Det är få gånger i livet som pulsen ökar så snabbt upp till fullt max som när de ringer från fritids och meddelar att dottern fått en spark i magen, fallit baklänges och sedan svimmat av. Det är få gånger i livet som allt annat är helt oviktigt. På några få milisekunder skiftar jag fokus från arbetet, tankar på människor i min omgivning, kvällens körövning och helgens planer. På några få millisekunder är allt utom min dotter glömt. Lejoninnan vaknar till liv. Nu handlar det om mitt barn, min familj. När jag får höra att hon är vaken, men ledsen och vill åka hem. När jag hör hennes snyftningar i bakgrunden kan bilen inte köra fortare. Att jag ännu inte ätit någon lunch och att magen egentligen kurrar högljutt, har inte längre någon inverkan i mitt val.
Jag skall hem!
Det har hänt förut. Hon gör så ibland, ofta i samband med något fall. Spänner hela kroppen och tuppar av. Det är väldigt otäckt för de som är i närheten. Hon är inte borta särskilt länge, men det känns ändå som en evighet. Jag minns så väl första gången. Tror hon var kring ett år. Hon hade precis lärt sig att ställa sig upp. Pang. Den lilla flickan blev helt stel. Blå i ansiktet och en grimage jag aldrig glömmer. Jag minns också pappans förvirrade agernade och mitt eget lugn. Framstupa läga över min underarm, jag gick sakta ut på altanen. Ut i friska luften och smekte henne över ryggen. Tillslut kom det där lilla andetaget som man väntar så frenetiskt länge på. Hon slappnar av och börjar om. Genom hela den kaotiska stunden är jag tryggheten och lugnet själv. När hon är ok, brister jag. Varje gång.
Min flicka. Så trött och skärrad. Hon brister ut i gråt för att hon missar kören. Jag kan inte låta bli att le. Sådan mor, sådan dotter. När vi väl bestämmer oss för något – så är det så. 100% eller inte alls. Underbara unge, såklart du inte ska missa kören! <3
