Att skicka en nyckel

Det är jobbigt.

Jag tog ett beslut som var jättejobbigt. Att avsluta en relation är alltid svårt, men denna gång förlorar jag även min bästa vän. Han som jag under de senaste två åren alltid kontaktat när det hänt något roligt, som jag ringt när det hänt något tråkigt eller jobbigt. Som vet ALLT om mig. Som jag ägnat fantastiskt många timmar med i nattlånga samtal om livets allra djupaste dalar. Vars livshistoria har berört mig mer än någon annans.

Jag har pendlat mellan nöjdhet och tanken att det är det bästa för oss båda, till ren skär ånger och total meningslöshet. Jag har sett ljuset där framme och jag har legat hoprullad i mitt soffhörn och gråtit hejdlöst. Det blev tillslut för mycket. För mycket bagage, ett infekterat sår som aldrig riktigt läkte. Det blev för långt bort för att hålla det flytande. För många personer inblandade, för många åsikter, meningar och kommentarer som strör salt i det redan infekterade såret och svartsjukan som sakta pyrde och vägrade att slockna.

Jag lägger en fjärde avslutad relation i mitt bagage och konstaterar att mitt kärleksliv är tragiskt. Två skilsmässor, 3 brutna förlovningar. 2 gånger har jag fått det där telefonsamtalet av en främmande person som talar om att min man har varit med någon annan. Jag har väldigt svårt för att låta bli att klandra mig själv. Vad har jag gjort för fel? Varför får jag det aldrig att fungera?

Jag klagar sällan. Jag reder mig. Jag borrar ner huvudet och jobbar vidare. Släpper tankarna på arbetet och får gjort det jag ska. Jag kämpar på med mitt liv som ensam mamma i villa. Tro mig, det är inte lätt att få ekonomin att gå ihop. Men jag gör det och jag klagar inte. Men nu vill jag inte ha mer komplicerat. Jag förbereder mig på att alltid leva ensam. Kanske ska jag förverkliga min dotters längtan efter en hund. ”Mamma, när XXXX flyttar ner ska vi skaffa hund”. Varje dag, denna dröm. Även min dröm. Jag vill inte slå även hennes dröm i spillror.

Idag var en skön dag. Barngymnastiken på morgonen, hem äta och göra Tindra klar för barnkalas, under tiden hon var där gick jag och en annan mamma en lång promenad. Hem, duschade och hämta Tindra och hennes kompis och stannade till hos vänner för en senfika och lite babbel. Lufta, få lite stöd och medhåll och några strykningar på ryggen som värmer så. Det blev kväll och vi satt kvar och kom på att vi var hungriga. Familjepizza och ett glas vin. Halleluja! Spontanitet och värme. Vad mer kan man begära från sina vänner.

Nu fortsätter jag att kämpa med mina kilon till en ny signaturmelodi. Alla människor har en signaturmelodi, min har varit ”Hang with me – Robyn” sedan den kom. Nu är det dags för ett byta.

Print Friendly, PDF & Email

Dela denna post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *