När två katter inte är särkilt lyckliga på varandra låter de som två barn som står och vrålar på varandra. Just detta läte vaknade jag till häromnatten. I vårt vardagsrum. Under en ganska lång tid har jag tänkt “tusan vad Stacey, som vår katt heter, har börjat att äta”. Hon brukar sällan tömma sin matskål me torrfoder som för det mesta är tämligen full. Det visar sig, och jag har sett den här katten förr inne hos oss, att vi får lite oväntat besök. En ganska tanig och mager, rödrandig stackars katt som troligtvis är för himla hungrig. Så den har lärt sig var vår katt har sin matskål och tassar in genom vår öppna altandörr om nätterna för att få lite mat. Tills denna natt då Stacey antagligen var vaken, lite mer på sin vakt. Det blev ett himla liv. Dessutom när en katt blir rädd så kissar den. Jag har sett det en gång förut när min mor och fars gamla katt nästan höll på att ramla ner för källartrappen. Då kissade han. Den nattliga besökaren satte en del spår i hela vardagsrummet faktiskt. När jag då satt där i sängen mitt i natten och efter ett par seklunder förstått vad som var i görningen vaknar så även min sambo. Efter ett par sekunders lägger han av ett vrål som får varenda varelse i huset att hoppa till och skrämmer skiten av oss allihopa. Då äntligen tror jag faktiskt att han vaknar på rikgit och inser att alla andra också blev skiträdda och skrattar lite. Katten ja, den galopperade ut genom altandörren och förhoppningsvis hem.
Jag hoppas inte jämfota av förtjusning direkt av denna nattliga lilla besökare och funderar nu på hur jag ska ta upp detta med min granne. Utan att låta alltför sur, alltför dömmande. Utan faktiskt bara få hen att förstå att hen måste mata sin katt lite mer.
