För en vecka sidan kanade jag av banan.
Ikväll var det dags för revansch. Jag fick jobba över en liten stund, det har varit en galen dag på jobbet! Jag kom därför iväg lite sent, valde att byta om på jobbet innan jag for. Väl i bilen kände jag fjärilarna i magen. Eller var det stress? Kanske lite av varje. Jag hade 30 min att köra och jag upptäckte då att ju närmare målet jag kom, ju långsammare körde jag. Skyllde på väglaget! Måste erkänna att jag var tokigt nervös!
Elefanten i rummet.
Jag undrar hur länge den känslan kommer att följa mig?
Väl på plats med betald åkavgift stod jag lite drömmande och tittade på alla fantastiska skidåkare som svischade förbi. Vad duktiga alla är, vad fort de åker! Önskar att jag kunde staka så fort. Våga åka så fort!
Tillslut blev det en lucka och jag gav mig ut i spåret. Benen skakade och jag funderade på om jag verkligen skulle. Kanske skulle hoppa av igen och gå tillbaks till toaletten?
Jag stakade vidare. Fick kramp i fötterna. Fingrarna blev kalla. Insåg mitt svinhårda tag om stavarna. Där kommer kurvan med vattendraget. Saktade ner. Åh , shit bara jag inte trillar igen. Så himla många åkare idag, de kommer köra över mig! Tänk om de skadar mina stavar! Det har jag sett på tv att stavarna kan gå av.
Svängen gick bra. Stapplade vidare. Värkte i fötterna nu. Försökte intala mig själv att slappna av. Röt lite på mig själv – SLAPPNA AV! Tänk på alla youtube-klipp du sett. Böj på dig, sänk tyngdpunkten. Stå inte rak som en pinne! Försök få lite bättre balans. Skjut fram höften och få farten framåt. Tänk på att få stavarna rakt bakåt! Tappa ingen kraft utåt sidorna. Sista svängen är en höger-kurva, lite uppkört för vänsterfoten. Försökte lyfta och trampa runt. Ja! kolla det går ju, jag grejade det! Lyckan var nästan total. Det är små saker som kan glädja en icke-skidåkare i ett skidspår! Jag hade inte den bästa tekniken och jag behöver definitivt träna mer på att svänga och trampa runt. Tar mig upp till start och kliver av. Hoppar lite. Försöker få bort krampen i fötterna. Försöker slappna av, sänka pulsen. Då kommer en man swischandes in bredvid mig.
-Bra kämpat!
Wow. Tack, jag önskar att jag kunde hålla med honom. Eller, jo, jag kämpar ju! Så det har han ju faktiskt rätt i. Elefanten krympte lite. Inte lika mycket elefant. Klev ut i spåret igen. Lite lättare, lite mindre kramp. Lite mindre ont. Lite lyckligare inombords. Fina människor ska ha beröm!
Ikväll blev det 5.2 km på 42 min. Inte så fort, men det bästa är att jag känner att jag hade kunnat åka en bra stund till! Gott tecken. Lite ont i höger axel. Behöver sänka ner armarna i diagonalåkningen. Det övar vi på i morgon. Imorgon är jag nog bara en… en… sengångare tror jag blir bra liknelse. 😉
