Kanske inte riktigt i samma form som en Tour-de-France-cyklist

Att beskriva cykling på grusvägar för någon som inte cyklar kan vara ganska svårt. Det finns ju såklart partier som inte så så himla trevliga att cykla. Som uppförsbackar. Jag ogillar ganska starkt just uppförsbackar. Det kan ju hänga ihop med att fysiken ännu inte är så himla jättebra, och det kan hänga ihop med att jag är lite lat. I grunden. Det kan också ha att göra med att eftersom konditionen inte är som en Tour-de-France-cyklist går det ganska lusigt uppför, svetten rinner ganska rejält ner i ögonen och det är också i detta stadiet som alla skogens små flygande fän får upp vittring. Jag blir deras partytält för de minuter det tar att ta sig uppför den för tillfället valda backen. Eftersom humöret gärna kan skifta till en mer frågande inställning; vad tusen håller jag på med dethär för, är inte skogens flygande fän till någon större hjälp. Bättre hade varit om min hembys alla invånare stått vid vägkanten och hejat på, men den chansen är ju tyvärr obefintlig, och också en av anledningarna till att jag väljer just skogen är ju för att jag kanske lite gillar att just vara ensam med flygfäna för att min kondition inte är som en Tour-de-France-cyklist.
Ni kan nu således ana min inställning till uppförsbackar. Jag kan dock erkänna att under de senaste åren då min kondition definitivt har förbättras är det lite granna roligare att köra uppför. Det är inte lika många backar som jag behöver stanna för att gå i. Det har faktiskt inte hänt på träning i år en enda gång! Dock sympatigick jag lite i någon backe under vasan. Men så har jag också hört att man måste vara snäll när man är stor! 😀

Men känslan som infinner sig när jag väl passerat krönet och är på väg ner är i samma utsträckning dock motsatsen till olustkänslorna uppför, klingande, jublande glädje utför! Det finns ett parti mellan Äskered och Ridhuset i Slöinge som är helt underbart. Stor bred grusväg med tät skog vid sidan om, svagt nedför i flera kilometer. Eller ialla fall 2km kanske. Men den här sträckan är värd alla uppförsbackar för att komma just dit. På höga växlar kan jag låta benen gå utan att behöva trycka och ändå hålla hög fart hela vägen. När jag skymtar fälten och swishar ut ur skogen och möts av solens strålande solar märker jag själv hur mina smilband är långt bak vid öronen. Det är en sådan glädje och det är så vackert. Det är obeskrivligt!
Nästa dag gör jag om det igen. Upp för alla motbjudande backar för att köra igenom samma euforiska sträcka, en gång till.

Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *