Fettgördel

Alltså, när en ser ut som jag, så är kläder en plåga. Speciellt såhär års när klädeskatalogerna duggar tätt i brevlådan och man sitter där med tindrande ögon och slicka sig om munnen över de läckra plagg som förevisas. Lite lätt drömmer jag mig bort i hur fantastiskt snygg jag skulle bli i just såna jeans, i just den skjortan – för att inte tala om den där mirakulöst snygga klänningen som man bara kunde dö för!
När jag sedan vaknar ur min klädeskoma och sneglar lite lät nedåt sidan och storlekarna slutar på 46, då brukar jag ändra mig ganska snabbt och tycka att den där klänningen nog inte var särskilt snygg ändå!

För en tid sedan införskaffade jag mig en gördel. Beige, hudfärgad liten tub, väldigt elastisk, som lovade att hålla in och forma till en riktig timglasfigur. Inte alls sådan figur jag har nu som är bredast på mitten. Jag tror inte min kropp har fattat det där med timglaset… Lite mer tvärtom faktiskt.
Hur som helst så ålade jag mig den där tuben, vilket var ungefär som att genomföra ett maratonlopp. Jag det tog säkert lika lång tid, för ni anar inte vilka fettvallar den ska ta sig över och trycka in och när den väl sitter på hyfsad rekommenderad plats så inser jag att jag fått en klyfta på ryggen??!!!
Sådär såg det inte ut på bilden! Tjejen som förevisade gördeln var väldigt timglasformad och inga vallar någonstans. Kan det vara så att hennes gördel inte höll in någonting?! Av någon underlig anledning hade den även förmågan att rulla ihop sig i svanken, för min enorma rumpa var ju inte gjord för att befinna sig instängd! Och när den väl börjar rulla sig på ena sidan kroppen gör den rätt lätt det även på andra sidan. Så där stod jag i min beige kroppstub med vallarna ännu tydligare än förut och med en klyfta på ryggen.

Vilken tur att klänningen ändå inte var så snygg!