Tisdagar varannan vecka är alltid lite förenad med vemod. Varje morgon pussar jag min dotter på pannan när hon sover. Jag tassar sedan tyst ut ur huset. Nu känns det att det är årstidsväxling. Morgonens luft är sådär klar men lite rå. Daggen ligger tät på bilrutorna och ganska ofta dansar älvorna i dimman längs Suseå. Jag har lärt mig att tycka om mina tidiga morgnar även om jag tycker det är fruktansvärt rent ut sagt att ta mig ur sängen. Men man vänjer sig, säger de flesta. När jag kommer hem de där tisdagarna är hon inte här. Det är tomt, ensamt och röran i hennes rum ligger som hon lämnade den. Oftast lämnar jag bara in matlådorna och far iväg till nästa jobb. Ja, för jag är inte som alla andra mammor. Jag jobbar heltid och lite till. Så är de när man har ett familjeföretag.

När jag satte mig i bilen hem från mitt första jobb stod mätaren på 20.0 grader. Hela färden hem sitter jag bara och njuter. 20 grader varm en tisdagskväll i september. Igen tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som bor här. Jag lyssnar knappt på radion även om jag hör att de pratar. Jag tittar på åkrarna jag passerar och drar in doften av varje halmstrå. I alla fall tanken av dem. 30 min av total avkoppling. Landskapet som jag älskar. Solen som jag nog älskar ännu mer. När man har en sådan där period i livet när man ser strukturerna ser mönstrena men inte kan rå på dem, är det oerhört viktigt att stanna upp i sin tillvaro och njuta av det lilla moment som ger så stor glädje. Som mina små, vackra, röda tomater. Vi har väldigt många nu och jag plockade in en hel bunke i helgen och gjorde “soltorkade” fast i ugnen. Eller de mörka, nästan svarta klasarna av vindruvor. Glädjen över ett visst musikstycke! Idag har jag suttit störe delen av dagen och arbetat med en översättning av vår prislista. I öronen stoppade jag “Flygande Holländaren” av Richard Wagner. Jag har nog inte hört den ouvertyren sedan jag såg den på Göteborgsoperan. Den fantastiska uppsättningen med Krister St.Hill och Helena Döse. Skinnrocken och den långa trapparn. Det räcker jag säger skinnrocken och den långa trappan till mamma så vet hon exakt vilken föreställning jag menar. Den åkte jag och såg flera gånger. Detta var 1994 eller 1995. Ett par timmar underhållning som nu 20 år senar fortfarande bringar mig glädje. Det kallar jag valuta för pengarna!

Så här sitter jag. Med en underbar lista med mina absoluta favorit-operastycken. Pratar lite med min underbare sambo. Vi fnissar lite. Skrattar med varandra och jag kan nästan bli lite tårögd för att han bara är som han är. Så fullständigt knäpp som älskar mig med alla idéer, tankar jag har och alltid är vi varandras bollplank och ständiga coach. Nu njuter av denna långa timme som vi har hemma med varandra ikväll.
Bjuder på denna gamla favorit. Till kommentaren från min sambo “Tack för att du berikar mitt liv.”


Håkan Hagegård och Gösta Winberg i Duetten ur Pärlfiskarna. “Au fond du temple saint” – Les pêcheurs de perles.

Snart är det dags för en dusch och sängen, i morgon börjar det om igen. Till lördag, när jag får hämta hem henne igen. Min goa unge. Mitt älskade barn!

 

Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *