40 cm och 72700 kronor

Jag ser ett mönster. Jag jobbar, jobbar jobbar hela veckan lång, eller ja i alla fall till torsdagskvällen kommer och jag har ridlektion och blir så lyrisk att jag måste skriva om händelsen.
De senaste gångerna har jag haft hästen Freja. Freja är en fjording och stark som bara den. Till 100% har jag rejäl träningsvärk dagen efter då Freja väldigt, väldigt gärna vill springa. Trava och de gånger vi ska galoppera får hon fullständigt frispel. Idag skulle vi inte galoppera utan hade lite hoppträning. Hittills i min enormt långa ryttarkarriär har jag bara promenerat över bommar lugnt sittande i sadeln men idag fick vi träna på att hålla fast i manen, resa på oss och minsann tjuvhöjdes inte bommen lite hela tiden, vilket resulterade i den vansinniga höjden av 40 cm!!
Vet ni hur glad jag kan bli över att hoppa 40 cm på en stor fjording?
Nej, det finns nästan ingen gräns och jag är glad att jag har öron annars hade nog mitt enorma smajl gått hela vägen runt! Precis som knattarna, Anna, hojtar min ridlärare och hon har ju helt rätt! Jag känner mig sådär innerligt lycklig när jag sitter på hästen och Freja, hon är min favorit!

Dessutom är min by helt fantastisk. Det har varit mycket negativt i media om lilla Getinge de senaste åren. En enorm översvämning som hamnade i riksmedia. Chefer på Getinge AB som får gå. En skola som är så full av mögel så barnen får gå annanstans… Det är liksom lite trist. Jag vill hoppa och skrika att vi är jättetrevliga här, vi har det hur bra som helst egentligen! Jag gör allt vad jag kan för att göra så bra reklam som möjlig för vår lilla by. För den är ju fantastisk!
Och idag hände det. Sedan i lördags har det pågått en hemlig insamling via Facebook för att stötta vår lokala kioskägare. De hade inbrott för ett tag sedan, krossade rutor och ska nu lägga en smärre förmögenhet på säkerhetsutrustning. Vi ville visa vårt stöd och ge dem lite hjälp. Kanske till självrisken eller så.
Det blev lite mer än så. 72.700 kr!
Helt otroligt. Helt galet. Helt underbart och helt fantastiskt vilken uppslutning för att visa vårt stöd och vår kärlek för bästa kioskägarna Daniel och Matthias!

Getinge
Kiosken Getinge

Jag vill aldrig flytta härifrån!

Dagdröm om en klänning

Någon gång i min 5-åriga bloggkarriär skrev jag ett inlägg som hette; “Detta är ingen jävla modeblogg!” Men jag kan inte hitta det inlägget, för det var ju någon i min närhet, som var/är så himla bra på det här med datorer och IT och som lyckades med konststycket att slarva bort alla mina ca 400 inlägg. Men hur som helst, saker och ting förändras och här kommer faktiskt ett inlägg som handlar just om mode.

Jag har aldrig kunnat köpa mig några märkeskläder. När jag var barn hade vi nog inte pengarna och jag var väl egentligen alltid för stor. I vuxen ålder har det definitivt varit så. Jag har ibland gått in på nån finare avdelning på NK eller till och med på Åhléns i Stockholm men alltid känt mig son en elefant och sett hur blickarna tittat och dömt. Jag hatar de där blickarna. Det gör att jag helst går och shoppar kläder själv och jag håller mig till de avdelningar där jag vet att kläder passar. Den bakre hörnan med texten “stora storlekar”. Tantiga tröjor och byxor med gummiband i midjan. Det har också gjort att jag inte haft sådär jättestort intresse av att följa de stora modehuset eller nyskapande designers. Jag har tyckt om kläder men mer varit tvungen att välja något som passar istället för något som jag verkligen tycker om.

I takt med att jag nu tappat kilon, har intresset för kläder vaknat lite. Jag har börjat fundera på hur jag vill vara klädd. Hur vill jag gå klädd på jobbet? hur vill jag gå klädd hemma? på fest? till vardags? Mitt Instagram har till stor del blivit ett modeflöde med Valentino, Elie Saab och Louboutin samt många av de andra stora modeskaparna och många gånger kan jag tycka att det sticker ut alldeles galet mycket och andra gånger hittar jag något som jag bara säger wow!
Som Alice Temperley. Jag fann henne i våras tror jag. Ibland går jag in på hennes hemsida och bara sitter och bläddrar bland kollektionerna, nyinkommet och bara önskar och drömmer. Det har aldrig hänt förut! Jag har skapat mig ett konto, får deras nyhetsbrev och gjort mig en önskelista. Där ligger bara en klänning, men jag har lovat mig själv att den dagen jag når mitt mål, mitt viktmål, ska jag få köpa den. Den är så dyr! Men den är så vacker!
Redan nu kan jag känna pirret i magen av att kunna köpa en klänning som jag verkligen vill ha och inte bara en som passar och ser till att inte vara för tight över magen eller där valkarna på ryggen syns för mycket. En A-skuren klänning, absolut inte med en markerad midja. Gud nåde om den skulle vara tvärrandig! Ja, helt enkelt ett armétält vore bra.

