Valvaka.
Vi pratar mycket politik här hemma just nu. Senaste veckorna har det inte gått lång stund innan ämnet kommit på tal. Vi lyssnar båda på P1 ganska ofta och vi är båda intresserade av hur det kommer att gå. Ikväll valde vi att ta en time-out. Det helt fantastiska vädret lockade mig och vi valde helt enkelt att åka ner till stranden. Njuta av sensommarens sista värmande strålar. Vi grillade lite korv. Njöt av en fantastisk solnedgång. Ensamma på en tom sandstrand. Jag tycker nästan bäst om mitt Halland nu, när semestrarna är över, när turisterna har rest hem. När stranden igen är min.
Men precis som i valet blir det aldrig som man tänkt sig. Dottern ville så gärna känna på vattnet och såklart får hon det. “Dra upp byxorna så du inte blir blöt, vi har inga extra kläder eller handduk med oss”.
Hon skuttar och hoppar, klättrar på klipporna. Jag och sambon sjunker ner i samtal en stund, och då kommer hon, stapplande över stranden. Dyngsur. Hon hade snubblat eller halkat och trillat i vattnet. Jag kunde inte låta bli att börja skratta lite. Jag såg på hennes min att hon var nervös för våra reaktioner men vid mitt leende brast hon själv ut i ett gapskratt. Så den mysiga kvällen vid havet tog ett abrupt slut. Snabbt i med våra korvar och hem fick hon tassa näck iförd linne och fleece!
Nu har vi landat i soffan. Tittar på valvakan och jag kan inte annat än oroas över siffrorna. Jag oroas över att skolan försvinner över till Sossarnas styre. “Alla ska med”. Jag oroas för att min egen dotter. Kommer hon bli understimulerad? Jag tror inte på det där. Alla barn är olika, satsa på de duktiga. Jag oroas över vården. En del avskyr privatiseringen. Jag är glad för den. Tack gode Gud för privata vårdinträttningar då Region Halland inte kunde erbjuda vård till min man och hans epilepsi inom 90 dagar. Jag är tacksam för att det finns alternativ.
Jag oroas för företagsamheten i vårt land. Skattechockerna som kommer. Både för privata plånboken och för företagen. Jag tänker på fastighetsskatten. Jag tänker ett år tillbaka i tiden och jag är glad för att jag då hade en blå regering. Hade då varit nu, hade jag troligtvis tvingats sälja mitt hus.
Men solen kommer gå upp även i morgon. Nu är jag sambo, tryggheten är enorm och jag tänker att vi ska inte ha några problem att överleva 4 år utan större problem. I alla fall hoppas jag på det.
