Igår tog jag fram min fina cykel igen. Den har inte rastats många gånger det senaste två åren, tyvärr. Jag var så glad när jag köpte den. Minns fortfarande premiärturen över Slöinge och Berte. Jag tyckte att jag flög fram. Fast det klart, jag var i lite, lite, högst lite bättre form än jag är idag. 20 kg lättare kanske. Det gör ju en del på en cykel. Jag tog med mig dottern ut igår kväll, hon fick ju ny cykel i våras och har inte riktigt kommit överens om hur en gör när en startar och stannar ännu. Vi behöver båda öva. Min tanke var mest att vänja rumpan. Som sagt så har jag nog cyklar max 2 rundor på 1½ år.
Så vi drog iväg. Fördelen med att hon nu har en ganska stor cykel är ju att det går ganska fort om hon bara vill trampa. Nedför backen förbi skolan går det ju ganska fort och jag tänker att wow, vad kul det är att cykla! Mina drömmar kommer inte var några helst problem. Visst några träningsrundor till är nog bra! Nere vid rondellen i centrum, 800m hemifrån börjar jag känna att det trycker lite i rumpan. Passerar rondellen och ut på rakan mot Frökontorets baksida. Tindra visslar lite och kommenterar att hon tycker det gula huset däruppe på kullen är så himla fint och hästarna som går i hagen, och varför kan inte vi ha hästar i trädgården mamma? Jag tycker vi ska ha en egen häst som kusinerna har, fast de har ju den hos sin mormor. All information strömmar ur hennes mun hur fint som helst. Men i ett rasande tempo, trots ganska fort cyklande för hennes del. Jag hummar lite och tänker att jag borde svara något, men har fullt sjå med att andas och komma ihåg att jag måste fortsätta att trampa trots att blodflödet ner i höger ben har slutat att fungera!
Härifrån följer en kilometer med väldigt svag uppför. Hade jag varit i någon som helst form hade det inte ens märkts. För mig känns det mer som vägen upp till Kebnekaise. Jag tror minsann att de har flyttat den några mil söderut. Eftersom denna sträcka tar betydligt längre tid än den första kilometern, domnar mina tår. Jag har ingen känsel i snippan och dess vitala inre delar överhuvudtaget och axelpartiet känns som om det brinner. Dottern klagar lite över att hon har insekter i ansiktet och jag får fram ett glatt; “Vi kan stanna, så du får ta bort dem!” (med andra ord; För helvete, stanna här borta, så jag får vila och att tillströmningen av blod kan fortsätta ner i mina ben och tår.) Det går ganska fort att torka bort insekterna och jag får plågsamt lyfta upp rumpan på cykeln och sätt ner den försiktigt på sadeln igen utan att visa HUR ont det egentligen gör. Jag måste ju föregå med gott exempel och visa hur jävla roligt det är att cykla! För mina inre tankar går jämförelsen till födslovärkar och det jag en gång svor så heligt, att aldrig någonsin genomgå ett kejsarsnitt igen, nu känns som en ren belöning! Vi kämpar oss fram till korsningen mot stora vägen mot Steninge. Vi svänger såklart av mot kyrkan och hemåt igen. Denna bit är en frälsning. Svag nedför hela vägen och jag får tvinga dottern att växla upp. Här rullar det på ganska fort och de mörka tankarna om att mina långsiktiga planer aldrig någonsin kommer att gå, ljusnar något. Kanske till och med en svag tanke på att kanske. Jag har ju gått om tid.
Hemma. Vad som känns som ett Hallandslopp är genomfört. Dock bara 5km runt byn. Inget att direkt skryta över. Men jag är igång. Jag är på väg.
