Peppen av att orka

I slutet av 90-talet spelade jag ganska mycket innebandy. Ett par gånger i veckan körde vi uppvärmning utomhus innan den egentligen träningen började, lite för att spara tid och kunna utnyttja hallen till att köra övningar och spel. Det var en liten joggingrunda runt hallen och skolan i byn där jag bor. Vi fick i princip bara två regler att följa. Vi skulle vara tillbaka när träningen började och vi fick absolut inte gå längs vägen. Alla fick därför anpassa sin starttid till hur fort vi sprang rundan. Nu minns jag inte hur lång rundan var, men jag minns känslan när jag faktiskt orkade jogga hela rundan utan känslan att jag skulle dö. För det gick ruskigt långsamt emellanåt!

Sedan dess har det inte varit mycket löpning i mitt liv. För tung kropp, och på senare år rejält med känningar i hälar, knän och höfter. Jag har nog inte insett det förrän nu att jag faktiskt var för tung för mitt eget bästa. Förra veckan valde vi dock i familjen att ta en promenad ner till byns motionsslinga. Den är bara 800m men vansinnigt kuperad. I alla fall för en otränad löpare. Jag bad min man att jag skulle få springa två varv och satte upp målet att jag skulle springa ett helt varv, pausa en kort kort stund och sedan ta ett varv till. Jag ville bara känna lite hur det kändes i kroppen.
Sedan den kvällen har det blivit ytterligare 3 löparpass. Det kändes verkligen bra! I helgen tog jag med dottern till Galgberget i Halmstad och sprang en 3km slinga. Vi springer inte fort, vi springer inte snyggt men vi har roligt och jag är otroligt stolt över att jag kan springa 3 km, nästan utan att gå något! Det är långt till 3 mil men jag har börjat.
och dottern är oerhört stolt över att hon är bättre på att springa än mamma!

Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *