Så har jag då försökt att gå ned i vikt och tänka på vad jag äter i ungefär en vecka. Då bjuds jag på födelsedagskalas, med SMÖRGÅSTÅRTA. Förstår ni inte hur gott det är???
Det är ju helt otänkbart att inte glufsa isig tills man känner att magen är stor som om jag vore gravid i 8.e månaden igen. Sådär smarrigt såsig och alldeles underbar. Mitt elaka jag säger mig hela tiden att “jamen, smörgåstårta är jättenyttigt, bara titta på den! Full med räkor, sallad, gurka, rom, dill och massa andra grönsaker och skaldjur. Det är nyttigt alltihop!! Så det är väl inte så konstigt att man tar en bit. Sen kommer nästa smörgåstårta, med köttbullar och skinka. Då hånflinar mitt elaka jag och liksom vrålar “haha- fattar du väl. Du har ju redan slängt i dig en stor smörgåstårtebit, du kan lika gärna ta en bit av den andra också, för det kommer ändå inte att märkas” Så det gör jag ju. För den är ofantligt god, den också. Nu är jag så mätt så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Lutar mig förnöjt tillbaka och tänker att” ja, i morgon får jag ta och träna!” Och hur var det nu.. efter jobbet, när jag har handlat, städat köket, lagat mat, när jag ha hängt upp tvätten och satt igång en ny, när jag har städat av lillans rum och när jag kollat mailen och facebook och…
Sen händer det allra värsta. In kommer tårtan. Med schweizernötchokladkräm på!! Den går inte att motstå. Jag tar bara en liten bit – ja, faktiskt. För jag är så himla mätt på smörgåstårta. Och så lite vispgrädde till. Den är ljuvlig. Jag njuter ända ner i lilltårna. Funderar lite på hur den får plats egentligen, men den bygger väl helt enkelt ut en ny fettvall nånstans där jag inte hade en förut… Livet går vidare, lite större, än vad jag var igår.
