skidor 5 gånger. TOTALT på 38 år. Ja, snart 39 faktiskt.
Jag bokade detta läger i höstas redan. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig. Få lite tips. Föga anade jag vad jag skulle växa denna helg!

Det tog mig lite drygt 7 timmar att köra till Falun. Jag parkerade, checkade in och la mig på hotellrummet för att vila lite. Vi skulle samlas någon timme senare för ett gemensamt styrkepass. Jag var lugn hela vägen till Falun, men denna sista timme. Jag ber lite om ursäkt till den stackars receptionisten som försökte prata med mig i hissen. -Vad roligt ni kommer att ha!? -Ja, jo.. ska bli kul.
Öh, allvarligt, jag brukar vara mycket mer verbal än sådär. Men jag blev näst-intill skräckslagen. Plötsligt slog tanken mig. Gemensamt styrkepass i sal. Många ögon, undra hur många, skulle kunna stirra på mig. Den där brutala obekväm-känslan sköljde över mig, jag mådde nästan lite illa. Och detta hade jag betalt för!
Jag bytte om, jag hade tagit med mig kläder jag visste att jag kände mig bekväm i. Tassade ner i receptionen, några var redan där. Jag hälsade och kollade av om vi skulle duscha där eller här på hotellet. Där. Skulle springa upp och hämta min väska igen. Mötte Helena Ekholm på väg ut från hissen och hejade glatt på det bekanta ansiktet. -Hej hej!
(men Anna, hon har ju ingen aning om vem du är!! Jag suckade lie trött i hissen) Bad om ursäkt när jag kom ner igen och runt mig samlades glada och öppna människor och stämningen byttes från skräck till förväntan.

Efter ett 30 min styrkepass med rörlighetsövningar, kan jag bara erkänna att jag har en hel del att jobba med. Stel är inte längre rätta benämningen, men det tänker jag ta i ett annat inlägg. Jag var dock försiktig, ville inte dra på mig träningsvärk.
Lördagens övningar bestod i stakning, stakning på ett ben (herre gud vad svårt), stakning med enbart magen, stakning med frånskjut. LUNCH. Diagonalåkning och diagonalåkning utan stavar. Jag valde sedan att åka en sväng. Ramlade 4 gånger vilket resulterade i en något blåslagen högersidan av kroppen. Det jag kan fundera på är varför jag envisas med att slänga mig på samma sida varje gång. Det gör ju inte mindre ont att ramla på en redan blåslagen armbåge. Och för alla i min omgivning som hävdar att riktig snö gör mindre ont att ramla i – ni har sjukt mycket fel! Just sayin.
Den smärta jag senare på kvällen upplever i min kropp är nästintill obeskrivlig. Axlar, nacke, skuldror och under armhålorna! Här har jag aldrig någonsin haft ont förut! Det är liksoom träningvärk, fast tidigare, detta är liksom fortfarande samma dag? Hur är det ens möjligt liksom. Efter en fantastiskt givande middag, med så otroligt givande samtal, en frågestund med min anya husgurus Helena och Sofia, ja, de är kanske inte så medvetna om det, men wow, hade jag bott närmare stockholm hade jag också tränat med Sofia 3 dagar i veckan. Vilken boost den kvinnan ger!
Jag somnar gott den kvällen. Men jag sover oroligt. Det är för mycket info i min skalle att processa helt enkelt.

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se
Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se

Foto: Sofia Bursjöö, Träningsevent.se

Jag blir så taggad av denna video!

Jag är ju en musikpundare. Rullar musik alltid i mina öron. Häromdagen sprang jag på en låt som spotify rekommenderade. Lite roligt att lyssna på de där listorna de skapar åt en. Salig blandning, ett tag otroligt mycket finsk och estnisk musik! Spännande men nja..

MEN nu en låt från Island och Greta Salome. My Blues, heter låter. Lyssnade på den väldigt många gånger och diggade skarpt.
Igår fick jag några minuter över innan absolut sänggång och sökte upp den på youtube. Det kan ju vara kul tänkte jag om de gjort en video och få se hur den ser ut. Dra mig baklänges!!
Alltså dethär är min nya signaturmelodi! Dessutom mig “the Tower” i videon! Ja, ni som gillar Game of Thrones vet vem han är. Wow , jag älskar den! och låten nog ännu lite mera nu.
Nästa gång jag står med min skivstång och drar marklyft är det de här två jag kommer se för mitt inre!

Kolla in:

Bra kämpat! Om hur främlingar kan stärka!

För en vecka sidan kanade jag av banan.
Ikväll var det dags för revansch. Jag fick jobba över en liten stund, det har varit en galen dag på jobbet! Jag kom därför iväg lite sent, valde att byta om på jobbet innan jag for. Väl i bilen kände jag fjärilarna i magen. Eller var det stress? Kanske lite av varje. Jag hade 30 min att köra och jag upptäckte då att ju närmare målet jag kom, ju långsammare körde jag. Skyllde på väglaget! Måste erkänna att jag var tokigt nervös!
Elefanten i rummet.
Jag undrar hur länge den känslan kommer att följa mig?

Väl på plats med betald åkavgift stod jag lite drömmande och tittade på alla fantastiska skidåkare som svischade förbi. Vad duktiga alla är, vad fort de åker! Önskar att jag kunde staka så fort. Våga åka så fort!
Tillslut blev det en lucka och jag gav mig ut i spåret. Benen skakade och jag funderade på om jag verkligen skulle. Kanske skulle hoppa av igen och gå tillbaks till toaletten?
Jag stakade vidare. Fick kramp i fötterna. Fingrarna blev kalla. Insåg mitt svinhårda tag om stavarna. Där kommer kurvan med vattendraget. Saktade ner. Åh , shit bara jag inte trillar igen. Så himla många åkare idag, de kommer köra över mig! Tänk om de skadar mina stavar! Det har jag sett på tv att stavarna kan gå av.
Svängen gick bra. Stapplade vidare. Värkte i fötterna nu. Försökte intala mig själv att slappna av. Röt lite på mig själv – SLAPPNA AV! Tänk på alla youtube-klipp du sett. Böj på dig, sänk tyngdpunkten. Stå inte rak som en pinne! Försök få lite bättre balans. Skjut fram höften och få farten framåt. Tänk på att få stavarna rakt bakåt! Tappa ingen kraft utåt sidorna. Sista svängen är en höger-kurva, lite uppkört för vänsterfoten. Försökte lyfta och trampa runt. Ja! kolla det går ju, jag grejade det! Lyckan var nästan total. Det är små saker som kan glädja en icke-skidåkare i ett skidspår! Jag hade inte den bästa tekniken och jag behöver definitivt träna mer på att svänga och trampa runt. Tar mig upp till start och kliver av. Hoppar lite. Försöker få bort krampen i fötterna. Försöker slappna av, sänka pulsen. Då kommer en man swischandes in bredvid mig.
-Bra kämpat!
Wow. Tack, jag önskar att jag kunde hålla med honom. Eller, jo, jag kämpar ju! Så det har han ju faktiskt rätt i. Elefanten krympte lite. Inte lika mycket elefant. Klev ut i spåret igen. Lite lättare, lite mindre kramp. Lite mindre ont. Lite lyckligare inombords. Fina människor ska ha beröm!
Ikväll blev det 5.2 km på 42 min. Inte så fort, men det bästa är att jag känner att jag hade kunnat åka en bra stund till! Gott tecken. Lite ont i höger axel. Behöver sänka ner armarna i diagonalåkningen. Det övar vi på i morgon. Imorgon är jag nog bara en… en… sengångare tror jag blir bra liknelse. 😉

Åkulla skidspår