Att försöka gå ner i vikt som jag gör, och då besöka en stormarknad för att storhandla hem mat är en utmaning. Det är som ett eldprov i tålamod och självbehärskning. Som ett enda långt gatlopp med oändliga lockelser i fördärvet.
Jag kan tänka mig att känslan är densamma för den frommaste präst att ta en sightseeingtur en kväll och upptäcka att han tar en promenad på Reeperbahn.
Utanför grindarna påbörjar jag ett samtal med min hjärna om att jag bara ska ha nyttiga saker idag. Inget onödigt. Inga kakor. Provsmaka inget heller. Det går väl sådär för min hjärna tycker verkligen om mat, och vill liksom gärna hjälpa till och tipsa mig om saker som jag tycker om;
-Kolla, vilken Brie!
-Nej, brieost är onödigt, de behöver du inte äta just nu.
-Kolla, vilka goda kex de bjuder smakprov på!
-Nej, ät dem inte. Du ska ändå inte ha några kex och kakor.
-Kolla, vilken god smörgåsröra!
-Nej, det går bra med bara skinka.
-Kolla, chokladpudding, Do I need to say more darling….?
-Nej, sluta nu! jag ska inte ha sådant.
-…. Blev du sur nu.
-Nej, jag blev inte sur, men du kan väl hjälpa mig istället.
-Jamen såklart jag kan, nyttiga saker var det. Åh vad det är roligt att gå ned i vikt! KOLLA, ananas! Frukt, det är ju jättenyttigt! Supergott med fruktsallad! …. speciellt med lite vaniljglass till och lite chokladsås på, eller den där goda såsen din mamma gör med nån slags maräng och kakao.
-TYST!
..och så håller de på, det varar igenom hela affären, och som alltid avslutas med ett rungande, sjungande NEEEEJJJ, jag ska inte ha!!!
Sen börjar de slåss, den där elake och min egen hjärna. Men då är jag så nära kassorna att jag slänger i självscanningsapparaten i behållarna, drar mitt kort med superfart, glömmer allt vad rabattcheckar och pantkvitton och erbjudandelappar jag har i plånboken, jag måste bara ut.