Nu vill jag köpa en klänning som inte bara är där för att dölja utan för att vara fin. Få mig att känna mig fin!
Det är en helt ny värld som öppnar sig!

och visst är den helt underbar? Klickar ni här kommer ni till Temperleys hemsida! NJUT!
(och nej, det här inlägget är inte sponsrat av Temperleylondon, även om jag glatt hade tagit emot ett sådant erbjudande. Så hör av er, Temperley! Jag är idel öra 😀 )
desdemona lace dress black_a_1

Bland blottare och cykelstolpar

När jag sätter mig på hotellets sängkant i bara trosorna tittar jag ut över det mörknande torget. Mannen som står vid sin cykel står kvar där tre våningar ned, han stod där även när jag kom in efter middagen. Vad konstigt, han måste vänta på någon. Det ser ut som om han tittar på mig. Plötsligt är min kaxiga tanke jag hade alldeles nyss om att det inte gör något om någon ser mig, bara för att jag vill se ut, som bortblåst. En kall kår drar längs kroppen, pulsen ökar och jag släcker snabbt lampan och kryper ner under täcket. Tänk om det är en blottare? Rörde figuren inte på sig? Det såg verkligen ut som om det var en jättelång kappa. Han kanske står där och spanar efter hotellgäster ofta?
Jag vågar inte titta ut över torget på en stund. Jag tänker att jag kanske lite snabbt skulle tassa upp och dra för gardinen hela vägen. Sedan vänjer sig ögonen vid mörkret och jag tittar ner. Han står kvar. Tittar förvisso inte alls uppåt, för det är då jag ser det. Det är inte alls någon man, det är  en stolpe!

God natt och hälsningar från Kolding, Danmark.

Silvertejp

Det uppstår ibland problem här hemma. Ett problem som med största säkert kan klassas som ett I-lansproblem. Mitt problem är, nu när jag är så himla motiverad att gå ner i vikt, att jag ska ha på mig mina gamla träningskläder. För ska jag träna, så vill jag ju se ut som en som tränar också. Inte bara en svettandes degklump. Till saken. Som alla kvinnor bör, använder jag ju givetvis en sport-BH. Sportbehåars storlek följer för det mesta vanliga behåars storlek, dvs omkrets samt kupstorlek. När man är utformad som jag, ljuvligt formad och härligt mjuk, anser de flesta klädtillverkare att mina bröst troligtvis skulle vara stora som vattenmeloner. Så är det inte! De hänger inte ner till naveln, de kan inte daska mig i ansiktet när jag hoppar. (Jaha, tänker ni nu, hon har lagom stora, fasta bröst, vad klagar hon på??)
Jo, problemet som nu uppdagas är att alla kupor blir för stora. Klädtillverkarna tror helt enkelt inte att med min omkrets, har man inte så här små bröst! Så de hänger nästan löst, fastän jag har en sport-BH. Hoppar hit och dit som pingpongbollar instoppade i en badboll. Så det jag har att fundera på nu är helt enkelt om jag ska köpa en för tajt, fylla kuporna med vadd eller helt enkelt tejpa fast dem med silvertejp?

Helstekt oxfilé

Jag kom att tänka på en sak när jag skrev inlägget om att jag var en ko, och att det var därför jag aldrig blir brun. Jag blir ju brun om jag solar jävligt länge. (pardon my french) och om man steker en bit oxfilé, så går ju det väldigt, väldigt fort om man bara steker en liten bit. Tänk er en fin tunn skiva som man lägger i pannan med lite smör, det går ju på bara några minuter. Tar man däremot en ganska stor hel oxfilé, tar ju det ganska lång stund om man ska bryna den till en sjyst färg. Summa summarum. Liten bit- kort stund, stor bit- lång stund. Och.. jag får ju lov att erkänna att jag är en stor filé, så det är ju ganska självklart att det tar lång tid att bryna.