Ballerina, golfproffs och tjockis

Jag har bloggat i ungefär 4½ år. Det har till största delen handlat om mig personligen, mina val och kanske mest om att vara tjock och försöka gå ned i vikt. Träningspass som inte blivit vad jag tänkt och om hur dråpligt det kan vara att vara just överviktig och att gå ned i vikt. Det har också handlat en del om mina icke så långvarig relationer med olika pojkar, en och annan kort dejt och och en del hjärtesorg. Allt sådant som hör livet till.
Jag har alltid varit överviktig. Jag kan inte säga när det direkt började men om jag tittar på foton på mig som barn, så var jag stor redan då. Samtidigt som jag alltid har varit aktiv idrottare. När jag var 7 år började jag dansa balett. Jag var garanterat den minst graciösa ballerinan i min klass! Jag var garanterat den minst viga och den absolut tyngsta. Jag fick ofta dansa pojkrollerna och jag lärde mig aldrig gå ner i spagat. Jag gjorde några tappra försök med fotboll i den åldern men det var första när jag började i gymnasiet som fotbollen kom in i mitt liv. Mest för att jag egentligen spelade innebandy, vilket jag tyckte var fantastiskt roligt och hela innebandylaget spelade fotboll på sommaren. Det var ju så man gjorde “förr”. Min fotbollskarriär tog dock ett abrupt slut när jag på en regnig träning gjorde en glidtackling där foten fastnade i gräset och jag fortsatte en bit fram. Brott i skenben, ankel och gips! Ett gips som satt kvar på en tjejresa till Kreta i två veckor sommaren 1997. Men den historien får jag nog berätta en annan gång.
När jag var 18 år hade min golfkarriär tagit fart och jag spelade på “västkust-touren”. Tyvärr gick det inte jättebra då de andra ungdommarna  hade spelat längre än mig och var duktigt mycket bättre. Men det var roligt. Jag minns fortfarande när jag och min bror spelade in på Haverdal, dag före tävling och jag gjorde 42 poäng! Jag har aldrig någonsin före eller efter den där dagen spelat så bra. Eller när jag gjorde hole-in-one på Vinbergs golfbana hål 10. Jag hann dock med två träningsläger med Bäckavattnet. En till Italien och en till Slovenien.
Innebandyn är nog den sport som ändå följt mig längst. Olika damlag och på senare år lite plojspel. På senare åt är det simning, cykling och långa promenader som stått på schemat och under sista året har styrketräningen klivit in i mitt liv.  Jag har alltid varit aktiv. Så i höstas tog jag ett drastiskt beslut. Bokade tid med en läkare och satt ner väldigt länge och pratade om allt detta, om kostvanor, levnadsvanor och jag konstaterade att fan – jag vill att min kropp ska hjälpa mig, inte stjälpa mig. Jag vill förbli frisk. jag vill inte drabbas av diabetes eller andra sjukdomar för att jag väger för mycket. Jag vill förbli frisk, sund och stark! Och jag vill köra cykelvasan!
Jag bad om en gastrig-bypass. En magoperation. Läkaren skulle skicka in min remiss så jag gick hem och väntade. 23 november blev jag kallad till Lund. Jag tänkte att nu blir det korsförhör. Jag kan ändå tycka att det gick enkelt. Kanske för att jag bockade av alla kriterier i ett nafs och för min egen motivation. Jag funderar på hur en sådan remiss ser ut? Läkaren jag talade med i lund var helt säker på sin sak. Jag fick två veckor på mig till operation och ett krav på minst -6kg.
Helt plötsligt vändes min värld upp-och-ned.

Diet. Max 800 kcal om dagen. Jag var konstant hungrig i 2 veckor. Jag blev oerhört trött, jag blev oerhört deprimerad. Jag tyckte det var helt otroligt jobbigt. Jag ville prestera på jobbet, bli klar med mina uppgifter men även jag fick ju inse att det inte skulle gå att göra en månads jobb på en vecka. Jag tyckte det var olidligt påfrestande, alla var emot mig tyckte jag. Och pressen att gå ned i vikt. Jag har ofta satt press på mig själv, men nu var det ett vinna eller försvinna. Jag visste att om jag inte lyckades så blir det inget (jo, det hade det blivit men många veckor senare. Men det gick tyvärr inte in i mitt huvud just denna period). Jag grät i bilen på väg till jobbet. Jag tvingade mig ut på kvällarna på promenader fastän jag hade velat gå och sova och tårarna rann medans jag gick. Det blev långa dagar och jag måste erkänna att jag var brutalt trött. Var det någon som frågade hur det var kunde jag inte riktigt svara för jag kände att jag bryter ihop här, mitt framför dem. Men jag är också helt galet envis. På operationsdagen den 8 december vägde jag in på -6,4 kg. Jag drog ett så djupt andetag av lättnad, en lättnad jag aldrig känt tidigare. Jag tänkte att inget kan bli jobbigare…..

Nyopererad Kristianstad
Nyopererad Kristianstad

Nyopererad i Kristianstad den 8 december 2016. Och gräsligt illamående.

Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *